Gubben Larson bor ensam i ett stort hus. En kväll när han släckt alla lampor, sagt god natt till frun och barnen och precis ska somna, knackar det på dörren. Larson blir irriterad. När han öppnar ser han grannpojken med en kruka i handen. Han ber Larson ta hand om fröet, vilket Larson har väldigt lite lust med. Han har väl annat för sig!
Den mystiska och spännande framsidan gjorde mig nyfiken på de övriga illustrationerna. Jag drogs snabbt in i Larsons hus, där mörkret verkar sippra in i rummen från väggarna, och där endast minnena lyser upp tillvaron. Illustrationerna förmedlar så många känslor, jag blev verkligen påverkad av de mörka färgvalen och allt det sorgliga i gubbens liv. Men så händer något. Krukan med det lilla fröet gör något med gubben, och det ljusa från minnena verkar ta sig till nutiden.
För att vara en bilderbok har den här ganska mycket text. Det är dock inget negativt, för berättelsen har ett skönt driv som gör mig nyfiken samtidigt som illustrationerna hjälper mig att stanna upp och tänka. Jag gillar att boken får mig att känna. Jag gillar hur det mörka tränger sig in och sedan bort, för att ge plats åt det ljusa hoppet. Jag gillar att bilderna får ta stor plats, hur de får textberättelsen att stanna upp, för att i sig själva föra historien framåt, innan texten tar vid igen.
Till mig som vuxen talar boken om liv och död, och hur svÃ¥rt det ibland kan vara att hitta mening och tillhörighet. Kanske tänker barnen mer pÃ¥ utanförskap och ensamhet, vänskap och hur viktig en liten enkel handling kan vara. Oavsett tror jag den här har mycket att ge till bÃ¥de läsare av text och/eller bild. En fin pärla och ett mycket genomarbetat samarbete. Jag ser gärna mer av kombinationen Widmark – Dziubak. UPDATE: Widmark och Dziubak har tidigare gjort Lilla Sticka i landet Lycka (2016) tillsammans.
Huset som vaknade
Författare: Martin Widmark
Illustratör: Emilia Dziubak
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
ISBN: 9789163892707
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Vid en lite sjö, bland näckrosblad, stenar och mjukt gräs, bor grodan Malte. Han är som andra grodor, förutom att han säger mjau istället för kvack. De andra grodorna tycker det är väldigt roligt att reta honom för det, och därför saknar Malte vänner. Kommer det alltid vara så? Går det lära sig att säga kvack istället?
Här är vi och du och jag… och nu är det faktiskt utflyktsdag!
tekniker, till exempel upprepningar, som gör att barnen gärna härmar efter och kanske lär sig delar av ramsorna, och rim, som på ett roligt sätt (särskilt om de får hjälpa till) lär barnen ord som är lika. Bland ramsorna finns många tungvrickare som gör det tokigt och roligt att läsa. En del ramsor kan behöva några genomläsningar innan högläsaren får läsflyt, men efter det blir det uppskattat bland barn.