Dit ljuset inte når handlar om Johan, en 11-årig barnhemspojke på 1800-talet. En kväll rymmer han därifrån och förvandlar sig till flickan Johanna som lyckas få anställning som påkläderska till en ung kvinna, Angelique, i ett resande teatersällskap. Samtidigt som världen långsamt öppnar upp sig och Johan/Johanna får sin allra första vän så är det någon som verkar vilja honom illa. Varför är det så?
Jag vet inte om jag läst något mer än En ö i havet av Annika Thor vilken jag läste under min lärarutbildning och tyckte mycket om. Den här boken är jag mer kluven till. Å ena sidan är det en fin sagoberättelse, lite à la Askungen. Det är spännande, det finns tydliga onda och goda karaktärer och teaterlivet verkar så fantastiskt med möjligheten att få bli någon annan, ha vackra kläder men förvisso också ibland tvingas göra tråkiga roller och med fel motspelare. Boken ger en bra bild av dåtidens barnfattigdom och lyfter de sociala orättvisorna mellan fattiga och rika och mellan pojkar och flickors möjligheter.
Å andra sidan är det knökat med svåra ord vilket förvisso bara är språkutvecklande och kul men jag kan tänka mig att boken kan upplevas som lite svårläst av några. Vissa händelser i boken anspelar på att Angelique erbjuder någon typ av sexuella tjänster mot en förhoppningsvis lovande framtid inom teateryrket. Nu var det ett tag sedan mina egna barn var i mellanstadieåldern, och jag är ju insnöad på lågstadiet där jag undervisar, men mitt pryda jag känner att det kanske är en onödig detalj som kan sätta igång tankegångar hos barn som möjligen inte riktigt är redo för det. Men mina barn läste den aldrig så jag vet faktiskt inte hur den uppfattas av målgruppen. Kanske passar den fint som högläsningsbok?
En av de saker jag såg fram emot mest med att få barn var att läsa och följa med en liten människa när hon utvecklar sitt språk. När vi pratar om språk tänker vi ofta på ord och tal, men språkresan börjar så mycket tidigare, redan när barnet föds och skriker och sedan jollrar innan de första orden kanske kommer.
Boken är fri frÃ¥n pekpinnar (sÃ¥som till exempel ”när barnet är xx Ã¥r händer det här”) och full av uppmuntran. Tänk vad mycket vi kan göra för att uppmuntra barns sprÃ¥k utan att det behöver bli komplicerat! Mycket faller sig naturligt, som att prata med ”bebisröst” till smÃ¥ barn vilket hjälper barnet att förstÃ¥ var ett ord slutar och nästa börjar. Eller att svara pÃ¥ barnets frÃ¥gor om ”vad är det?” oavsett om frÃ¥gan ställs genom ett pekande finger, ett ord eller ljud.
Böckerna om charmiga Sickan har vi läst om och om igen. De rimmande raderna ger ett härligt språkligt flow. De har ett tydligt barnperspektiv men alltid med en twist som får mig som förälder att le och tänka till. Vi lär våra barn att dela med sig, men visst finns det saker vi helst har för oss själva. Ibland vill vi att våra barn ska skynda sig och göra som vi säger, medan vi i nästa stund kommer på något viktigt vi måste göra innan. Bilderna är färgsprakande och med detaljer barnet känner igen. Karaktärerna är få och lätta att lära känna. Jag tycker böckerna förtjänar att bli klassiker i barnbokshyllorna och ser fram emot att läsa mer om Sickan.
Berätta tre saker av Callum Bloodworth är en gripande ungdomsroman som är svår att släppa. Boken handlar om Liv som tänker på döden. Hennes mamma har dött och hennes pappa kunde lika gärna vara död.
