På cykelturen träffar de på en katt med en tant under sig.
Katten heter Ro och idag är det Ros sista dag.
Inte i skolan, inte på jobbet, utan i livet.
Det är så tråkigt att man måste dö på sin sista dag i livet, tycker Billie Lou. Det är ju då man vill göra massa roliga grejer.
Lille Bo håller med.
Fast man behöver ju inte bara dö på sin sista dag!
Detta är en bilderbok som handlar om att ta farväl av sitt älskade husdjur men också om vänskap och godhet.
Illustrationerna är ljuvliga. En berättelse ur barnets perspektiv.
Emily vet mÃ¥nga som har hund. Stora och smÃ¥ med olika färger. Men ingen är sÃ¥ röd, stor och fin som Emilys hund! Clifford kan jaga pinnar (eller polisens batong) och gillar att springa efter katter (eller lejonet pÃ¥ zoo), men det är inte alltid lätt att vara stor…
Tänk dig att ha en hund som är stor som ett hus. Det skulle kunna vara mycket roligt men även ganska krångligt. Clifford den stora röda hunden är en söt och underhållande bok med stor kärlek och omtanke. Emily älskar Clifford trots att, eller kanske därför att, han inte alltid är som andra hundar och ibland är ganska osmidig i sin anpassning till människornas värld.
Boken vänder sig till de yngsta tittarna och lämpar sig mycket bra för högläsning. Clifford hjälper oss att fundera över kontrasterna mellan stort och smått. Det görs på ett finurligt sätt: när Clifford exempelvis får för sig att gräva upp blommor går han inte till en vanlig rabatt utan ett område med blommande träd. När han och Emily ska ut och campa används hans öron som vindskydd. Det finns mycket klurigt och roligt att titta på och fundera över. Illustrationerna är röda, svarta och vita och boken har ett litet och smidigt format som passar bra vid sängkanten eller i en koja. Jag tror Clifford och Emily kan gå hem hos många barn och vuxna.
Recensionsexemplar från förlaget.
Clifford den stora röda hunden
Författare och illustratör: Norman Bridwell
Förlag: Modernista (2019)
ISBN: 9789177817024
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Det är illustrationerna som fångar mitt intresse först och det är också dem som lämnar störst avtryck när jag har läst igenom boken för första gången. Det är spännande med vit text mot mörk bakgrund som förstärker känslan av att det är under natten som berättelsen utspelar sig. Det finns många detaljer i illustrationerna för barnet att upptäcka och kommentera och de olika djuren har tydliga karaktärer som förstärks av deras accessoarer.
Party! Party! handlar om ett husdjur som håller fest på natten då familjens övriga medlemmar sover. Karaktärerna i boken roar mig och påminner mig om människor i min omgivning. Visst har vi alla någon i vår bekantskapskrets som dyker upp innan avtalad tid för festens start och visst känner vi alla någon som alltid oroar sig i sin roll som värd på festen? Kommer maten bli uppskattad, kommer någon att komma på festen, kommer festen att bli lyckad? Kanin är huvudpersonen i just denna berättelse men det känns som om någon av Kanins färgstarka vänner gott kan bli huvudperson i författarens nästa bok.
Maria Poll är både författare och illustratör till denna bok som sticker ut ur mängden och som säkert tilltalar läsaren som söker en livfull föreställning av vad våra husdjur kan ha för sig under natten där fantasin, i stället för logiken, får dominera händelseförloppet.
Om man har en kanin som är ganska dum och menlös, som inte kan leka cowboys och indianer, och inte ens hålla upp sina egna jätteöron, vad gör man då? Det kanske är bäst att man skaffar sig lite riktiga kompisar i stället. Och Sockan kanske trivs bättre i skogen. Eller?
Det här är en berättelse om ett ensamt barn vars enda vän är ett husdjur hen* tröttnat pÃ¥. SÃ¥ hen bestämmer sig för att ta med sig sin kanin djupare in i skogen än de varit förut och sedan komma ensam tillbaka. SÃ¥ skönt det ska bli att slippa Sockan! SÃ¥ roligt det ska bli att ha riktiga kompisar i stället! Men blir det sÃ¥ lätt som det först verkade? SÃ¥klart att det inte blir. Sockan vill ju inte alls bli lämnad ensam. Barnet blir tvungen att binda fast kaninen vid ett träd för att kunna gÃ¥ därifrÃ¥n. Men pÃ¥ väg hem Ã¥ngrar hen sig. Tänk om det händer Sockan nÃ¥got i den stora farliga skogen! Hen springer tillbaka, men Sockan är inte kvar…
Jag tror aldrig att jag gått så långt in i skogen, och jag börjar bli rädd.
Utan att avslöja hur det slutar kan jag i alla fall lugna er med att det går bra både för kaninen och barnet. Det blir ett lyckligt slut och skogens dunkel byts mot ängens glada grönska.
Benjamin Chaud är en av mina favoritillustratörer! Känner ni igen stilen? Det är ju han som illustrerat böckerna om Lalo, Binta och Babo, samt förstås böckerna om den lilla elefanten Pomelo. Med Min kanin Sockan gör han även författardebut, och det är en väldigt glad nyhet. Boken bjuder på en skön blandning av hemskt och charmigt, både i text och bild. Den mörka skogen, som tornar upp sig olycksbådande och blir alltmer hotfull ju längre in vi kommer, speglar barnets konfliktfyllda inre och det dåliga samvetet över sveket gentemot kaninen. Samtidigt är bilderna fulla av den lekfulla charmen och den finurliga detaljrikedomen som är kännetecknande för Chaud.
Kanske har hon kommit till skogen för att lämna sin hund här. Inte vet jag, men jag undrar om alla djur i skogen har blivit lämnade av barn. Det måste jag kolla upp.
Sidorna har halvmycket text, en sisådär 60 ord kanske. Det är något mer än vad som skulle ha behövts enligt det svenska avskalade bilderboksidealet. Kanske franska bilderböcker brukar vara pratigare än svenska? Ava, som är drygt 2½ år gammal, får lust att bläddra för fort ibland när vi läser, men för det mesta lyssnar hon färdigt och hon har bett att vi ska läsa boken flera gånger. Det är mysigt med böcker som tar något längre tid att läsa än de allra enklaste småbarnsböckerna, men de måste vara desto bättre för att hålla uppmärksamheten hos ett litet barn. Min kanin Sockan får i alla fall godkänt på den punkten. Och det blir klart godkänt på alla andra punkter jag kan komma på också faktiskt, för det här är en jättefin bok!
Benjamin Chaud ligger fortsatt kvar på min hålla-ögonen-öppna-efter-nya-böcker-av-lista!
* I boken framgÃ¥r inte om barnet är en flicka eller pojke, sÃ¥ jag tycker det är väldigt synd att det stÃ¥r ”Pojken” pÃ¥ baksidan. LÃ¥t läsaren välja själv i stället, när det nu inte spelar nÃ¥gon roll!
När jag var liten hade jag en hamster. Pluppe hette han och var en liten guldhamster. Han var alltid innanför kläderna och kröp omkring, tuggade sig igenom tyget så att det blev stora hål. Han var glad i mat och samlade som alla andra hamstrar massor av mat, helst ost, i sina kindpåsar och sparade inne i sitt lilla hus. Att jag började tänka på honom var på grund av att jag precis läst Den stora hamstermassakern, av Katie Davies.
De flesta föräldrar har säkert upplevt en tid i sina barns liv, då de väldigt gärna vill ha ett husdjur. Helst en katt, eller en hund. Då många föräldrar anser det vara lite för mycket jobb med ett sådant krävande djur, väljer de ofta en kompromiss. Det blir kanske en fågel, eller som i den här boken, en hamster.
Fast i boken är det två hamstrar, men ändock.
Anna och hennes lillebror tjatar hÃ¥l i sin mammas öron. De vill sÃ¥ väldigt gärna ha en hamster. Eller tio. Men mamma är fast besluten om att det inte kommer att bli nÃ¥gon hamster i familjens hushÃ¥ll. Mamman har en bra anledning och det är katten. Den nya. Den gamla blev dessvärre överkörd. Den nya katten är inte alls trevlig och mÃ¥ste tas i med handskar om man vill den nÃ¥got. Dessutom jagar den alltid allting. Fötter med strumpor, fötter utan strumpor, fötter med tofflor…
Ja, det är inte det lättaste att tjata till sig en hamster. Men till slut får de i alla fall sin efterlängtade hamster, plus en bonushamster. De får namnen Nummer Ett och Nummer Två. Båda är honor, försäkrar den vresiga damen i djuraffären.
Men sÃ¥ en dag blir Nummer Ett väldigt tjock och kort därefter föds ett helt gäng smÃ¥ nakna hamsterbebisar. Anna och Tom blir alldeles utom sig av glädje, men den hÃ¥ller inte i sig länge för pÃ¥ morgonen efterÃ¥t finner de alla bebisarna döda…Nummer Ett är ensam kvar i buren med sina bebisar, Nummer TvÃ¥ spÃ¥rlöst borta. Borta är ocksÃ¥ Nummer Etts ena bakben…
Anna och lillebror Tom tycker att det hela är jättehemskt och vill självklart finna den skyldige till detta oerhörda brott. Men vem är det som är den bestialiske mördaren? De startar en utredning för att ta reda på sanningen!
Fina små illustrationer förgyller boken!
Den stora hamstermassakern är en fin, humoristisk, bok som inte bara handlar om att barn vill ha husdjur utan det finns något djupare bakom alltihop. Katie Davies skriver på ett bra och roligt sätt och man fnissar för sig själv mellan raderna. Det är precis sådär långsökt ibland, som det kan bli när barn svävar iväg från ämnet. Riktigt bra! Boken är fylld av små finurliga och fina illustrationer, det höjer mitt betyg ett snäpp till!
Läs även DN:s recension av Den stora hamstermassakern!
Den stora hamstermassakern
Författare: Katie Davies
Illustratör: Hannah Shaw
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 192
ISBN: 9789150112559
Köp: Jämför priser
Emily vet mÃ¥nga som har hund. Stora och smÃ¥ med olika färger. Men ingen är sÃ¥ röd, stor och fin som Emilys hund! Clifford kan jaga pinnar (eller polisens batong) och gillar att springa efter katter (eller lejonet pÃ¥ zoo), men det är inte alltid lätt att vara stor…
Om man har en kanin som är ganska dum och menlös, som inte kan leka cowboys och indianer, och inte ens hålla upp sina egna jätteöron, vad gör man då? Det kanske är bäst att man skaffar sig lite riktiga kompisar i stället. Och Sockan kanske trivs bättre i skogen. Eller?
