En poetisk barnbok, kan det verkligen vara nåt. En melankolisk, fundersam, stillsam betraktelse.
Om en mÃ¥ne som tappat gnistan, som inte längre tycker det är nÃ¥gon mening med att lysa. Varför ska man lysa för? Mörkret blir allt tydligare för mÃ¥nen. Det är nÃ¥gonting som saknas inom honom. Ingenting är roligt längre…inte ens att springa genom molnen är roligt och det brukar vara en av de roligaste saker mÃ¥nen vet om. MÃ¥nen behöver hjälp med att mÃ¥ bättre, att kunna lysa igen.
Han behöver gråta, men kan inte. Det gör ont i månen. Han ber solen om hjälp.
Solen säger att det finns en plats dit man kan gå, där man kan få hjälp med att gråta. Där finns stjärnor som kan gråta och som kan lära andra. Det ligger i ett moln med två vikar, där ska stjärnorna finnas.
Månen beger sig iväg för att söka denna plats, dessa stjärnor som kan hjälpa honom att hantera mörkret han bär inom sig. Framme vid molnet med de två vikarna, träffar han stjärnorna, som sitter där i en ring tillsammans. Alla ser de olika ut. En har ett stort ärr på kinden, en annan har bara ett öga, en stjärna har en trasig näsa.
Månen ber dem om hjälp, han vill lära sig att gråta.
Stjärnorna svarar att de kan försöka, men att månen måste vilja själv.
MÃ¥nen vill.
Han ser en mörk plats, en plats han känner att han inte skulle klara av att lysa upp.
Stjärnorna förklarar för månen att det är okej att vara rädd och att man kan gå dit trots att man inte förmår lysa upp där. De går tillsammans ner i mörkret och det är alldeles svart. Och månen gråter. Det blir varmt och tungt inuti honom och alla är tillsammans. Stjärnorna med månen.
Det här är bra! Jag tycker att en sådan här barnbok ska få ta plats.
Det är okej att känna sig ledsen, det är okej att gråta. Det är okej att inte alltid vara glad och på topp. Man måste få vara båda delarna. Alla människor har lite mörker inom sig, alla behöver vi lyfta fram det för att kunna känna ljuset. Joar Tibergs fina, poetiska text tillsammans med Anna Höglunds vackra illustrationer blir en mysig, melankolisk stämningsfull bok. Ja, faktiskt mysig, trots mörkret. Men det finns ett ljus i mörkret och det är viktigt. Och mörkret finns hos alla och vi måste se att det inte är farligt.
Jag var fundersam över den här boken eftersom den inte känns sÃ¥ typiskt ”barnboksaktig” med tanke pÃ¥ ämnet. Men vilket bra ämne för barn ocksÃ¥! Allt mÃ¥ste inte vara puttinuttigt, det är viktigt för barn ocksÃ¥ att fÃ¥ bearbeta saker. Varför inte genom en fin bok?
Läs också Barnboksprats recensioner av Amos och Soma och Min syster är en ängel, illustrerade av Anna Höglund samt Vad säger fågeln, av Joar Tiberg.
Månen blev rädd
Författare: Joar Tiberg
Illustratör: Anna Höglund
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 28
ISBN: 978-91-29-67346-3
Köp: Jämför priser
Den har jämförts med bÃ¥de Djungelboken och Harry Potter, men är ändÃ¥ otvivelaktigt Gaimansk i sin mörkt skruvade fantasisprudlande stil. Boken börjar dramatiskt med att en hel familj mördas av Mannen som är Jack. Nästan en hel familj i alla fall – den yngste familjemedlemmen lyckas i sin upptäckariver klättra ur sin spjälsäng, tulta ut ur huset och ta sig rakt in pÃ¥ kyrkogÃ¥rden, där den sedan länge avlidna Mrs Owens förbarmar sig över honom. Men inte kan väl spöken ta hand om ett människobarn? Protester hörs, men vad är alternativet? Det är otänkbart att skicka ut pojken till en säker död. Endast pÃ¥ kyrkogÃ¥rden kan barnet skyddas frÃ¥n Mannen som är Jack.
India och Jewel är två tjejer som båda har mycket grubblerier inom sig. De bor i olika områden i staden, har mycket som skiljer dem åt men samtidigt massor gemensamt. India bor i det fina området Parkfield, är ganska rund och äter gärna mycket och gott. Hennes stora idol är Anne Frank och hon skriver dagbok, precis som hon.