
Kenneth säger: Skriv! Det kan hjälpa dig att komma vidare. Tänk dig att du skriver till någon och skriv!
Inledningsvis är det inte mycket vi vet om Kalle, eller Santos som han egentligen heter. Vi förstår att han befinner sig på något sorts slutet ställe, där det finns en Kenneth som är ett visst stöd för honom. På Kenneths uppmaning skriver Kalle sin historia och vi får veta hur allt blivit som det blev.
Kalle kommer till Hassela när hans mamma flyttar ihop med Anders som bor där. Förhållandet spricker dock snart och Kalle har inte riktigt någon plats i familjen med den förslappade mamman och de två småsystrarna, där den enda gemenskapen baseras på pyntade hårsnoddar. Den biologiska pappan, som kommer från Bolivia, är inte närvarande över huvud taget.
Kalle är otroligt ensam och missanpassad. Man blir inte särskilt populär när man ställer till med elände och slåss. Så fort något händer utgår alla från att Kalle varit inblandad och han kallas till täta besök hos kuratortanter han mest sitter av tiden hos. För att få en vän, eller åtminstone någonstans att vara, riktar Kalle in sig på den udda Josef. Någon sorts vän blir han, men det är en knepig relation och Josef är bitvis udda på ett riktigt obehagligt sätt. Ett tag testar Kalle också att åka snowboard med några riktigt schyssta killar. Det verkar så lovande, men livet kommer emellan och ingenting känns viktigt längre. Till slut träffar han Heidi i väntrummet hos en kurator. Det blir kanske första gången han kommer någon nära. Men som läsare vet vi ju redan att något kommer att gå snett. Ramberättelsens löfte om Kalle på någon sorts institution ligger som ett mörkt omen över hela berättelsen.
Viveka Sjögren har ett otroligt vackert och kreativt språk, men den här gången bidrar det faktiskt att det dröjer innan jag riktigt kommer in i boken. Jag har svårt att få ihop bilden av Kalle med detta språk, eftersom det ju ska föreställa hans egen text. Men kanske beror det mest på mina förutfattade meningar om struliga tonårskillar med bokstavsdiagnos, killar som tar till knytnävarna i stället för att lösa konflikter verbalt. Men när jag lärt känna Kalle bättre har jag lättare att få ihop bilden. Han läser mycket, söker mycket fakta och kan uppenbarligen uttrycka sig i skrift. Att prata är svårare, eftersom relationer är svårare.
Om början av boken gick lite trögt för mig tog jag igen det i slutet, som jag fullkomligt susade igenom. Jag slog igen boken nöjd över att ha läst ännu en riktigt fin bok av Viveka Sjögren. Hennes I den tysta minuten mellan är helt fantastisk, så läs den också! Båda böckerna berättar om problemtyngda tonårskillar på ett väldigt bra sätt, som jag själv inte upplevt i många andra böcker.
Himmel över Hassela
Författare: Viveka Sjögren
Förlag: Kabusa Böcker (september 2012)
ISBN: 978 91 7355 294 3
Antal sidor: 142
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Maja och hennes kompisar älskar dans. Nu ska de äntligen fÃ¥ sätta upp en helt egen vÃ¥rshow pÃ¥ teatern. Just dÃ¥ meddelar deras danslärare Sussi att hon fÃ¥tt jobb som koreograf för en musikal och inte kommer att ha tid med ungdomarna som vanligt. Det är förstÃ¥s en besvikelse – ända tills Maja fÃ¥r se hur snygg vikarien Micke är. Hon faller pladask – men är han inte lite för gammal? Dessutom sker det mystiska saker pÃ¥ teatern när de är där och tränar. Spökar det?
I huvudpersonen Saras liv pågår just nu någonting ganska jobbigt; hon håller på att förlora sin barndomsbästis till en annan klasskompis. De andra två utestänger Sara från gemenskapen liksom lite i taget, och kanske för att inte bli sviken drar sig Sara undan alltmer.
Det här är åttonde boken om Melker Jonson, aka Megakillen, hans smarta syster Molly och deras halvtama kråka Zeppelin. De bor i Småtorp, en stad där det såklart händer både det ena och andra titt som tätt men syskonen ordnar alltid upp mysterierna på endera sättet. I princip kan man säga att det är Molly som är hjärnan bakom planerna medan det är Melker som utför dem, båda två behövs för att de ska kunna lyckas.