Barnboksprat

Burritobanditerna är första delen i en ny serie av Petrus Dahlin som sedan debuten 2004 skrivit otaliga böcker för barn och unga, bl.a. serien om Kalle Skavank. Petrus är även ledamot i Svenska Barnboksakademin.

Vi möter här barnen Mira, Monday och Bob vilka inte direkt är vanliga barn utan de besitter superkrafter. Mira har hårlockar som kan bli som starka användbara bläckfiskarmar, Monday kan flyga och Bob, som är någon slags rävliknande figur har superhörsel.

Barnen håller ofta till på pizzerian Pozzis Pizza Express och det är lite oklart huruvida de faktiskt är släkt med någon på pizzerian eller om de bara hänger där. Vi har tre vuxna karaktärer med i berättelsen samt ”farbror Gino” som har repliker men aldrig syns. Måhända är han osynlig? Med tanke på barnens superkrafter är det inget omöjligt scenario.

Det har öppnat ett nytt ställe som heter BurritoBandits bredvid pizzerian och nästan alla köar nu för burritos istället för pizza. Barnen tjatar sig till att faktiskt få köpa burritos och de smakar något helt magiskt fantastiskt! De kan faktiskt inte sluta tänka på dessa burritos och inser att det är något skumt i görningen. De bestämmer sig för att ta reda hur de tillverkas vilket leder dem in på farliga äventyr.

Petrus Dahlin berättar infobladet som medföljer boken att han ”ville skriva roliga och galna äventyr som smakar tevespel och tecknade teveserier” och detta gör att jag förstår boken aningens bättre. Min första tanke är nämligen att det är ganska mycket slagsmål i boken då barnen tvingas slåss mot ninjaburritos vilket helt enkelt är små levande burritos utrustade med svärd och ninjakläder. Dessa choppas upp till höger och vänster i boken och det som ser ut som blod är gissningsvis tomatsås/tacosås eller dylikt. Men det är lätt att tänka att det är blod också.

Jag tror inte att barn kommer att skrämmas utav det utan det är mer, i detta avseende, gammeldags vuxna som jag som reagerar. Många barn spelar ju just mobilspel etc. idag där man ”slår ihjäl” fiender på olika sätt och ärligt talat så är de små ninjafigurerna just bara levande mat. Fast i mina ögon ser det ändå makabert ut. Eller har jag bara blivit en moralpanikens nya Siewert Öholm?

Mattias Andersson har illustrerat en mängd olika barnböcker och han skriver själv på sin hemsida att hans favoritstil går åt tecknad film och jag skulle absolut kunna se denna bok som ett tv-program. Det är mycket action över sidorna och jag gillar blinkningen till Oogie Boogie på slutet!

Kommer barnen att gilla denna serie? Ja det tror jag absolut!