Burens namnlöse berättare åker ibland till sin mammas kompis Biggan. Nu är de där på kalas och på baksidan av huset har Biggan byggt en stor bur. I buren sitter en olycklig räv.
”Den sprang omkring och förstörde rabatterna” säger Biggan. ”Nu får den sitta här tills den blir tam.”
Hos Biggan bor ibland Maj. De vuxna menar att Maj inte förstår så mycket men hon i sin tur säger att om man låtsas att man inte förstår så får man göra som man vill. Maj vet var nyckeln till buren finns men hon vill inte att Biggan ska förstå att hon vet det. Men pojken är nästan gråtfärdig över den ledsna räven och Maj får en idé.
Buren är en uppmaning om att stå emot och vägra inrätta sig eftersom att frihet är det viktigaste vi har. Den visar att list och finess vinner i längden och att de vuxnas regler ofta är rigida. Texten är finurlig och tål att läsas flera gånger och en hel del är outsagt men tydligt ändå.
Vi hämtar en sax. Vi säger ingenting. Det hörs bara klipp, klipp.
Det är en fantasifull berättelse med otroligt läckra bilder. Det är något med färgerna, tekniken, perspektiven och detaljerna som gör att jag sugs in i berättelsen och jag kan inte se mig mätt på illustrationerna. Det är mystiskt och vackert i naturen samtidigt som människorna är fyrkantiga och skeva. Dessutom är den snyggt formgiven och vem älskar inte guld på omslaget?
Jag läser ibland om vuxna som är less på att barnböcker alltid ska vara pedagogiska. Själv anser jag förvisso att varje berättelse har något att lära, och kanske är det för att jag är lärare och har ett fostransuppdrag i mitt yrke men jag tycker att vuxna ska lära barn bra saker. Den här boken gör just det och behandlar viktiga ämnen som frihet och empati men gör det utan att vara övertydlig.
Det är också en bok som lämpar sig att samtala kring där barn själva kan få sätta ord på varför Maj och de vuxna gör si eller så. Jag har lyckats missa både Wallenius och Landahl fram tills nu men lär inte göra det framöver!
Den här boken handlar om Lyra och hennes mamma, en bok om att leva med en förälder som lider av psykisk ohälsa.
”Lyras mamma är roligast av alla mammor. Hon åker snabbast i pulkabacken, hittar på de roligaste lekarna, knuffar högre fart på gungorna än någon annan mamma. Hon äter fler bullar än alla andra och skrattar högst av alla.”
Mamman mår i perioder psykiskt väldigt dåligt och då får Lyra flytta hem till sin pappa en period medan mamma är på sjukhus. En bok som visar på hur livet kan vara i en familj, kontentan är ändå att kärleken mellan Lyra och hennes mamma består oavsett hur och var de är!
Författaren och illustratören förklarar med både ord och bild på ett konkret sätt hur mamman mår och i texten benämns den psykiska ohälsan som ”det svarta kletiga”.
”Men ibland kommer det där svarta kletiga och hälsar på. Då blir Lyras mamma trött, ledsen och verkar inte bry sig om någonting alls. Inte ens om Lyra.”
Jag tycker om att boken börjar där mamman mår bra och att den avslutas på samma sätt, mamma är på bättringsvägen. Det synliggör sjukdomens cykel för barn och visar på livets olika skeden. I ett samhälle där psykisk ohälsa blir vanligare och vanligare behövs den här boken. Psykisk ohälsa behöver synliggöras och tystnaden kring ämnet behöver brytas!
Bokens syfte är inte enbart en fin historia utan också ett verktyg för att öppna upp för samtal med barn i det svåra och abstrakta ämnet psykisk ohälsa. En bok att använda sig av om man har psykisk ohälsa i sin närhet och vill skapa en förståelse för ämnet. På författarens hemsida https://karinefraim.se/ finns det tips på hur man kan jobba med boken i olika verksamheter, t.ex. skola, terapi, sjukvård, socialtjänst.
Författare och illustratör: Karin Efraim Gärdegård
Sedan 2024 finns H.P. Lovecraft även för mellanåldern!
Det är författaren Sofia Nordin och illustratören Daniel Thollin som genom en lättläst adaption introducerar 9–12-åringar till ett av den nordamerikanska 1900-talsskräckens mest inflytelserika författarskap. Med sitt färgstarka omslag och stora ”Lovecraft” fångar Skräcken i Dunwich blicken direkt. Omslagsillustrationen visar den otäcka och omänskliga pojken Wilbur vars udda uppväxt läsaren får följa i berättelsen.
Wilbur bor i en avlägsen och enslig gård med sin mamma och morfar, som grannarna säger är en trollkarl. Folk är rädda för Wilbur och hans familj. Wilburs pappa finns inte längre med i bilden. Vem var han egentligen? Och vad är det för konstigt altare som finns uppe på kullarna?
Wilbur är märklig. Han växer ovanligt fort, lär sig att prata och läsa alldeles för tidigt och har ett ansikte som påminner om en gets. Han stinker och hundarna skäller efter honom. Tillsammans med sin morfar bygger Wilbur om övervåningen på huset och spikar igen alla fönster. De börjar köpa iögonfallande många kor som verkar försvinna när de väl kommer till gården. Ifrån den igenspikade övervåningen hörs konstiga ljud. Wilburs morfar dör småningom men ger sitt barnbarn i uppdrag att hitta den mystiska boken Necronomicon som innehåller de trollformler som krävs för att fullborda deras hemliga projekt. Då ger sig Wilbur av till biblioteket i staden Arkham och träffar där bibliotekarien Armitage som hjälper honom att hitta boken. Här byter berättelsen huvudperson. Nu får vi se saker från Armitages perspektiv och när Armitage får tag i Wilburs dagbok börjar han inse att Wilburs projekt inte bara är märkligt, utan också väldigt, väldigt farligt. Armitage måste göra något för att stoppa honom!
Boken har Hegasnivån tre av fem och har därför ett ganska enkelt språk. Meningarna är mestadels korta och kapitlen är ofta mellan tre och fyra sidor långa. Nästan alla kapitel har också minst en illustration.
I original är Skräcken i Dunwich en av mina personliga Lovecraftfavoriter så det är väldigt roligt att läsa den i bearbetad form och att veta att även mellanåldersläsare nu har en lättillgänglig ingång till författarskapet. Bearbetningen får mig dock att reflektera kring vad som sker när Loverafts skräck anpassas till en yngre publik.
En första tanke rör bokens illustrationer. Lovecraft är känd för citatet: ”Människans äldsta och starkaste känsla är rädsla och den äldsta och starkaste typen av rädsla är rädslan för det okända”. Innebörden i detta kärnfulla citat är i många av Lovecrafts berättelser omsatt i konstnärlig praktik. Där finns inte sällan ett fokus på just det okända. Det otäcka beskrivs aldrig riktigt fullt ut och läsaren ges därför utrymme att själv fylla i de vita fläckarna, inte sällan med hårresande resultat. Genom att aktivera och egga läsarens fantasi får Lovecraft kort sagt läsaren att skrämma sig själv. Hur blir det då här i Hegasversionen? En del av Thollins illustrationer är gjorda i denna anda och exempel återfinns i två bilder på hus som förstörts. Läsaren får inte reda på vad som förstört dem, eller exakt hur de förstörts, utan får bara se resterna av de båda husen.
Dessa illustrationer stärker texten i att antyda det läskiga snarare än att visa det i fullt dagsljus. Det finns dock särskilt två illustrationer som avviker avsevärt på denna punkt. En av dem är när Armitage finner något otäckt i biblioteket och en andra i slutet av boken då något hemskt som dittills varit osynligt plötsligt blir synligt. I båda dessa illustrationer lyfts det skrämmande fram för allmän beskådan. Vad händer egentligen då? Å ena sidan kan jag tycka att något går förlorat, att det vore bättre (det vill säga läskigare) om boken konsekvent hållit sig till mer återhållsamma illustrationer. Samtidigt tror jag att många läsare i mellanåldern kanske skulle tycka det var lite tråkigt och frustrerande att aldrig få se det otäcka i bild. Det skulle nog i alla fall jag ha tyckt i den åldern, så jag kan se både för- och nackdelar med illustrationsvalen.
En annan tanke rör Lovecrafts ökända rasism. För de som inte är bekanta med författaren sedan tidigare så hyste Lovecraft en mängd rasistiska åsikter och värderingar som också skiner igenom i en mängd berättelser och gör delar av hans produktion synnerligen problematisk. I originalversionen av Skräcken i Dunwich kopplas exempelvis det ensliga landskapets uråldriga stenaltare och deras air av mystik till den amerikanska ursprungsbefolkningen och deras påstådda primitiva ockulta riter på sätt som både exotifierar och svartmålar. Dessa associationer har av förståeliga skäl helt lyfts ur Hegasversionen. För en vuxen läsare går problematiska dimensioner som dessa att kontextualisera och förhålla sig kritiskt till, men för en ung läsare är det ofta inte fallet. I slutet av boken finns ett biografiskt faktauppslag om Lovecraft som fokuserar på författarens avgörande bidrag till den kosmiska skräckgenren och hans vidsträckta postuma litterära och populärkulturella inflytande. Men här stannar jag upp och undrar om det inte också hade varit bra av förlaget att, om än helt kort, brasklappa angående detta att den här Lovecraft onekligen också var rätt så rassig. Särskilt med tanke på att boken är första delen i en ny serie med fler inplanerade titlar, där den andra delen, Viskningar i mörkret, kom ut i början av mars, så tycker jag det ska bli intressant att se hur förlaget kommer att förhålla sig till det biografiska faktauppslaget framigenom. Hur många titlar kommer de kunna ge ut innan de behöver addera en rad eller två som förtydligar att Lovecraft trots sina litterära förtjänster faktiskt är väldigt problematisk i vissa avseenden? Kommer de till exempel kunna ge ut Skuggan över Innsmouth och därmed sätta en bok på temat fasorna med ”rasblandning” i händerna på 9–12-åringar? Utan att säga något om det? För det hade ju varit… intressant.
H.P. Lovecraft – mannen, myten, rasisten.
Bearbetningen och anpassningen till en ung publik är alltså ganska intressant i det här fallet. För samtidigt som författarskapet är problematiskt så är berättelserna väldigt spännande och läskiga och kommer garanterat tilltala många läsare med smak på skräck och rysare.
Skräcken i Dunwich
Författare: Sofia Nordin (& H.P. Lovecraft)
Illustratör: Daniel Thollin
Förlag: Hegas
ISBN: 978-91-8093-253-0
Antal sidor: 65
Ålder: 9-12
När jag först öppnade boken Stjärnenatt av Jimmy Liao, blev jag omedelbart förtrollad av de vackra illustrationerna och den gripande berättelsen. Boken tar oss med på en känslomässig resa genom sorg, ensamhet, kärlek och hopp.
Bokens huvudperson är en flicka som längtar efter sin farfar men han bor långt bort och är mycket sjuk. På julaftonsnatten ringer telefonen och allt förändras. Samma natt börjar snön falla. På grannens tak ser flickan en pojke som tittar på natthimlen och småsjunger.
Några dagar senare börjar pojken från taket i flickans klass. Han pratar inte med någon och blir retad av de andra barnen. Flickan tar honom i försvar och deras vänskap växer. En dag bestämmer de sig för att rymma. Tillsammans ger de sig ut på en resa genom ett stjärngnistrande nattlandskap till flickans farfars gamla hus högst uppe i bergen.
Jimmy Liaos illustrationer är inget mindre än fantastiska. Varje sida är fylld med detaljer som fångar både vardagens enkelhet och känslornas komplexitet. Bilderna med många detaljer i flera lager gör att man kan känna flickans känslor och uppleva hennes äventyr. Det är en bok att läsa och beundra.
Även om Stjärnenatt är riktad till barn mellan 9–12 år, är det en bok som uppskattas av läsare i alla åldrar. Den tar upp universella teman som sorg, relationer och hopp på ett sätt som är både rörande och inspirerande. Jag är kanske inte ensam när jag känner att det finns mycket som stannar kvar i hjärtat långt efter att jag har läst klart boken.
Stjärnenatt av Jimmy Liao är en magisk och känslosam berättelse som jag varmt rekommenderar. Boken påminner oss om att även i de mörkaste stunder kan stjärnorna lysa klart.
Mal och Christopher har gemensamt att deras mammor är döda, men de lever i varsin värld. Christopher lever i den vanliga världen. Han ska vara hos sin morfar över sommaren när hans pappa ska iväg på en viktig jobbresa. Mal lever i Arkipelagen, en hemlig övärld som är gömd för alla i den vanliga världen. Där finns väsen som människor i den vanliga världen tror bara finns i sagor. Hon kan med hjälp av en mantel, som någon lämnade till henne som nyfödd, flyga (ovanligt även i Arkieplagen). Men det är något som inte står rätt till i Arkipelagen. Mal hittar då och då varelser som verkar ha dött helt utan anledning.
Hos morfar får Christopher veta att han absolut inte får gå längst upp till toppen av kullen i närheten av morfars hus. Så det som händer är såklart att han ändå går dit. Det leder till att han träffar på en skadad grip, vilket i sin tur leder till hans morfar berättar om Arkipelagen och att Christopher kommer att ärva rollen som Arkipelagens väktare. Längst uppe på toppen av kullen finns en portal mellan de två världarna, men den är inte alltid öppen.
Även Mal dyker upp i Christophers värld och det visar sig att gripen är hennes. Hon är jagad av en man som försöker mörda henne och hon ber Christopher om hjälp och tar med honom till Arkipelagen där deras storslagna äventyr börjar samtidigt som en lika storslagen vänskap utvecklas. Arkipelagens existens visar sig vara hotad och det är de två som måste försöka rädda den.
Boken pendlar mellan Mals och Christophers perspektiv och man rycks verkligen med från den första sidan. Det känns som en modern Narnia och tar snabbt med läsaren in i äventyren i Arkipelagen. Den är inte ålderskategoriserad av förlaget (medvetet drag?) och jag tycker att den passar för barn (och vuxna) i många åldrar, som högläsning eller att läsa på egen hand. En illustrerad förteckning över Arkipelagens alla väsen finns i början av boken. Den visar sig vara väldigt användbar under läsningens gång.
Sammanfattningsvis, en slukarvänlig och väldigt läsvärd bok!
Omöjliga varelser
Författare: Katherine Rundell
Serie: Omöjliga varelser (del 1)
Förlag: Wahlström & Widstrand (2025)
ISBN: 978-91-46-24258-1
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris Recensionsexemplar från förlaget
