Sedan 2024 finns H.P. Lovecraft även för mellanåldern!
Det är författaren Sofia Nordin och illustratören Daniel Thollin som genom en lättläst adaption introducerar 9–12-åringar till ett av den nordamerikanska 1900-talsskräckens mest inflytelserika författarskap. Med sitt färgstarka omslag och stora ”Lovecraft” fångar Skräcken i Dunwich blicken direkt. Omslagsillustrationen visar den otäcka och omänskliga pojken Wilbur vars udda uppväxt läsaren får följa i berättelsen.
Wilbur bor i en avlägsen och enslig gård med sin mamma och morfar, som grannarna säger är en trollkarl. Folk är rädda för Wilbur och hans familj. Wilburs pappa finns inte längre med i bilden. Vem var han egentligen? Och vad är det för konstigt altare som finns uppe på kullarna?
Wilbur är märklig. Han växer ovanligt fort, lär sig att prata och läsa alldeles för tidigt och har ett ansikte som påminner om en gets. Han stinker och hundarna skäller efter honom. Tillsammans med sin morfar bygger Wilbur om övervåningen på huset och spikar igen alla fönster. De börjar köpa iögonfallande många kor som verkar försvinna när de väl kommer till gården. Ifrån den igenspikade övervåningen hörs konstiga ljud. Wilburs morfar dör småningom men ger sitt barnbarn i uppdrag att hitta den mystiska boken Necronomicon som innehåller de trollformler som krävs för att fullborda deras hemliga projekt. Då ger sig Wilbur av till biblioteket i staden Arkham och träffar där bibliotekarien Armitage som hjälper honom att hitta boken. Här byter berättelsen huvudperson. Nu får vi se saker från Armitages perspektiv och när Armitage får tag i Wilburs dagbok börjar han inse att Wilburs projekt inte bara är märkligt, utan också väldigt, väldigt farligt. Armitage måste göra något för att stoppa honom!
Boken har Hegasnivån tre av fem och har därför ett ganska enkelt språk. Meningarna är mestadels korta och kapitlen är ofta mellan tre och fyra sidor långa. Nästan alla kapitel har också minst en illustration.
I original är Skräcken i Dunwich en av mina personliga Lovecraftfavoriter så det är väldigt roligt att läsa den i bearbetad form och att veta att även mellanåldersläsare nu har en lättillgänglig ingång till författarskapet. Bearbetningen får mig dock att reflektera kring vad som sker när Loverafts skräck anpassas till en yngre publik.
En första tanke rör bokens illustrationer. Lovecraft är känd för citatet: ”Människans äldsta och starkaste känsla är rädsla och den äldsta och starkaste typen av rädsla är rädslan för det okända”. Innebörden i detta kärnfulla citat är i många av Lovecrafts berättelser omsatt i konstnärlig praktik. Där finns inte sällan ett fokus på just det okända. Det otäcka beskrivs aldrig riktigt fullt ut och läsaren ges därför utrymme att själv fylla i de vita fläckarna, inte sällan med hårresande resultat. Genom att aktivera och egga läsarens fantasi får Lovecraft kort sagt läsaren att skrämma sig själv. Hur blir det då här i Hegasversionen? En del av Thollins illustrationer är gjorda i denna anda och exempel återfinns i två bilder på hus som förstörts. Läsaren får inte reda på vad som förstört dem, eller exakt hur de förstörts, utan får bara se resterna av de båda husen.
Dessa illustrationer stärker texten i att antyda det läskiga snarare än att visa det i fullt dagsljus. Det finns dock särskilt två illustrationer som avviker avsevärt på denna punkt. En av dem är när Armitage finner något otäckt i biblioteket och en andra i slutet av boken då något hemskt som dittills varit osynligt plötsligt blir synligt. I båda dessa illustrationer lyfts det skrämmande fram för allmän beskådan. Vad händer egentligen då? Å ena sidan kan jag tycka att något går förlorat, att det vore bättre (det vill säga läskigare) om boken konsekvent hållit sig till mer återhållsamma illustrationer. Samtidigt tror jag att många läsare i mellanåldern kanske skulle tycka det var lite tråkigt och frustrerande att aldrig få se det otäcka i bild. Det skulle nog i alla fall jag ha tyckt i den åldern, så jag kan se både för- och nackdelar med illustrationsvalen.
En annan tanke rör Lovecrafts ökända rasism. För de som inte är bekanta med författaren sedan tidigare så hyste Lovecraft en mängd rasistiska åsikter och värderingar som också skiner igenom i en mängd berättelser och gör delar av hans produktion synnerligen problematisk. I originalversionen av Skräcken i Dunwich kopplas exempelvis det ensliga landskapets uråldriga stenaltare och deras air av mystik till den amerikanska ursprungsbefolkningen och deras påstådda primitiva ockulta riter på sätt som både exotifierar och svartmålar. Dessa associationer har av förståeliga skäl helt lyfts ur Hegasversionen. För en vuxen läsare går problematiska dimensioner som dessa att kontextualisera och förhålla sig kritiskt till, men för en ung läsare är det ofta inte fallet. I slutet av boken finns ett biografiskt faktauppslag om Lovecraft som fokuserar på författarens avgörande bidrag till den kosmiska skräckgenren och hans vidsträckta postuma litterära och populärkulturella inflytande. Men här stannar jag upp och undrar om det inte också hade varit bra av förlaget att, om än helt kort, brasklappa angående detta att den här Lovecraft onekligen också var rätt så rassig. Särskilt med tanke på att boken är första delen i en ny serie med fler inplanerade titlar, där den andra delen, Viskningar i mörkret, kom ut i början av mars, så tycker jag det ska bli intressant att se hur förlaget kommer att förhålla sig till det biografiska faktauppslaget framigenom. Hur många titlar kommer de kunna ge ut innan de behöver addera en rad eller två som förtydligar att Lovecraft trots sina litterära förtjänster faktiskt är väldigt problematisk i vissa avseenden? Kommer de till exempel kunna ge ut Skuggan över Innsmouth och därmed sätta en bok på temat fasorna med ”rasblandning” i händerna på 9–12-åringar? Utan att säga något om det? För det hade ju varit… intressant.
Bearbetningen och anpassningen till en ung publik är alltså ganska intressant i det här fallet. För samtidigt som författarskapet är problematiskt så är berättelserna väldigt spännande och läskiga och kommer garanterat tilltala många läsare med smak på skräck och rysare.
Skräcken i Dunwich
Författare: Sofia Nordin (& H.P. Lovecraft)
Illustratör: Daniel Thollin
Förlag: Hegas
ISBN: 978-91-8093-253-0
Antal sidor: 65
Ålder: 9-12
