Barnboksprat

Första utkastet klart, nu blir det skrivpaus

Idag nådde jag en viktig milstolpe. Jag blev nämligen klar med mitt första, grova utkast till Att sakna Cecilia (arbetsnamn på min barnbok). Här är det:

Och här är statistiken:
Att_sakna_Cecilia.odt
Filstorlek: 67 KB
Antal sidor: 102
Antal stycken: 979
Antal rader: 1860
Antal ord: 23077
Antal tecken: 123138
Dokumentet skapat: 2009-04-29, 21:33:52
Total redigeringstid (inte så aktivt, alltid…): 198:47:03
Revisionsnummer: 267

Att jämföra med för två veckor sedan.

Nu är planen att låta projektet vila ett tag för att få lite distans. Sedan ska jag skriva ut alltihop och läsa igenom med rödpenna i högsta hugg. Antagligen blir mycket omstuvande, ordpillande, bortklippningar och tillägg som kommer att kräva en del redigeringstid. Sen ska Jonas, maken alltså, få läsa och kommentera. Efter det följer ytterligare redigeringar och sen… ja, sen får vi se.

Doktor Proktors pruttpulver

Låt er inte luras av titeln! Visst rymmer den här boken en del prepubertal prutthumor, men det som gör den rolig är det fullkomligt sprudlande, sprakande språket. Doktor Proktors pruttpulver är med sina fyndiga och oväntade formuleringar en Liftarens guide till galaxen för barn, fast utan träsklevande madrasser och våldspoetiska vogoner. Och med en aning fler pruttar, förstås.

På Kanonvägen i Oslo bor Lise, vars bästa vän just har flyttat. Där bor också en excentrisk professor vid namn Doktor Proktor. Dit flyttar även en ovanligt liten pojke med ovanligt rött hår. Han heter Bulle, och vad säger du om det? Ingenting, får vi hoppas. Bulle ger dig säkert svar på tal i så fall.

Dessa tre människor blir inblandade i ett halsbrytande äventyr med beståndsdelar som ett eftertraktat pruttpulver, en skolorkester utan taktkänsla, några klåfingriga men dumma skurkar, en hungrig kloaklevande anakonda och en rymningssäker fängelsehåla. Mer avslöjar jag inte, men däremot bjuder jag på smakprov. Så här börjar boken:

Det var maj och när solen hade lyst en stund på Japan, Ryssland och Sverige gick den upp över Oslo. Oslo är en ganska liten huvudstad i ett ganska litet land som heter Norge. Den satte genast igång med att skina på det gula och lagom lilla slottet, där det bor en kung som inte bestämmer så mycket att det gör något, och på Akershus fästning.

Där sken den in på de gamla kanonerna som pekade ut mot Oslofjorden, genom fönstret på kommendantens kontor och på den yttersta av alla dörrarna som till slut ledde in till stadens mest fruktade fängelsecell, Dödinghålan, där bara de farligaste och värsta brottslingarna satt.

Cellen var tom, bortsett från en rattus norvegicus, en liten norsk råtta, som tog sitt morgonbad i toaletten. Solen steg en pytteliten bit högre och lyste på barnen i en skolorkester som hade tränat sig på att vakna väldigt tidigt, ta på sig uniformer som kliade, och som nu övade sig på att marschera och spela nästan i takt. För snart var det 17 maj, Norges nationaldag, och då skulle alla skolorkestrarna i hela det lilla landet vakna väldigt tidigt, ta på sig uniformer som kliade och spela nästan i takt.

Och i vanlig ordning bjuder jag förstås även på en bild inifrån boken:

Ett uppslag ur Doktor Proktors pruttpulver

Här kan du även läsa ett smakprov från slutet av boken, om du har lust.

Texten är inte bara roligt skriven utan full av snygga återkopplingar, effektfulla upprepningar och stiliga sammanträffanden, helt i min smak. Jag är rysligt imponerad och inspirerad att själv försöka skriva någonting roligt (i stället för det jag skriver nu, som ju faktiskt handlar om någonting väldigt tråkigt). Det enda jag inte är så förtjust i är bilderna. Jag har alltid haft svårt för illustrationer som ser slarviga, skissartade och ofärdiga ut. Visst är de uttrycksfulla, ibland helt fantastiskt uttrycksfulla, men det är helt enkelt inte min kopp te. Texten klarar sig dock alldeles utmärkt ändå.

Jo Nesbø

Författaren Jo Nesbø (jonesbo.com) har en imponerande meritlista. Han är inte bara författare till en rad bästsäljande kriminalromaner utan även civilekonom, sångare och gitarrist i bandet Di Derre, och nu även barnboksförfattare. Det senare, berättar Nesbø, är en följd av att han fick en dotter att berätta historier för.

Jag är inte ensam om att gilla boken, men alla tycker inte som jag. SvDs Don Johnson tycker faktiskt precis tvärt om: ”Lika tjatigt är det att precis varenda beskrivning måste var[sic! a!] rolig. Bokens absoluta största behållning är Per Dybvigs strålande illustrationer.” DNs Nisse Larsson verkar mer inne på mitt spår, han nämner omsorgsfullt ihopsydda trådar och konstaterar att boken är oväntat snillrik. Expressens Magnus Haglund tycker att ”det finns en glädje i Nesbøs kombinationer av det groteska och det komiska, och den vilda energin i ordflödet blir sitt eget fantasteri”. Mikaela tror att humorn tilltalar både barn och vuxna och hittar samtidigt det sorgliga i bokens ensamma karaktärer och frånvarande föräldrar. Sydsvenskans Patrik Svensson är den enda recensent jag hittade som ogillade boken.

Den 21 oktober kommer uppföljaren Doktor Proktors tidsbadkar. Jag ska läsa och recensera den så fort jag kan!

Doktor Proktors pruttpulver
Författare: Jo Nesbø
Illustratör: Per Dybvig
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 230
ISBN: 9789164202840

Mamma Mu klättrar i träd

Mamma Mu klättrar i träd är den andra kapitelboken om de kända barnboksfigurerna Mamma Mu och Kråkan. Boken är dock helt fristående från den första kapitelboken, som heter Mamma Mu och Kråkan.

Mamma Mu klättrar i träd är indelad i tio kapitel och minst lika många äventyr. I bokens första kapitel har Mamma Mu klättrat upp i ett träd och Kråkan vill gärna få ner henne därifrån. Om Kråkan fick bestämma skulle kor inte klättra i träd. Men Mamma Mu är inte som andra kor, utan tycker, trots Kråkans övertalningsförsök, att det är jättekul att klättra. Kråkan märker gång på gång hur svårt det är att stoppa Mamma Mu när hon kommit på en ny idé och genom hela boken följer nya äventyr.

Precis som i bilderböckerna om Mamma Mu och Kråkan är det Sven Nordqvist som är illustratör och hans fantastiska bilder får det att kännas som om vi vore mitt där i kohagen med Mamma Mu och Kråkan. Bilderna visar glädje och solens värme, men också oro och regnets kyla.

Boken kan läsas av barn själva eller användas vid högläsning. Trots att detta är en kapitelbok med ganska mycket text, gör de levande beskrivningarna och de inlevelserika illustrationerna att även yngre barn kan lyssna på boken. Samtidigt som bokens språk ger en bra beskrivning av känslor och händelser är det också lättförstått och bilderna hjälper läsaren/lyssnaren att knyta ihop innehållet och ge det en intressant vinkel.

Detta är en väldigt rolig bok och både barn och vuxna kan ha glädje av att läsa om den här annorlunda kon, som jämt vill prova på nya saker och kråkan som hela tiden försöker stoppa henne samtidigt som han har lite svårt att erkänna att han faktiskt har roligt när han är med Mamma Mu.

Något som ger böckerna om Mamma Mu och Kråkan en sådan speciell karaktär är att de i all humor också lyckas ta upp teman som är vanliga i barns erfarenhetsvärld. Det kan handla om vad man gör om man jättegärna vill göra något men inte kan eller hur man ska göra för att få hjälp med något. Genom boken är även temat vänskap centralt.

Mamma Mu klättrar i träd

Författare: Jujja Wieslander (Jujjas sida)
Illustratör: Sven Nordqvist
Förlag: Natur och Kultur
Antal sidor: 100
ISBN: 9789127105157
Köp: jämför priser

Den sagoberättande apan – om berättelser och läsning

Tänk dig det lilla barnet som precis har kommit till världen. Det hälsar på sin omvärld helt utan ord. Men skrika kan det förstås göra och det får duga ett tag. Sen fylls det lilla barnets värld snabbt med alla de ord som finns runt omkring det. Förmodligen tycker det lilla barnet att det är mysigt att höra förälderns röst som berättar om allt som finns i den stora vida världen. Kanske tycker det lilla barnet om att höra på rösten från någon som läser en saga. Vad vi kan se är att barnets omvärld byggs upp av det som människorna berättar för det.

Kanske är det så att det som skiljer oss människoapor från andra apor är att vi berättar historier för varandra? Det är i alla fall vad författaren Terry Pratchett skriver tillsammans med vetenskapsmännen Ian Stewart och Jack Cohen i ”The Science of Discworld II”. Förmågan att berätta saker för varandra med hjälp av historier ses här som grunden till alla människors kultur. Vi kan tänka oss det ungefär så här: För länge sedan här i Sverige funderade folk på hur det kunde komma sig att det åskade, samtidigt som de tänkte på att det var viktigt att det gjorde det för åskan gav regn och regnet gav växtlighet och liv. Då förklarades åskan med hjälp av asatron som berättade om guden Tor som körde runt med sin vagn. Nu är det inte så många i Sverige som tror på guden Tor, istället har vetenskapsmän berättat för oss hur åskan uppkommer. Vi har inte sett det själva, men vi har fått höra teorier om hur det går till. Och vad är då dessa teorier? Ja, just det, berättelser.

Tänk så många berättelser det lilla barnet får höra av sina föräldrar och andra personer i dess närhet! Varje litet ord som barnet hör för det närmare in i den kultur vi lever i. För det mycket lilla barnet kan det förstås kännas alldeles nog med att bara lyssna när föräldrarna pratar. Men ju mer barnet lär sig om hur man kommunicerar, desto mer nyfiket blir det också på att få veta mer, att få upptäcka fler berättelser. Vad som är så spännande här är att berättelser kan ske på olika sätt. Med hjälp av talspråket når berättelsen ut till lyssnaren direkt, men om vi istället använder oss av skriftspråket kan vi upptäcka en helt annan värld. I skriftspråkets värld kan vi nå berättelser så långt tillbaka i tiden som människor började skriva ner sina berättelser. Så det finns ju en hel del att välja på! Vi kan få kontakt med det som hänt för länge sen eller det som ännu inte hänt (med hjälp av författarens fantasi). Vi kan stöta på små djur som finns i vår gräsmatta eller filurer på andra planeter. I den här världen kan vi möta främmande länder, läskiga drakar, talande djur, modiga prinsessor, andra planeter och hela fantasivärldar.

När vi ändå talar om alla dessa möjligheter kan vi också titta på något som kallas för karnevalteorin. Det är forskaren Michail Bachtin ¹ som kommit på det och det handlar om vilka möjligheter litteratur ger att smita undan ett tag från verkligheten. Ett barn tvingas hela tiden att förhålla sig till den värld och de normer som vuxna skapat, varken barnet vill eller inte. Så är det i verkligheten, men i litteraturen behöver det inte vara så. För i en del litteratur tillåts nämligen världen att vändas upp och ner för ett tag och i denna värld kan barnet frångå de vuxennormer som annars ligger över deras axlar. Till exempel kan barnet få träffa på Pippi Långstrump, som struntar helt i vad vuxna försöker tvinga på henne. Vi kan också möta Harry Potter som lever långt bort från den vanliga gråa och trista verkligheten. För att sammanfatta karnevalteorin, så handlar den om resan i fantasin som barn kan göra i litteraturen för att finna ett alternativ till den värld vi lever i nu.

Att läsa berättelser själv eller höra andra läsa berättelser kan alltså bli en ganska trevlig resa. Och visst är väl alla barn värda att få göra riktigt många spännande och utmanande resor?

1 Teorin finns refererad i:

Nikolajeva, Maria (2004): Barnbokens byggklossar. Lund: Studentlitteratur

stadsläsning
E. (2,5år)läser för sin lillebror på stan

Kattresan

Kattresan har många år på nacken då den gavs ut redan 1909, skriven av Ivar Arosenius. Nyligen kom den ut i nytt format på Bonnier Carlsen.

Kattresan är skriven på rim och har ett ålderdomligt språk. Jag skrev om John Bauers förtrollande sagovärld tidigare och att det där förekom en del ålderdomligt språk och i Kattresan är det snäppet mer av den varan.
I boken får vi följa med Lillan som träffar en katt med vilken hon ger sig ut på äventyr. De träffar till en början mest en massa olika djur som grisar, kalvar och tuppar men senare stöter de bland annat på en man med jättestor näsa och en kung som bjuder på massor av godsaker.

Lillan rider runt på katten och tillsammans träffar de på diverse djur och människor. Det kanske inte låter så konstigt och det kanske det inte är heller, men jag stör mig mycket på att de skrämmer alla djuren på sin väg. Lillan har nämligen en piska med sig, som hon låter använda om och om igen. Till exempel skrämmer de en liten kalv.
I min värld ska man inte skrämma djur, och definitivt inte piska dem, och jag blir alltid enormt irriterad på barn som skrämmer fåglar eller katter. Förstår inte glädjen i det alls och det är ju just det som boken visar upp. Hade huvudkaraktären varit en pojke hade han säkerligen slagits mot alla djur han mött istället för som Lillan, piskat dem. Det är ju, som sagt, en gammal berättelse! Och man ska varken slå eller piska djur, inte sant?!
Formatet på boken är också lite knepigt då det bara är text och bild på höger sida på varje uppslag.

Lillan och katten skrämmer en kalv och träffar på en farbror med jättestor näsa! Lägg märke till att det inte är någon text eller bild på vänster sida i uppslaget.

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för den här boken. Det var mycket intressant att få ta del av den då jag inte kände till den sedan tidigare, trots att det är en klassiker.
Bilderna i boken är enkelt ritade med få färger. Personligen tilltalar det inte mig särskilt mycket, då det jag själv faller för med barnböcker oftast är vackra illustrationer och även där är smaken som baken.

Många som läste den här boken när de var små uppskattar den säkert fortfarande, mycket på grund av att det är en klassisk berättelse som de växt upp med så det blir lite av en nostalgisk feeling över den. Dock har fler som jag pratat med om boken hållit med om att den är relativt obehaglig.

Det känns tråkigt att behöva skriva så mycket negativt om en bok men det är bättre att man är ärlig än att låtsas att man tycker om något.

Jag kanske totalt missuppfattat storyn, så lämna gärna dina tankar och åsikter om den här boken!

Kattresan
Författare och illustrationer: Ivar Arosenius
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 91-638-2019-6
Köp: jämför priser