Ett klassiskt drama utspelar sig. Igenkänningsfaktorn är hög – förhoppningsvis har ingen missat hur detta känns! Det lilla jaget är på tvärs med hela omvärlden, eller är det så att alla faktiskt är orättvisa och emot henne? Doris är en ljuvlig blandning av en vanlig människa, Stålmannen, Delila och ett penntroll.
En jag-berättelse, upplevelserna och berättelsen kommer inifrån Doris, hennes ålder är egentligen oväsentlig – jag vill påstå att det bor en liten Doris i oss alla.
Tanklöst, orättvist eller bara slentrian från de vuxnas sida… Doris markerar tydligt, under protest lyder hon de vuxna, anpassar sig för att åtminstone få igenom delar av sin vilja. Gång på gång får hon backa. Inuti kokar hon men sköter sin del av avtalet snyggt. När det är klart drar Doris, rymmer till sin egen värld men det räcker inte – det håller inte i längden att fly. Doris accepterar inte att bli osynliggjord, hon kräver upprättelse!
Doris vill fortsätta leken och bygga färdigt i sandlådan. En äldre bonusbror cyklar irriterande runt på hennes cykel. Mamman ropar att hon måste komma på en gång. Kalaskläderna som Doris med viss glädje valt ut duger inte enligt mamman. Pojken som cyklat får också strössla tårtan fast det var Doris belöning för att hon valde klänning istället för sjömanskläder… Nu har hon fått nog, och så är det föresten inget riktigt kalas, enligt hennes egen norm, eftersom ingen har paket – hon stannar i bilen.
”Sen vill jag ändå ha tårta. Så jag går in.
– Hon har knäppt snett, säjer Egon.
Jag kanske vill ha koftan så här.
Men alla kollar redan och skrattar.”
Tänk dig själv! Och mamman har minsann inte klänning. Men Doris anpassar sig utåt sett, och till hemkomsten har hon sparat längtan, lust och skaparglädje: här ska byggas! Men där ligger hennes cykel som Egon hade, och nu säger mamma att HON ska ställa upp den. Den glada flickan vissnar och förvandlas, liksom byter skepnad – både medvetet och av den inre ilskan. Nu rymmer hon och de ska få se att hon inte tänker komma tillbaka!
Ingen märker att hon är missnöjd – eller i alla fall är det (demonstrativt) ingen som vill bry sig om det trots att bildens atmosfär utstrålar elektricitet eller hot om detonation – den arga lilla flickan är helt ignorerad. Hon tar på sjömanskostymen och packar ryggsäcken. Håret börjar resa sig och är ostyrigt – de inre känslorna behöver komma ut. Under flykten till en annan verklighet, där Doris är accepterad för den hon är, får bestämma själv och där människor lyssnar på henne, växer sig håret långt, vilt och vackert. Ganska snart råkar hon på motgångar och upptäcker att inget är förändrat i världen, den är fortfarande mot henne. Men kraften i håret består och den inre styrkan tar över – nästa fas, hon börjar bli till freds med sig själv och kan tänka klart: de saknar henne nog, bäst att gå hem.
Men ingen tycks ha saknat henne, ingen gråter eller letar, de spelar spel och låtsas som om inget har hänt. Då ryter hon till med all kraft och det nu röda håret tycks anfalla de förskrämda, hela hennes väsen vrålar: se mig, ta mig på allvar! Först då reds alla missförhållanden upp och det långa håret lägger sig i fina rullar.
Som snusförnuftig vuxen tänker jag inledningsvis som de vuxna: äh, låt henne vara, hon är i trotsåldern, sekunden efter tänker jag: respekt! Som vuxen ska du ha respekt för den lilla människan, inte ignorera henne och slentrianmässigt säga vad som faller dig in utan att tänka dig för.
Fast ibland vill vi människor helt enkelt inte ha uppmärksamhet utan bara vara ifred med vårt och oss själva och vara motvals tills vi är färdiga med det.
(Motvals föresten, vem avgör vad som är mot och med – i vals gäller det mest att vara överens så man inte trampar varandra på tårna, kanske är det därför brudvalsen är så viktig, och att paret dansar den ensamma och alla tittar på hur samspelet fungerar. Men valsreglerna är satta av någon annan liksom dansnormen, ofta utan hänsyn till sammanhanget. Individuella- och friare pardanser där man uppmärksammar varandra och tar hänsyn ger bättre flyt i den samordnade rörelsen.)
Doris drar
Författare: Pija Lindenbaum
Förlag: Lilla Piratförlaget (2015)
ISBN: 9789187707384
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Det här är en antologi med deckargåtor för barn skapade av ett helt gäng författare och illustratörer. Det blir därför en varierad stil på de olika texterna. Jag läste boken högt för min son under tre kvällar. En del historier var spännande och med kluriga gåtor medan andra var svårare och även smått fåniga. Svaren kan man kika på längst bak i boken. Fanns vissa textavsnitt som blev något för svåra för min 8 åring men så vänder sig boken till de något äldre barnen. Hur som helst så hade vi roligt och det var en utmaning att gnugga geniknölarna och diskutera brotten. Sådana här böcker med roliga utmaningar, utan att de känns som skoluppgifter, kan väl öka läslusten hos många.
Det här är tredje boken i serien om Vanja och Livia och deras klubbar som de startar. Den första heter Vampyrjakt och den andra Spökbegravning. Både spöken och vampyrer ser man en hel del i barnböcker nuförtiden men demoner var något nytt för mig.