Smarta små upptäcker skolan

Den här boken började jag tycka om redan innan jag ens hade öppnat den nästan. Jag bläddrade fram till innehållsförteckningen, och den fick mig att genast vilja läsa! I den finns 56 texter av olika typer, varav 36 är original för Smarta små upptäcker skolan. Bland de texter som ”lånats” från annat håll hittar man bland andra ett utdrag från läseboken Nu ska vi läsa från 1948, den ursöta elefanten från Pomelo och motsatsorden (som Barnboksprat recenserat i sin helhet här) och recept på en kärleksdryck från Kärleksboken. Alldeles i början av boken får vi också lästips som är indelade i kategorier som t.ex. ”Om att gå i skolan”, ”ABC-böcker” och ”Om ord”, jättebra tycker jag.

Bokens upplägg är (såklart) pedagogiskt uttänkt; den börjar med att man får vara med på Heddas upprop på höstterminens första dag i klass 1 Rönnen. Hedda berättar sedan om sina klasskompisar och om sin första skoldag. Efter det får man kika in i skolan i genomskärning och se vilka olika rum som finns där, och man ska även försöka hitta en gympapåse som en tjej har glömt någonstans i byggnaden.

Sen får vi kika hur en skolbänk ser ut och fundera kring vad som inte brukar finns i en sådan; hittar man exempelvis glass, pizza  eller en död fluga där? Ja, vem vet? Nästa uppslag bjuder på en presentation av de vuxna som jobbar i skolan och här kände sonen igen figurerna tyckte han, det är samma illustratör (Helena Willis) som gör bilderna till böckerna om LasseMajas detektivbyrå. Vi får veta att i skolan finns förutom klassläraren en rektor, skolsyster, gympalärare, skolbibliotekarie, vaktmästare och slöjdlärare. Vidare får vi en titt på skolgården, och den kommer igen ur samma vinkel men under olika årstider senare i boken.

Det går inte att räkna upp allt som finns i boken, men jag tycker att det är ett mycket fint urval av texter med bra variation och överallt superfina illustrationer. Som avslutning nämner jag bara några texttitlar av de som skrivits i original för just den här boken: ”Lunch i matsalen”, ”Mattelektionen”, ”Vikarien”, ”Lär dig mäta”, ”Skriv en bok” och ”Skolavslutningen”. Jag kan varmt rekommendera denna fina antologi och även dess ”syskonbok” Smarta små upptäcker naturen som Barnboksprat recenserat här.


Smarta små upptäcker skolan
Författare: antologi
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 144
ISBN: 9789129680638
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Poppis Barnbox från OLIKA förlag


+ +

Vi fick hem en pysselbox i brevlådan och Ava (3½ år) blev väldigt nyfiken. Jag lovade att vi skulle titta i den efter maten och det blev ett väldans tjat medan jag dukade av och sopade upp ris från golvet. Inte minst för att boxen var så svår att öppna att Ava inte klarade det själv, så hon hade ingen möjlighet att tjuvkika.

Vi började med att läsa boken. Jag har sett böckerna om UppfinnarJohanna förut, men aldrig läst dem. Uppfinnar-Johanna och skrämselmaskinen gavs ut redan 2010, men för vår del gjorde det ju ingenting eftersom vi inte hade den sedan innan. UppfinnarJohanna är en kreativ och påhittig tjej som i den här boken råkar ut för en dumming som säger att hon är för liten för att vara med. Johanna bestämmer sig för att hämnas genom att bygga en otäck skrämselmaskin. Bröderna Sten och Stanley är nyfikna på hennes projekt, men hon vill inte ge dem mardrömmar så hon säger åt dem att inte gå in i hennes rum och att inte trycka på knappen på maskinen. Men det hjälper förstås inte…

Boken om UppfinnarJohanna är i Poppis Pocket-format, det vill säga ett häfte med en snodd som går att hänga boken i (den syns på bilden ovan). Jag funderar på att hänga den någonstans i badrummet som toalettlektyr till Ava.

Ava lyssnade på hela boken trots att pysselboken och regnbågspennan låg på bordet och såg lockande ut. Det måste innebära godkänt betyg. Jag tyckte det var roligt med Johannas kreativitet och hur hon kombinerade många konstiga saker till sin uppfinning.

Sen var det dags för höjdpunkten: pyssel!

Pysselboken är mestadels helt fri, det vill säga utan instruktioner. Man förstår ändå vad man ska göra, därmed inte sagt att det är samma för alla. På första sidan ser man en massa glasögon och Ava kompletterade dem till huvuden. Notera att hon lämnade monokeln, jag antar att den inte riktigt finns i hennes begreppsvärld…

Vi pysslade igenom halva boken denna första pysselstund och det var riktigt mysigt och uppskattat. Regnbågspennan är en rolig idé, men den är ganska svår att rita med och det blir inte särskilt mycket färg på pappret av den.

Så här skriver OLIKA förlag om sin barnbox: Har du, som vi, saknat underhållning med sjysta värderingar? I affärerna har vi haft svårt att hitta pyssel som riktar sig till barn; inte antingen till flickor – eller pojkar. Jag förstår vad de syftar på för mainstreampyssel, men jag får lov att säga att jag är nöjd med de pysselböcker vi köpt med till exempel Bamse och Pippi. Fast det är förstås trevligt med alternativ och jag tycker verkligen om friheten i pysselboken. Nackdelen är att det känns lite… futtigt. Pysselboken är väldigt tunn. Boxen, alltså själva lådan, är så rejäl och lyxig att det känns lite snopet att den inte innehåller mer. Visst är det kul med ett boxkoncept, men jag hade hellre sett enbart en rejäl pysselbok i samma fina stil.


Poppis Barnbox: bilderbok (i Poppis Pocket-format) + pysselbok + regnbågspenna
ISBN: 978-91-85845-84-2
Förlag: OLIKA förlag

UppfinnarJohanna & skrämselmaskinen
Författare: Ann-Christine Magnusson
Illustratör: Lovisa Lesse

Rita & klura
Text och bild: Anna Tim

Jonas Anderson – en minernas mästare


Första gången jag lade märke till Jonas illustrationer var när jag skulle recensera en bok under temat ”Lättlästa böcker”. På en julmarknad mötte jag illustratören i egen hög person och fick vidare upp ögonen för hans varierade utbud. Men det var först vid besöket i hans ateljé som jag – åtminstone till en del – insåg vidden av hans produktion och lätt gapande höjde på ögonbrynen för en minernas mästare.

Efter ett tryck på klockan för ”Jonas Bok & Bild” blir mötet ansikte mot ansikte med Jonas Anderson och hans karaktärer i Uppsala-ateljén ett faktum. Mötet mellan hans mångskiftande uttryck, i olika bemärkelser och skepnader, och mina intryck, resulterar i en givande och böljande dialog – eller kanske trialog, där karaktärerna utgör en egen, tredje och på annat sätt talande, part. Men fler och fler har en tendens att bli inblandade – eller blanda sig i.

Men stopp nu, en sak i taget – låt oss ta det hela från början: Redan som liten fångades Jonas, eller snarare hans intresse, av klassiska monster som Frankenstein, Mumien och Dracula; och lite duktig på att rita var han faktiskt i lågstadiet.

– På mellanstadiet kom jag av mig, men när det var dags för gymnasiet valde jag sam med estetiskt tillval. Eftersom jag alltid har gillat att läsa tänkte jag bli bibliotekarie eller kanske journalist men tecknandet tog över allt mer.

Sedan följde konstutbildningar i Falkenberg och Göteborg, olika tekniker och material prövades, den grafiska utbildningen genomfördes före datorns intåg på området. Självklart använder sig Jonas i dag av datorns möjligheter i vissa moment men tecknar gör han med blyerts och sedan utvecklas karaktärer, detaljer och miljöer vidare med bland annat pensel och flytande tusch. Ljusbordet är centralt. På väggar och hyllor trängs skisser att distansera sig från eller att ta ställning till.

– Digitalbräda, att rita på skärmen, känns nästan som att jobba på det gamla sättet, säger Jonas och berättar vidare om arbetsprocess, samarbetspartners, produktion och karaktärer.

På ljusbordet ligger skisser och layoutsidor till ytterligare en bok i ”Lättläst” serien om Erik, som ges ut av Nypon förlag, Torsten Bengtsson skriver texterna och Jonas har frihet att färdigställa samspelet mellan text och bild – han skissar direkt på textsidan och skickar till förlaget för godkännande. De korta textradernas berättelse ska kompletteras av bildernas berättelse, kroppsspråk och mimik hos karaktärerna är av yttersta vikt. Ingen behöver egentligen läsa sig till hur Erik känner sig – det syns, och man känner det i sin egen kropp med hjälp av egna erfarenheter. I Erik blir rädd möter jag också prov på Jonas monsteruttryck för första gången. (Denna finns recenserad under temt Lättläst här på Barnboksprat.)

Oftast kommer texten först: ”Vi har fått in ett manus som kan passa dig”, och graden av samarbete mellan förlag, författare och illustratör varierar.
– Mitt första uppdrag fick jag på stående fot på en bokmässa; jag skulle köpa en bok och nämnde att jag var illustratör. Även kontakten för nästa jobb skedde på en bokmässa och för ett mindre förlag; när Jonas däremot bokade möte med ett större förlags redaktionschef gick det sämre. Kreativa marknadsföringsidéer gav så ett monsterjobb:

– Jag hade gjort vykort som giveaways – typ gamla filmisar men med klassiska filmmonster som Frankenstein och Dracula, som jag lade upp på bordet, förlaget nappade på exempelbilderna och ville att jag skulle jobba med en egen text till just de bilderna. Jag tog kontakt med en filmvetare och gjorde research – texten växte fram med bilderna som utgångspunkt.
Resultatet Monster på vita duken (Eriksson & Lindgren, 2003) presenterar de personligt tolkade och avbildade monstren tillsammans med korta dramatiserade berättelser samt faktarutor om film, skådespelare, författare och samtid. Jonas Anderson bevisar att han behärskar att uttrycka sig i helheten bild, text och layout – och för en bred åldersgrupp i ett gemensamt intresse.

Monsterminer och häxuppsyner grinar mig rakt i ansiktet när jag läser seriehäftet Vera En riktig häxa, och här får man även en glimt av det Jonas säger att han vill jobba mera med; kluriga pysselsidor, givetvis med inblandning av magi och monsterinsikt. Karaktären Vera, hon som köper trollstav på eBay och söker trollformler på internet, finns som egen bok, även den i lättlästformat, textberättelsen är i bägge fallen författad av Mårten Melin.

Inblandningen i Uppsalas kulturliv gör Jonas till något av en uppsala-profil. Dels finns hans figurer och kreativa idéer representerade på några av stadens museer/deras hemsidor och dels figurerar hans karaktärer i seriesammanhang med anknytning till stadens kulturliv. Plötsligt handlar vårt samtal mest om serier, ett annat av Jonas stora intressen.

Anna & Blomsterkungen består av 47 seriestrippar, ursprungligen gjorda i samband med Linnéjubileet, texten är skriven av Anders Björkelid, vän sedan gymnasietiden. Resultatet av samarbete och ämne ligger på en ’akademisk nivå’ av realism/skröna, student- och vuxenhumor mot uppsalahistorisk bakgrund. Och karaktärernas miner och minkommunikation är karaktäristiska för Jonas – om man nu kan uttrycka sig så.

– Man vet hur bra det kan bli – du kan göra allt i en serie som du kan göra i andra medier, säger han som har deltagit i seriemässan Uppsala Comix som SerieZonen arrangerade. I samarbete med dem gav Jonas och Daniel Tholin ut serietidningen 1000 ögon: Tupilak första gången på Kulturnatten i Uppsala 2010, 2011 kom uppföljaren och cliffhangern förutsätter en fortsättning…

I alla böcker och serier som jag har sett där Jonas har varit inblandad lämnar han personliga avtryck, han berättar på olika sätt om sig själv och sitt arbete i ord och skiss, visst är det lite extra marknadsföring över greppet men det väcker också nyfikenhet hos den som själv är sugen på att illustrera. Vykort, klistermärken, att åka runt och berätta i skolor och delta i mässor är andra sätt att marknadsföra det han gör.

Under maj har Jonas penna varit inblandad i fem nyutgivna böcker – kanske är det en magisk monsterpenna han har – eller också är han helt enkelt bara kreativt begåvad och målmedveten…

Reportaget finns även bland annat på: Formom www.formom.nu under ”Övriga reportage”

Bilderboksretro 70-tal

Nu är den här, Bilderboksretro 70-tal, den tredje delen i retroserien. Som vanligt bjuds det på en riktigt smaskig bilderbokskaramell. Själv går jag nog allra mest igång på att återse Fyra lejon äter middag, som inte direkt legat längst fram i minnet, men som jag verkligen kommer ihåg från min egen barndom. Andra jag minns bättre, men förstås också är glad att återse är Alfons, Sprätten (han som satt på toaletten, se nedan) och Filip (i sexualupplysningsboken Filip frågar). Det finns också väldigt många fina böcker som jag inte läste i min barndom, men som jag kanske kommer att läsa framöver, för att de är riktiga klassiker som så många älskar. Och såklart många jag känner igen, kanske har läst någon gång, men som inte fastnat lika hårt eftersom jag inte haft dem hemma.

Intressant att notera är att alla tre retrosamlingar (50-tal, 60-tal och 70-tal) har innehållit ungefär lika många böcker som fanns hemma hos mig när jag växte upp på 80-talet.

Fler smakprov i Lisa Bjärbos blogginlägg om boken.

Boken (liksom de övriga i serien) är ett hett presenttips till alla nostalgiska bilderboksfantaster!


Bilderboksretro 70-tal
Redaktörer: Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing
Förlag: Rabén & Sjögren (april 2012)
ISBN: 9789129681178
Antal sidor: 128
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Man kunde lika gärna se en film…

Och Alex Rider finns som film. Men gillar man böcker och/eller vistas på stranden, på tåget, i ett tält eller i någon liknande situation där filmmediet inte är tillgängligt – ja, då kan man läsa om den 14-åriga killens oerhörda bragder. Hittills har 9 böcker kommit ut, så sommarlovet är räddat för den som gillar klassiska engelska spionäventyr á la James Bond. Och visst är killen charmig, böckerna spännande och lättillgängliga, och handlingen intellektuellt kravlös.

… Men trots allt är det något visst med att läsa.

Jag börjar med Stormvarning, den första boken i serien om den föräldralöse 14-årige Alex Rider. Han bor hos sin farbror, som är banktjänsteman i London, men så dör farbrodern i en bilolycka. Alex blir misstänksam, finner bilen och börjar undersöka olycksorsaken. På bilskroten är han nära att krossas tillsammans med bilen, han fångas in, men tack vare sina karatekunskaper tar han sig fri och klarar sig undan.

Han blir kallad till banken där farbrodern har jobbat, men upptäcker att det är en fälla och tar sig över till nästa rum via en flaggstång på fasaden. Övervakningskamerorna fångar hans våghalsiga tilltag och han är fast. Efter ett bedövningsskott vaknar Alex och får veta att han är kidnappad av den brittiska underrättelsetjänsten MI6. I själva verket var hans farbror spion, och vid mordtillfället höll han på med uppdrag Stormbreaker – nu vill underrättelsetjänsten ha Alex hjälp.

Stormbreaker är en revolutionerande dator som bygger på helt ny teknologi – som Alex mot alla odds känner väl till. Mannen från MI6 tillkännager att denna dator kommer att delas ut gratis till alla elever som tack från den rike konstruktören, en tidigare fattig libanes, till Storbritannien, för att han har fått hem och skolgång här. Regeringen är överväldigad men MI6 är misstänksamma.

MI6 har konstaterat att Alex är tillräckligt nyfiken, orädd och smart – att han har kapaciteten att ta vid som spion, efter lite träning vill säga. Alternativet att placeras på en institution utan pengar tills han fyller 21 är inte lockande. Utpressningen ger inget val, träningslägret och hans första uppdrag är ett faktum.

Läsaren får följa Alex genom en tät rad av farofyllda actionsituationer på träningslägret och i datorfabriken, på den sistnämnda har han dubbla roller: dels ska han spela eleven som fått äran att testa produktens förträfflighet, dels ska han vara spion och undersöka de mystiska omständigheter som underrättelsetjänsten misstänker föreligger. Men ganska snart drar han blickarna till sig, han är alltför våghalsig i sitt spionage – han blir ett villebråd för fienden. Arbetsgivarna på MI6 har egentligen inget att vinna på att han överlever – skulle även han dö skulle det i sig vara ett bevis på att något inte stod rätt till…

Handlingens karaktärer är klassiskt hänsynslösa och det Alex utsätter sig själv för/utsätts för har ingen ände; när han har räddat Englands skolelever från ett dödligt virus hamnar han åter i klorna på fienden…

Då och då jämför Alex sig själv med James Bond – skillnaden är att Alex inte får betalt. I övrigt har han så rätt: rafflande handling, fartfylld och farofylld action med tekniska inslag – därtill tycks tonårshjälten nästan lika odödlig som sin fiende – i princip: karaktären ’skurken från öst’.

Klassiskt väl översatt spionäventyr med alla ingredienser där språket flyter fint. En litterär genre att överföra till nästa generation?

Titel: Alex Rider; Stormvarning
Författare: Anthony Horowitz (2000), översättning: Peter Lindforss,
Förlag: Bonnier Carlsen  (2012)
ISBN 978-91-638-7084-2
Jämför priser
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris