Mamman som slutade sjunga.

mamman som slutade sjunga omslagJag tilltalas av det här omslaget. Det är liksom gåtfullt. Den bortvända mamman och det lekande barnet. Känslan väcker både harmoni och olust hos mig. Och vad är det för fåglar och vad har de för betydelse?

Amelias mamma jobbar på Operan och lever på sin röst. Hon sjunger alltid, på jobbet och hemmavid men en dag kan hon inte längre sjunga.

”Jag har fått en tupp i halsen”, säger mamman. Eller är det en kråka?

Mamman bild

Amelias mamma har hamnat i en depression. Då mamman försvinner alltmer in i sitt mörka inre så upplever Amelia det som att den färgglada mamman blir gråare och gråare. Hon klarar inte av vardagen och hon orkar inte ens följa med på Amelias skolavslutning. Vad är det som egentligen händer? Amelias oro för mamman ligger som en stor börda över henne. Hon saknar sin mormor och tryggheten som alltid fanns där men mormor är död sedan en tid tillbaka.

Det här är en bok från 6 år och uppåt, som skildrar en vuxens depression ur ett barns perspektiv. Jag tycker om att författaren inte krånglar till det. Det här är Sofia Weiss debut och det är inte ett lätt ämne hon tar sig an men jag tror absolut på att det är en bok som behövs. Språket är enkelt och sakligt och handlingen finstämd.  Sorg, stress och depression drabbar nog oss alla emellanåt i livet och när det drabbar en förälder kan det vara mycket skrämmande för de barn som finns i närheten. Boken öppnar upp för samtal. Inget barn ska behöva skämmas för att deras föräldrar mår dåligt och om vi pratar öppnare om psykisk ohälsa så kan vi stötta och hjälpa varandra. Jag gillar mycket scenen där Amelia får förklarat för sig vad depression är. Just författarens sätt att göra det svåra så enkelt och avskalat tyckte jag om. Så det är ingen tung bok utan den lämnar en fin känsla efter sig.

 


Mamman som slutade sjunga
Författare: Sofia Weiss
Illustratör: Aurora Lindfelt
Bokförlag: Idus
Utgiven: 201606
ISBN: 9789175773872 Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Frankensteinaren

frankensteinarenI den andra boken om monsteragent Nelly Rapp får huvudpersonen sitt första riktiga uppdrag. När Nelly är på väg hem från skolan ligger det ett brev till henne på en gatubrunn. Det blir dock inte så spännande som hon trott. Eftersom hon är så liten får hon bara spana på en misstänkt frankensteinare. Om han visar på de rätta tecknen ska en annan monsteragent ta vid. Men då dyker ännu ett mystiskt brev upp.

När jag läste första boken om Nelly Rapp för någon vecka sedan föll jag direkt. Jag tyckte det var en väldigt spännande inledning till serien, och ville gärna läsa mer. Jag gillar att Nelly är en stark, modig, självständig tjej som tar sina uppdrag på fullt allvar. Hon har listiga lösningar och är lyhörd. Kanske hade jag inte min fulla uppmärksamhet på boken när jag läste, men hon överraskade mig.

När ett barn blivit för stor för LasseMaja-serien vill Nelly Rapp ta vid. I korta, lättlästa kapitel med roliga bilder får läsaren veta mer om olika monster och hur en ska bekämpa dem. Spännande, roligt och väl målgruppsanpassat.

 

Barnboksprat har tidigare recenserat #5 Spökaffären, #6 De vita fruarna på Lovlunda slott och #11 De spökande prästerna


Frankensteinaren
Författare: Martin Widmark
Illustratör: Christina Alvner
Förlag: Bonnier Carlsen (2003)
ISBN: 9789163826610
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris