Dit ljuset inte når handlar om Johan, en 11-årig barnhemspojke på 1800-talet. En kväll rymmer han därifrån och förvandlar sig till flickan Johanna som lyckas få anställning som påkläderska till en ung kvinna, Angelique, i ett resande teatersällskap. Samtidigt som världen långsamt öppnar upp sig och Johan/Johanna får sin allra första vän så är det någon som verkar vilja honom illa. Varför är det så?
Jag vet inte om jag läst något mer än En ö i havet av Annika Thor vilken jag läste under min lärarutbildning och tyckte mycket om. Den här boken är jag mer kluven till. Å ena sidan är det en fin sagoberättelse, lite à la Askungen. Det är spännande, det finns tydliga onda och goda karaktärer och teaterlivet verkar så fantastiskt med möjligheten att få bli någon annan, ha vackra kläder men förvisso också ibland tvingas göra tråkiga roller och med fel motspelare. Boken ger en bra bild av dåtidens barnfattigdom och lyfter de sociala orättvisorna mellan fattiga och rika och mellan pojkar och flickors möjligheter.
Å andra sidan är det knökat med svåra ord vilket förvisso bara är språkutvecklande och kul men jag kan tänka mig att boken kan upplevas som lite svårläst av några. Vissa händelser i boken anspelar på att Angelique erbjuder någon typ av sexuella tjänster mot en förhoppningsvis lovande framtid inom teateryrket. Nu var det ett tag sedan mina egna barn var i mellanstadieåldern, och jag är ju insnöad på lågstadiet där jag undervisar, men mitt pryda jag känner att det kanske är en onödig detalj som kan sätta igång tankegångar hos barn som möjligen inte riktigt är redo för det. Men mina barn läste den aldrig så jag vet faktiskt inte hur den uppfattas av målgruppen. Kanske passar den fint som högläsningsbok?
Hett tips: boka biljett till teaterföreställningen Ronja Rövardotter på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Den är från 7 år i vuxens sällskap och det är bara några få föreställningar kvar (sista är 28/3), så gör det NU.
Ronja Rövardotter är alltså nyaktuell både i teaterversion och som japansk tecknad serie i SVT, lördagar 20.00. I onsdags såg jag teaterpjäsen med min sjuåring och vi har även sett de första avsnitten av TV-serien på SVT Play.
Ronja-pjäsen är en fantastisk uppvisning i steampunkstil. Jag tror aldrig att jag gillat en barnteater så mycket? En stor anledning till det är förstås att Astrid Lindgrens berättelse är bra. Den innehåller så mycket fint: Mattis upplevelse av att få barn, de fantasifulla farorna i skogen som måste mötas, vänskapen mellan Birk och Ronja som uppstår mot alla odds. Pjäsen är originalberättelsen trogen och Ronja-konnässörer känner garanterat igen en stor del av replikerna. Samtidigt är pjäsen unik, framför allt visuellt. Steampunk-stilen passar oväntat bra! Riktigt lyckat att ersätta den visuellt tilltalande skogen, som man ju kan njuta av både i den gamla klassiska tv-serien och den nya tecknade, med någonting annat visuellt spektakulärt. Mattisborgen som ett metallvidunder, vildvittror på styltor och med enorma metallklor… mörkt och läskigt, men tilltalande.
Pjäsen är ingen musikal men innehåller åtskilliga melodiska inslag som vårskriket och när Borka gör entré och spelar elgitarr. Det bjuds också på dans och akrobatik, inte minst av rumpnissarna som är försedda med studsiga jätterumpor. Ett flertal riktigt häftiga nummer förhöjer verkligen stämningen.
…och jag som vanligtvis är enormt kinkig gällande att ”spexa till det” gillade verkligen alltihop. Jag tyckte inte att någonting var fånigt eller överdrivet på ett dåligt sätt. Ingen skämskudde, bara wow. Så himla bra avvägt.
Det fanns visserligen ett par karaktärer som gav lite comic relief, vilket jag brukar störa mig på. Jag tänker två rövare med vissa verbala svårigheter. Men det var bara ett fåtal tillfällen och det kändes inte utdraget.
En rolig överraskning var att alla grupper i pjäsen innehöll både män och kvinnor. Rövare, vildvittror, rumpnissar… och grådvärgar antar jag, men det var svårare att se. Jag tyckte det var häftigt att höra vildvittror med mörka stämmor och att de kvinnliga rövarna var lika skitiga och gutturalvrålande som de manliga.
Över huvud taget gjorde skådisarna bra ifrån sig. Kul detalj att Skalle-Per spelades av ”Alfred” från tv-serien om Emil i Lönneberga.
Åh, vilken bra pjäs! Jag överhörde barn i publiken som sa att de varit där flera gånger. Jag förstår dem, jag hade också kunnat se den igen.
Vi kommer fortsätta se serien på SVT Play. Intrycket efter de första två avsnittet är gott. De första reflektionerna: alla ser lite för rena och prydliga ut, skogen är fantastiskt vacker, möjligtvis berättas det lite för makligt för att falla de allra yngsta i smaken? Det senare tyckte jag i alla fall efter att ha sett hela första avsnittet utan att Ronja lämnat bäbisstadiet. Men det var kul att se henne som toddler i avsnitt 2 och det tyckte även treåringen här hemma. Jag gillade skildringen av Mattis oro att skicka ut Ronja på upptäcktsfärder i skogen. Att ge barn ökad frihet är något jag själv funderar mycket över och det är inte lätt.
Dit ljuset inte når handlar om Johan, en 11-årig barnhemspojke på 1800-talet. En kväll rymmer han därifrån och förvandlar sig till flickan Johanna som lyckas få anställning som påkläderska till en ung kvinna, Angelique, i ett resande teatersällskap. Samtidigt som världen långsamt öppnar upp sig och Johan/Johanna får sin allra första vän så är det någon som verkar vilja honom illa. Varför är det så?
