Recensioner & boktips – Sida 240

Dömd

Tre barn och tre öden. Deras mammor anses vara farliga då de är dömda för mord. Stämmer det verkligen? Barnen kan inte tro det och lider verkligen när de tvingas komma till en fosterfamilj, som styrs med okuvlig järnhand av den ytterst osympatiska Gunvor, en slags härskarinna på gården Himmelsfrid. Hennes religiöse make Gillis framstår i inledningen mer som en blid statist, men det verkar vara en slags yta. De båda döljer något gruvligt. Vad?

På Himmelsfrid sätts barnen under en satanisk bevakning, därtill med generös utdelning av olikartade straff. Tanken är att barnen ska bli till gott folk, trots deras skamfulla bakgrund. De tre barnen: Amir, Lo och Vidar ser att deras enda möjlighet till att stå ut den tid som de tvingas vara inspärrade, är att hålla ihop, och denna tillit och styrka ska leda dem till en väg ut från fosterfamiljshelvetet och kanske kan det ske inom en snar framtid? De måste helt enkelt fly och göra allt för att ta reda på sanningen om sina älskade mammor.

Det är på ett sätt starka barn alla tre, Lo tycker jag dock framställs som den starkaste av dem. Amir är mer naiv i sin framtoning, men han är också den yngste av dem. Sedan är det Vidar, som varit ett tag på Himmelsfrid innan de andra två anlände. Går han verkligen att lita på? De har även varsitt magiskt skyddsdjur, egid kallad, ett djur som beskyddar och vägleder. De finns omkring barnen och vakar och uppenbarar sig oväntat för dem. Det är som om djuren inväntar något. Djuren är grävling, lodjur och örn och så sakteliga inser barnen att de själva är en del i något fullständigt magiskt.

Det är en spännande berättelse i en bra språklig framställning och den skapar en känsla för utsatta människor. Det är enkelt att ta ställning för barnen. Känslan för fosterföräldrarna ger kalla kårar och en avsmak för de uppenbart onda sidorna de framvisar. Är de onda på riktigt och varför? Boken väcker många frågor och även barnen upplevs sammansatta, då de kan reagera oväntat och inte alltid gott, för de är under ständig utveckling. Denna bok är del ett i en magisk trilogi, Amargi kallad, för omkring åldern 9-11 och då både språk och innehåll är lovande, så är det verkligen något att se fram emot.

Författaren Pascale Vallin Johansson har flera budskap i sin trilogi och ett är att barn aldrig får dömas för sina föräldrars eventuella brott och inte heller för vilket socialt arv eller kulturella bakgrund någon har. I DN står vidare att läsa om författaren och hennes tankar:

– Vi kan alltid se på saker och ting från olika håll, och när vi dömer någon annan så har vi oftast inte hela bilden. Att få en djupare förståelse för andra kan också ge en djupare förståelse för oss själva. Det vi själva brottas med, som exempelvis vilka vi egentligen är eller varför det finns orättvisor, brottas också andra med.

Dömd
Författare: Pascale Vallin Johansson
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 182
ISBN: 9789129689051
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Förbaskade träd

träd Den här titeln kändes väldigt lockande. Just för att den är så rakt på sak och för att omslaget förmedlar två känslor. Se barnets kärleksfulla blick upp till trädet och se den sure mannen bakomför. Uppladdat för konflikt – jag ville jättegärna läsa den.

Handlingen berättas i jag-form av ett barn, som jag inte vet om det är en pojke eller flicka, för det utmärker sig aldrig i texten eller i bild. Barnet och dess pappa har flyttat till ett hus och får ensamma plocka upp för mamman är bortrest med jobbet. Pappan irriterar sig på trädgårdens stora ekträd och vill ha det nedsågat för det skymmer ju all sol. Han sitter i rullstol och behöver anlita en trädfällare som kan hjälpa till. Barnet däremot ser alla möjligheter i det stora trädet, en trädkoja och en närhet till naturen.

Det här är en helt underbar barnbilderbok författaren Kristina Murray Brodin skrivit och Katarina Strömgårds fantastiska bilder känns helt rätt. Historien är enkel men innehåller många delar som de flesta barnbokskapare idag försöker att tänka på, som genus- och mångfald. Det kan ibland bli något krystat men här faller det sig naturligt. Kanske för att det inte skrivs ut direkt i texten utan visas i bilder. Som barnet som aldrig nämns vid namn eller kön. Jag tycker det ser ut som en pojke medan mina barn påstår att det är en flicka. Eller att visa på mångfald inom familjer genom att ha med en pappa som sitter i rullstol och även ser ut att vara lite äldre än genomsnittspappan i barnbilderböcker. Ja, två karaktärer till kommer in i handlingen och bryter normtänkandet kring olika scener. Mycket bra!

Man kan såklart lägga i mycket tolkande i pappans ilska mot trädet. Kan det vara att han inte klarar av att fälla det själv och blir arg på det? Kanske saknar han sin fru. Eller är han emot flytten till huset? Det är inte alltid barn förstår de vuxnas argument, speciellt inte då ett fullkomligt dugligt ekträd ska fällas.

Barnets motargument mot sin pappa är roande. För pappan säger ju emot sig själv hela tiden och vill bara att det förbaskade trädet ska ned. Jag fullkomligt älskar illustrationerna också som förmedlas från olika perspektiv och så tydligt lever sig in i barnets känslor. Man kan riktigt känna hur det känns att sitta i det där trädet. Och trots den lilla trädgården så finns det mycket av naturlivet att upptäcka – bara man är nyfiken och vaken på det. Ja, bilderna är extremt fina. Jag önskar jag kunde visa er hela boken. Färgerna, ansiktsuttrycken och de ovanliga perspektiven som gör att boken känns så levande. Bilderna och texten har fin harmoni med varandra.

En sådan där fin barnbilderbok som borde vinna pris. Enligt mig.

Förbaskade träd
Författare: Kristina Murray Brodin
Illustratör: Katarina Strömgård
Bokförlag: Opal
Antal sidor: 32
Utgiven: 201404
ISBN: 9789172996533 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Den lilla Sjöjungfrun

Framför mig ligger en bok som är förföriskt vacker, så lockande i sin framtoning att mitt skönhetssinne inte kunde motstå den. När jag öppnade och bläddrade förfördes jag ytterligare av sjöjungfruns ljuva varelse, silverglans och glitter, de fantastiska färgerna, formerna och mönstren. Inledningsvis förträngde jag att ursprungssagan inte vänder sig till de yngsta. Den estetiska ytan leder så småningom till det djupare, delvis etiska, innehållet – det fördjupade som finns under ytan.

H.C. Andersen skrev inte sagor för små barn; jag kan inte skylla på honom för att ’sagan’ i föreliggande version är oförfalskad – inte tillrättalagd för de yngsta. Möjligen kan jag erkänna mig förd på villovägar av Disney; efter film och tv-serier vet varenda unge vem ”Lilla Sjöjungfrun” är. Även om jag själv bara har sett fragment av varianterna i vår tids tecknade filmproduktion tycks det uppenbart att Disney vänder sig till en ung publik medan upphovsmannen vänder sig till en betydligt äldre. Även om miljöer och karaktärer är de samma, liksom huvudsaklig handlingslinje, så vill jag påstå att andemeningen i Disney-produkterna skiljer sig från den ursprungliga tanken.

Först en överblick av handlingen: Den lilla Sjöjungfrun är den yngsta av sex systrar som bor i ett palats på havets botten tillsammans med sin far och farmor. Vid femton års ålder tillåts varelserna att sätta näsan över ytan och besöka världen ovanför, de olika individerna/systrarna upplever och uppskattar helt olika saker. Eftersom ’vår’ jungfru är yngst får hon höra de andras berättelser innan det är dags för hennes egen uppstigning. Hon frågar alla som har erfarenheter för att få veta mer – och hon längtar! När dagen kommer får hon syn på ett vackert skepp där en vacker ung prins har fest. Men så kommer stormen och skeppet bryts sönder. Sjöjungfrun räddar prinsen men gömmer sig sedan, han blir funnen av en ung kvinna. Efter sitt besök i ’den andra världen’ återvänder Sjöjungfrun ofta dit men det centrala är prinsen och längtan efter att få vara hos honom. För att nå sina mål är hon beredd att göra stora uppoffringar…

Dels ville hon se mer av prinsen, dels ville hon veta mer om människornas värld och om människolivet. Hon får kännedom om hur skillnaden vid livets slut mellan sjöjungfru och människa ser ut: en sjöjungfru blir trehundra år och försvinner sedan som skum på havsytan medan en människa lever kort men har en odödlig själ. Hon vill vinna prinsens kärlek OCH få en odödlig själ. Frågan är vilken läsning som poängteras i olika generationers och mediers versioner, var ligger tyngdpunkten i förmedlandet: kärlekssaga, livsproblematik eller de små sjöjungfrurnas undervattensliv och äventyr.

För bokens lilla sjöjungfru visar sig vägen till målen under en längre sträcka vara gemensam: i den undre världen går hon till sjöhäxan som lovar att göra ’den lilla’ till människa åtminstone till det yttre, men det kommer att innebära stora lidanden som kroppsförändringar och stympning – hon får exempelvis betala med sin röst och tunga. Hon säljer sin sjöjungfruidentitet till en ond makt för att få två ben och en själ. För att komma vidare i kärlek tillkommer en samling villkor och regler. Kommen till önskat land går det inte riktigt som hon har tänkt sig och hon ställs, med bistånd från systrar som vill rädda henne, inför frestelsen att döda sin kära. Men nu var det ju inte enbart ägandet av prinsen som var målet, kärleken och den odödliga själen vägde tyngre och förde henne till himmelska höjder.

Vad är en sjöjungfru? Ett väsen som enligt tradition och myt med hjälp av ett bländande vackert yttre och skönsång ska locka sjömännen till sig i havet, med vilseförande och männens död som följd. Allt detta bröt ’vår lilla jungfru’ mot – hon ville bli människa. Vad handlar Den lilla Sjöjungfrun egentligen om? Vem är hon, vad vill hon uppnå? Sagan kan läsas på många sätt och en mängd frågeställningar kan aktualiseras med hjälp av handlingen, exempelvis: Integrering, kulturkrockar; genusproblematik/traditionella roller; kroppsfixering; frestelser, religion, etik, traditioner; historia; att vara någon annan än den man är/byta identitet; vad är kärlek, uppoffringar/martyrskap; band till familj och släkt/den egna individen…

Textmässigt ligger den nyutgivna bok jag har framför mig mycket nära en längre variant från 1980-talet, som jag jämförde med eftersom jag tyvärr inte har tillgång till originalet. Den aktuella är dock komprimerad – inte lika utbroderad och detaljrik som den mer ursprungliga texten – delar av H.C. Andersens målande text ersätts här av Charlotte Gastauts fantastiska bilder – en kompromiss som enbart är till fördel. Jag skulle starkt rekommendera just denna utgåva till lärare med elever från 11 år och uppåt, de vackra bilderna och berättelsens möjligheter som diskussions-/uppsatsunderlag gör den lockande och viktig för en bred målgrupp.

En vacker bok med en klassisk berättelse där bilderna lockar yngre barn än ’sagan’ är skriven för.

Titel: Den lilla Sjöjungfrun
Text: H.C. Andersen
Illustrationer: Charlotte Gastaut
Bearbetning och översättning: Suzanne Öhman
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
Antal sidor: 23
ISBN: 9789129691559
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Olle flyttar

Äntligen får vi njuta av Mati Lepps superfina illustrationer igen; jag gillar verkligen hans stil! I den här boken har han samarbetat med författaren Berit Åberg, och tillsammans har de skapat ett stycke bilderboksrealism. Boken handlar om något som vi alla har erfarenhet av, något som de flesta gör flera gånger i sitt liv och som många kanske ibland upplever som både stressigt och lite läskigt – att flytta.

Olle och hans familj, som består av mamma, pappa och storebror Leo, bor rätt trångt. Olle och Leo delar rum, något som både är en trygghet och en källa till irritation. Det är trångt, blir lätt stökigt och Leo vill inte att Olle ska ta hans saker. En kväll meddelar föräldrarna att familjen ska flytta till ett radhus där pojkarna ska få varsitt rum; alla utom Olle börjar prata om det nya huset…han säger ingenting han.

När man är liten är det inte så lätt att veta hur det går till när man flyttar. Vad tar man med sig? Vad lämnar man kvar? När Olle borstar tänderna på kvällen frågar han mamman om de ska ta med sig handfatet. Olle känner inte samma glädje över flytten som resten av familjen, han känner sig nog mest förvirrad och otrygg. Så pass att han till och med säger att han vägrar flytta. Han tänker bo kvar med dem som flyttar in i deras nuvarande bostad!

Snart är dagen för flytten kommen, och så klart flyttar hela familjen. Men hur kommer det att bli i det nya huset, med varsitt rum till pojkarna? Inte helt lätt…första natten tycker Olle att till och med sängen känns ovan, fast det är samma säng som han nästan alltid har haft. Det är en stor omställning för hela familjen, kanske framför allt för Olle.

Det är en finstämd skildring av en liten killes tankar och känslor kring att flytta till ett nytt ställe. En bra bok att läsa tillsammans med små killar och tjejer som kanske är i flyttartagen, men den passar så klart att läsa annars med.

Om du liksom jag tycker om Mati Lepps bilder finns det fler böcker med hans illustrationer som vi på Barnboksprat recenserat:

Viggos ord, Vill ni se en stjärna? och delar av Lilla barnkammarboken: rim och ramsor för händer, fötter och kropp.

Olle flyttar
Författare: Berit Åberg
Illustratör: Mati Lepp
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163875687
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Blorpen och alla färgerna

Känslan av att en bok är så in i tusan onödig. Ni vet den? Den har nu kommit till mig. Boken Blorpen och alla färgerna har en så god tanke: visa fram färgerna och så in i rum efter rum och möta dem i ett sammanhang. Blorpen gör något tokigt i varje rum och det kunde väl gå an.

Men…, Blorpen är störig och stundtals våldsam och dum i huvudet helt enkelt. Inte rolig! För mig vill säga. Säkert för en gladtokig liten unge. Som ett barn i min närhet som sa: ”Läs den igen.” Jag svalde och ångrade att jag alls hade låtit barnet vara testperson. Senare läste jag på nätet om några barn som intervjuades och de hade uppskattat boken. Den är ju färgglad, roligt tecknad och här finns en aktiv huvudperson.

Förvisso är Blorpen en liten monsterliknande varelse, men inte ursäktar det allt som följer: djurplågeri, våldsam skada på kroppsdel på en levande snögubbe, gruvlig förnedring av en hunds utseende och naturbehov. Ja, detta är alltså min tolkning, men att utföra följande beskrivna händelser i text och illustrerat i bild, kan lätt få den hobbyanalysen: Alltså, Blorpen svingar sig hårdhänt i en orm, äter upp en stackars mask, biter bort och sönder en del av en snöbollskastande snögubbes näsa, skrattar hejdlöst åt en ful(!?) brun hund som råkat göra ifrån sig och av just denna sistnämnda händelse blir Blorpen på riktigt extra gott humör. Förresten, varför i hela friden måste brunt ofta få en så entydigt negativ association?

Blorpen gör förstås andra lite mindre elaka saker också, som att dricka upp allt vatten så att en båt går på grund, kissa på en eld som kunde spritt sig, skrämma ett rytande lejon och förvandla en trollkarl till en snigel.
Jag blir lite matt under läsningen av Blorpens aktiviteter, men jag vrider mig plågsamt i slutet då Blorpen träder in i det ROSA rummet och plötsligt möter Blorpan (som bara liksom alltid står där?) i rosa rosett, målandes läppar med rosa läppstift. Det är bara så att jag saknar ord. Eller är detta skön ironi? För den vuxne då? För ännu fungerar inte det ironiska tilltalet på mina minsta barn. Och mina stora barn suckade bara uppgivet.

I alla fall, Blorpen blir plötsligt kär (och snäll?) och omtöcknad av mötet med denna otidsenliga Blorpan, (som dessutom kallas ”lilla Blorpan”, trots att hon är lika stor som Blorpen) somnar han sedan i det svarta rummet. Där kan han stanna.

Är jag extra utsatt i vårt märkliga samhälle? Går jag åt fel håll? Har jag ingen humor? Ja, så måste det vara säger säkert någon, men i så fall är jag glad över det. Och missförstå mig inte i att jag skulle ogilla att den kvinnliga delen av befolkningen ska få närma sig färgen rosa i någon form. Det handlar inte om det. Färger är till för alla! Alla kulörer och alla nyanser, så långt har vi äntligen kommit i vårt land, även om det ännu tar emot i en del stugor.

Jag tänker så här: förlag i stort har ett viktigt ansvar i att ha en dialog om lämpligheten i vissa avsnitt i en text med bild. Jag lastar inte nödvändigtvis författaren och illustratören, som har sin fulla konstnärliga frihet och rätt att uttrycka vad som finns i personens kreativa flöde. Jag utgår ändå ifrån att en viss diskussion existerar i vad som ska visas fram för mycket små barn. Alla som arbetar med att nå ut och glädja och berika kommande släkte, kan behöva få goda råd. Jag vill inte att mitt barn, eller något barn överhuvudtaget, ska få minsta inspiration från denna lilla märkliga Blorp. Tokigheter är det bästa jag vet, men inte på andras bekostnad! Och så detta med den förföriskt rosa ”lilla Blorpan”…

Blorpen och alla färgerna
Författare & illustratör: John Carling
Förlag: Idus Förlag (2014)
Antal sidor: 48
ISBN: 9789175770239
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris