Låt er inte luras av titeln! Visst rymmer den här boken en del prepubertal prutthumor, men det som gör den rolig är det fullkomligt sprudlande, sprakande språket. Doktor Proktors pruttpulver är med sina fyndiga och oväntade formuleringar en Liftarens guide till galaxen för barn, fast utan träsklevande madrasser och våldspoetiska vogoner. Och med en aning fler pruttar, förstås.
På Kanonvägen i Oslo bor Lise, vars bästa vän just har flyttat. Där bor också en excentrisk professor vid namn Doktor Proktor. Dit flyttar även en ovanligt liten pojke med ovanligt rött hår. Han heter Bulle, och vad säger du om det? Ingenting, får vi hoppas. Bulle ger dig säkert svar på tal i så fall.
Dessa tre människor blir inblandade i ett halsbrytande äventyr med beståndsdelar som ett eftertraktat pruttpulver, en skolorkester utan taktkänsla, några klåfingriga men dumma skurkar, en hungrig kloaklevande anakonda och en rymningssäker fängelsehåla. Mer avslöjar jag inte, men däremot bjuder jag på smakprov. Så här börjar boken:
Det var maj och när solen hade lyst en stund på Japan, Ryssland och Sverige gick den upp över Oslo. Oslo är en ganska liten huvudstad i ett ganska litet land som heter Norge. Den satte genast igång med att skina på det gula och lagom lilla slottet, där det bor en kung som inte bestämmer så mycket att det gör något, och på Akershus fästning.
Där sken den in på de gamla kanonerna som pekade ut mot Oslofjorden, genom fönstret på kommendantens kontor och på den yttersta av alla dörrarna som till slut ledde in till stadens mest fruktade fängelsecell, Dödinghålan, där bara de farligaste och värsta brottslingarna satt.
Cellen var tom, bortsett från en rattus norvegicus, en liten norsk råtta, som tog sitt morgonbad i toaletten. Solen steg en pytteliten bit högre och lyste på barnen i en skolorkester som hade tränat sig på att vakna väldigt tidigt, ta på sig uniformer som kliade, och som nu övade sig på att marschera och spela nästan i takt. För snart var det 17 maj, Norges nationaldag, och då skulle alla skolorkestrarna i hela det lilla landet vakna väldigt tidigt, ta på sig uniformer som kliade och spela nästan i takt.
Och i vanlig ordning bjuder jag förstås även på en bild inifrån boken:
Ett uppslag ur Doktor Proktors pruttpulver
Här kan du även läsa ett smakprov från slutet av boken, om du har lust.
Texten är inte bara roligt skriven utan full av snygga återkopplingar, effektfulla upprepningar och stiliga sammanträffanden, helt i min smak. Jag är rysligt imponerad och inspirerad att själv försöka skriva någonting roligt (i stället för det jag skriver nu, som ju faktiskt handlar om någonting väldigt tråkigt). Det enda jag inte är så förtjust i är bilderna. Jag har alltid haft svårt för illustrationer som ser slarviga, skissartade och ofärdiga ut. Visst är de uttrycksfulla, ibland helt fantastiskt uttrycksfulla, men det är helt enkelt inte min kopp te. Texten klarar sig dock alldeles utmärkt ändå.
Författaren Jo Nesbø (jonesbo.com) har en imponerande meritlista. Han är inte bara författare till en rad bästsäljande kriminalromaner utan även civilekonom, sångare och gitarrist i bandet Di Derre, och nu även barnboksförfattare. Det senare, berättar Nesbø, är en följd av att han fick en dotter att berätta historier för.
Jag är inte ensam om att gilla boken, men alla tycker inte som jag. SvDs Don Johnson tycker faktiskt precis tvärt om: ”Lika tjatigt är det att precis varenda beskrivning måste var[sic! a!] rolig. Bokens absoluta största behållning är Per Dybvigs strålande illustrationer.” DNs Nisse Larsson verkar mer inne på mitt spår, han nämner omsorgsfullt ihopsydda trådar och konstaterar att boken är oväntat snillrik. Expressens Magnus Haglund tycker att ”det finns en glädje i Nesbøs kombinationer av det groteska och det komiska, och den vilda energin i ordflödet blir sitt eget fantasteri”. Mikaela tror att humorn tilltalar både barn och vuxna och hittar samtidigt det sorgliga i bokens ensamma karaktärer och frånvarande föräldrar. Sydsvenskans Patrik Svensson är den enda recensent jag hittade som ogillade boken.
Den 21 oktober kommer uppföljaren Doktor Proktors tidsbadkar. Jag ska läsa och recensera den så fort jag kan!
Doktor Proktors pruttpulver
Författare: Jo Nesbø
Illustratör: Per Dybvig
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 230
ISBN: 9789164202840
Mystiska Milla och spökskolan är enligt förlaget en ”perfekt högläsningsbok för barn mellan 6 och 9 år”, men jag kunde snabbt konstatera att den duger bra för barnboksnyfikna mammor också.
