Etikett: Danmark

Bomben i matlådan


Jakob har en kompis som heter Max. De stora, dumma killarna kallar honom för Gummit. Men en dag har Jakob fått tag på smällare som han och Max tänker smälla på grusplanen bakom skolan. Då kommer de stora killarna och en av dem har en riktig bomb. Max och Jakob blir så klart jätterädda. Den som är värst säger att Max måste tända på bomben!

Det här är en spännande berättelse om vänner, mobbing och annorlunda föräldrar. Boken är tänkt för barn i 8-10 årsåldern, och texten är skriven i korta meningar för att vara lättläst. Jag tycker att det också gör att dramatiken känns ännu mer påtaglig.

Förlaget som ger ut boken har också utbildningsmaterial kring boken som man kan hämta direkt från deras hemsida om man vill använda boken i undervisning.

Ytterligare ett smakprov från boken finns här.

Bomben i matlådan
Författare: Morten Dürr
Illustrationer: Mads Berg
Översättning: Catharina Andersson
Förlag: Nypon förlag
Antal sidor: 31
ISBN: 9789186447151
Köp: Jämför priser

Kärlek och hat i snapphanetid

Allting började med ett gammalt kruthorn som bokens författare, Birger I Ohlsson hittade i sin trädgård, nedgrävt i jorden. Vem skulle vilja gräva ner sitt krut, det som man använder till jakt eller för att skydda sig med? Utifrån de här frågeställningarna växte en berättelse upp om kärlek och hat i snapphanarnas Göinge under 1600-talet.

Den här boken är inte skriven av en dansk författare, men den får  vara med i vårt danmarkstema. Just eftersom den handlar om gränsen mellan danskt och svenskt, såväl geografiskt som tidsmässigt.

Som liten bodde jag i Knäred, där fred slöts mellan Danmark och Sverige 1613, men då till Danmarks fördel. Det var med freden i Roskilde 1658 som Sveriges gränser  ritades om för att omfatta hela Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän. Efter freden var det förstås många som fortfarande  kände sig som danskar och några av dessa var även beredda att kämpa för att få vara det. De här människorna kallades snapphanar och Hatet: en berättelse om kärlek i snapphanetid utspelas mitt i detta.

Myrtel och Håkan är båda 15 år och är kära i varandra. Problemet är bara att deras familjer står på helt motsatta sidor i en generationsöverskridande konflikt. Myrtels farmor berättar släktens historia som innehåller våld, förtryck och död och ett hat mellan de som stöder svenska soldater och de som försöker sätta sig upp emot dem. På ena sidan står Myrtels släkt där Myrtels farfar var en representant för de som gjorde motstånd mot svenskarna, även kallad snapphane, och på den andra sidan står Håkans släkt, som alltid hållit sig väl med de svenska soldaterna.

Kärleken mellan Myrtel och Håkan gör att Myrtel drivs ut i skogen och det är där vi möter henne i berättelsens början. Hon har precis gömt undan ett kruthorn för sin pappa för att han inte ska kunna döda Håkan. Myrtel vill inte ta avstånd från sin familj, men inte heller leva utan Håkan och ett tungt ansvar läggs på hennes axlar. Berättelsen handlar mycket om släkternas historia, men det faller på Myrtel och Håkan att skapa framtiden.

Berättelsen beskriver en påhittad släktfejd, men ger ett intressant historiskt perspektiv. Liknande motsättningar som Myrtel och Håkan drabbas av borde ha funnits även på riktigt och finns även idag, i en helt annan tid och på helt andra platser.

Varför detta hat mellan byarna, gårdarna, människorna? Varför hatar hennes far just den som hon så mycket älskar?
Detta förbannade hat!
Varifrån kommer det?
Ska hon någonsin bli fri från det?

s. 11

Hatet: en berättelse om kärlek i snapphanetid
Författare: Birger I Ohlsson
Illustratör: Linda Nyman
Förlag: Bokpro
 Antal sidor: 145
ISBN: 9789189336421
Köp: jämför priser

Anton och sorgens pil

Det finns egentligen en massa saker som gör Anton glad. Han brukar tycka mycket om att vara i skolan och få reda på saker om barn i andra länder och andra spännande saker. Men plötsligt försvinner all färg från livet. Allt är grått och all meningsfullhet verkar ha runnit bort med färgen.

Kanske kan mamma hjälpa honom att hitta den färgglada världen igen? Men nä, hon förstår inget när Anton säger att har en sorgpil i hjärtat. Då kanske hans lärare kan hjälpa honom? Men hans svensklärare bara pratar om att det är bra att gå i skolan för att kunna skriva kärleksbrev och kärleken trivs ju ändå inte i en grå värld. Och så fortsätter det, lärarna pratar om att man ska lära sig saker för att kunna utföra roliga sysslor. Men varför skulle Anton vilja göra det när allt känns lika hopplöst som det är färglöst.

Jag gissar på att du också känt som Anton ibland. Jag har i alla fall gjort det. Ibland blir allt sådär grått och man önskar att man kunde hitta ett sätt att tänka lite ljusare på allting. När Anton går till skolans vaktmästare får han till slut hjälp med att hitta roten till det gråa och tråkiga. På det sättet kan han också börja hitta tillbaka till det ljusa och lätta. Som barn vet jag hur arg jag kunde bli när någon vuxen sa att de problem jag hade var små. Men hur stort ett problem är ju bara bäraren som kan bestämma och att säga att någons problem är små, det hjälper ju ingen.

Anton och sorgens pil är en fängslande bok. Världen blir verkligen grå och tråkig runtomkring Anton. Tyngden som han släpar på klänger sig fast vid varje detalj och varje ord, så det känns verkligen härligt att den här boken har ett lyckligt och ljust slut. Den lämnar efter sig en bra känsla och visar på att det faktiskt kan vara lönt att ta itu med sina problem istället för att tänka på allting som hopplöst.

I Danish Literary Magazine skriver Nina Christensen om Anton och sorgens pil samt om två andra nya danska bilderböcker och om hur de berör svåra ämnen.

Sorg og glæde i barnekammeret (artikeln är på danska)

Anton och sorgens pil
Författare: Katrine Marie Guldager
Illustratör: Kirsten Raagaard
Svensk text: Jennifer Lindström
Förlag: ABC forlag
 Antal sidor: 32
ISBN: 9788779160828
Köp: jämför priser eller Bokmusen

Idiot!

Vem är det som är idiot egentligen? Jo, det är August. Eller ”idiot” är i alla fall vad andra kallar honom. Själv bryr han sig inte särskilt mycket. Han har sin trogne vän, Odjuret, som vi ser som en plastpåse med koppel, och sin lika trogna mamma. Livets svåra steg tar han med sin mamma i fören och Odjuret i aktern och däremellan finns det en massa intressanta saker att upptäcka.

Men när August växer och blir stor, hur går det då? Jo, det går ganska bra för honom, där han lever i sin egen värld, bakom sin kära mamma. Han fortsätter att upptäcka det lilla i det stora och leva i sin egen tankevärld. Men även om August inte tänker på det finns det ett problem, Augusts mamma blir också äldre. Till slut blir det oundvikligt med ett sorgligt slut på den här berättelsen.

Det syns tydligt redan på omslaget att det är en annorlunda barnbok. När jag öppnade Idiot! första gången tänkte jag att såväl bilderna som texten verkade lite grå. Men den tanken övergav jag ganska snabbt. För även om texten kan verka ganska lågmäld är den full av känsla och liv. Och även om bilderna inte har några starka färger har de väldigt mycket karaktär.  Boken är rå och avskalad på lyxig kosmetika, men den är istället väldigt innehållsrik i sin återgivning av känslor. Det den gör är helt enkelt att sätta läsaren direkt in i Augusts värld och sedan är det upp till var och en att bygga vidare på den i sin fantasi.

Men är det här verkligen en bok för barn? Att bilderböcker kan lämna efter sig en tung känsla har vi stött på förut, även om det visserligen är ganska ovanligt. Men oftast handlar böckerna då om barn eller om förmänskligade djur. I Idiot! ser vi August som vuxen. En tung, mörk bok om en vuxen karaktär, går det verkligen för sig? Idiot! är inte en bok som kan läsas i alla hast. Det är inte heller en bok som sätter in en i en mysig stämning. Jag ser Idiot! mer som en vuxenbok än en barnbok, men frågan är ju om barnböcker måste vara lätta att läsa och förstå? Eftersom det här är en bok som inbjuder till egna tolkningar skapar varje läsare sin egen bild av berättelsen. Det gäller ju både vuxna och barn. Så varför inte ge barnen en chans till egen tolkning?

Husen knarrar.
Fingrarna går och fryser.
Friska vindar
och frusna kinder. Varma våfflor.

De som tram-par på stre-cken får ne-ger-barn!
Ti-ger-barn, ne-ger-kyss. Och två små muham-damer!
Damer-damer!
Trott-oar!
Pöl!
Slurp! Plask! Slurp! Plask!
Skvalp!

Inga livbåtar.

”August, dina skor blir våta!” säger mamman.
Ett! Två! Stå!
Stilla!

Den sida som jag citerar här ovanför ger en inblick i hur det är att läsa Idiot! för sina barn. Jag tycker att det känns lite jobbigt att läsa ordet ”neger” för mina barn. När jag läser boken själv ser jag ju ordet i sitt sammanhang, så som jag tänker mig att August har mött det, genom vuxnas vardagliga konversationer. Och det känner vi ju igen. Hur mycket sägs det inte innanför hemmets ramar, men som man aldrig skulle stå för officiellt? Augusts reflektioner är jättespännande, så som de beskriver en dimension av människors sociala spel. På ett sätt tänker jag mig att den här kopplingen är lite för svår för barn att se, men samtidigt tänker jag på hur bra barn faktiskt brukar vara på att anpassa sig efter olika situationer. Barn läser ju av situationer precis som vuxna. Mina barn tolkar inte Augusts ord på samma sätt som jag, men tolkar dem, det gör de.

Lotta Olsson på Dagens Nyheter för ett intressant resonemang kring Idiot!.

Om du är bra på att danska, eller bara tycker om att lyssna på vårt grannspråk, finns Idiot! som ljudsaga med författaren, Oskar K, som uppläsare. (Länken finns på såväl Oskar K:s som Dorte Karrebæks hemsidor)

Idiot!
Text: Oskar K.
Bild: Dorte Karrebæk
Svensk text: Marie Norin
Förlag: Daidalos
 Antal sidor: 40
ISBN: 9789171733092
Köp: jämför priser

Danska bilderböcker, är de så olika de svenska?

Eftersom vi på Barnboksprat inte har så stort underlag av danska bilderböcker behövs det hjälp utifrån för att kunna prata om frågan här ovanför. Litteraturprofessorn Maria Nikolajeva har skrivit en artikel om just danska bilderböcker där hon jämför dem med svenska bilderböcker. Enligt Maria Nikolajeva  finns det mycket som skiljer de danska bilderböckerna från de svenska. Historiskt sett har danska bilderböcker fått en del inspiration från sovjetiska bilderböcker, med bilder i klara färger och få detaljer samt en text som inte följer någon tydlig röd tråd. Maria Nikolajeva skriver också att den danska bilderboken ofta är djärvare än den svenska och att gränsen mellan barn- och vuxenlitteratur tillåts vara lite mer otydlig.

Maria Nikolajeva ger även förslag på några danska bilderböcker med en surrealistisk bildvärld. I inlägget här efter recenserar Barnboksprat Idiot med Oskar K. som författare och Dorte Karrebæk som illustratör. Dorte Karrebæk är även författare och Maria Nikolajeva berättar lite om hur hon i sina bilderböcker vågat sig på att angripa stora frågor så som könsmaktsordning och även frågor om människans mentala bilder jämfört med verkligheten.

Vidare beskriver Maria Nikolajeva ordet metafiktion, vilket innebär förmågan att se på fantasi i förhållande till verkligheten. Enligt Maria Nikolajeva är alltså de danska bilderböckerna modigare med att låta barn utforska gränserna mellan det fiktiva och verkligheten.

Och då frågar du dig kanske vad som egentligen är rätt. Ska barn sättas in i allt och förstår de verkligen skillnaden mellan fantasi och verklighet?
Mitt svar på detta blir inte ett vetenskapligt svar, utan ett väldigt vardagligt: se på barnet som leker. Vilka reser gör hen inte i fantasins värld? Skulle hen ha svårt att komma tillbaka till verkligheten?
Nä, jag tycker att det är ganska häftigt att våga tro på barns kompetens. På ett sätt kan jag förstå att inte fler av de djärva danska bilderböckerna har blivit översatta till svenska, men samtidigt tycker jag att det är lite synd.

Referens: Maria Nikolajevas artikel