Etikett: unni lindell

Nu är den här, den tredje boken om det modiga lilla tygspöket Milla och hennes jakt på de tio sanningarna. Jag skrev om den första boken här och den andra här. Den här gången går resan till Sankt Petersburg, där den onde syfabrikören Hektor Mysac ämnar gifta sig med sin sekreterare fru Vampe. I packningen ligger syfabriksspökena, som ska användas som dukar, näsduk och brudslöja under festligheterna. Milla får en fulltecknad agenda: rädda sina spökvänner, stötta sin stackars människovän Pinneus (syfabrikörens son), hitta den tionde sanningen och dessutom rädda Pinneus försvunna mamma och möjligtvis sin egen försvunna mamma också. Allt detta mynnar ut i en spretig transportsträcka till berättelse och jag undrar hur materialet ska räcka till ytterligare sju böcker.

Jag vill verkligen gilla Mystiska Milla, för det är så mycket som är coolt med konceptet och böckerna är så snygga. Men det kommer tyvärr ett men. För att skjuta upp det oundvikliga börjar jag med det jag gillar; böckerna är verkligen toksnygga! Läckra, svarta och stilrena omslag och mängder av fullkomligt fantastiska färgillustrationer av Fredrik Skavlan. Sidorna svämmar nästan över av uttrycksfulla figurer, krusidulliga fasader och ornamenterade trappor. Det är jättebra att illustrationerna får ta så mycket plats, vilket de sällan får i böcker med så här mycket text.

Men gott och väl halva boken går innan jag överhuvudtaget bryr mig om handlingen. Jag läser bara för att bli klar. Sen blir jag i alla fall lite nyfiken på vad grejen är med Pinneus mamma, men trots att hon glimtar förbi står de i övrigt så driftiga Milla och Pinneus handlingsförlamade och ser på när hon försvinner igen. Det känns snopet. Det hintas även om Millas mamma och det enda som känns viktigt när jag läst klart är att man fått en ledtråd om mödrarna.

I övrigt består boken av tröttsamt mycket upprepningar kring annat:

• Komik kring hur de fångade syfabriksspökena stretar emot när människorna hanterar dem som de tygstycken de ser ut att vara.
• Att alla precis hela tiden kommenterar att Pinneus har en ful halsduk eller dylikt när han går omkring med Milla.
• Spökslang. Okej, jag har fattat grejen nu, men varför måste det vara en sån ketchupeffekt på det? Det är snyggt att väva in uttryck som ”uggy” och ”happa upp sig” i texten, men det som framförallt sker är att karaktärerna öser ur sig mantra-aktiga haranger i stil med ”Cyber, happ och flow, stjärntro och okuvlig ande, för sjungande spirea”.
• ”Ryska” som i själva verket är svenska med ”ski” påhakat på orden, t.ex. ”Du är förloradski! Jag är hemskski! Ondski!”
• Att Mysacs hund Grymma Gräll ständigt ska vara i centrum och behandlas bättre än sonen Pinneus.

Visst måste Milla rädda syfabriksspökena och visst råkar hon ut för onda gobelängspöken, men vad den egentliga faran är känns grumligt. Okej, det är förnedrande att användas som bordsduk, men det känns inkonsekvent att spökena kan göra motstånd och föra ett himla liv i vissa lägen men är totalt hjälplösa i andra. Milla kommer närmare gobelängspökena än tidigare, men de framstår något antiklimaktiskt som relativt ofarliga och lekfulla mobbare.

Och den tionde sanningen dyker liksom bara upp, det är ingenting som tydligt eftersträvas under berättelsens gång.

Smakprov ur Mystiska Milla och vintercirkusen (klicka för större)

Det jag uppskattat mest i de tidigare böckerna, förutom Skavlans fina bilder, är de fantasifulla och fyndiga detaljerna kring det faktum att spökena är gjorda av tyg. Tyvärr blir det inte mycket nytt sådant i Mystiska Milla och vintercirkusen. Har vi redan fått veta det mesta? Vad ska resterande sju böcker bestå av egentligen?

Jag ser med nyfikenhet fram emot att recensioner av boken ska börja dyka upp. Kanske är det bara jag som inte är imponerad. Har jag rentav missat poängen? Jag vet med mig att jag är svårflörtad vad gäller vissa typer av humor och kanske är det meningen att man ska tycka att boken är jätterolig. Den tänkta målgruppen kanske gör det, men jag är inte road och saknar antagligen därför desto mer ett tydligt och engagerande fokus i berättelsen.

Nästa bok heter ”Mystiska Milla och jordgubbsgiftet” och det påstås att den fjärde sanningen är annorlunda än de tre första. Vi får väl se…

Uppdatering: Nu har Lotta Olsson recenserat i DN. Hon är inte förtjust.

---

Mystiska Milla och vintercirkusen
Författare: Unni Lindell
Illustratör: Fredrik Skavlan
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 230
ISBN: 978-91-642-0317-5
Köp: jämför priser