Tufvalinas sång handlar om en mycket liten flicka som bor djupt under jorden, omgiven av spindlar och småkryp. Hon trivs i mörkret men känner sig ibland ensam och annorlunda. När hon en dag hör vacker musik och följer den upp till ytan möter hon pojken Urel, som visar henne världen ovan jord. Tufvalina hoppas att hon äntligen har funnit någon som är som hon. Men när det blir hennes tur att visa sin egen mörka värld, visar det sig att skenet bedrar och berättelsen tar en dyster vändning.
Det märks tydligt att författaren Sebastian Cöllen brinner för folksagor och medeltida texter. Tufvalinas sång andas sagotradition, både i språk och illustrationer. Berättelsen är skriven som en sång, med gammaldags stavning och ovanliga ord som kan behöva förklaras för yngre läsare. Men just detta bidrar till bokens unika charm. Det vemodiga temat, de mörka inslagen och det faktum att berättelsen inte slutar lyckligt känns uppfriskande i en tid där många barnböcker erbjuder förutsägbart lyckliga slut.
Tufvalinas sång är en vacker bok både till innehåll och utseende. Illustrationerna är stämningsfulla och den snirkliga typografin förstärker sagokänslan. Dock krävdes några genomläsningar innan jag helt kunde njuta av texten, eftersom typsnittet är svårt att tyda. För den som söker en annorlunda barnbok som väcker eftertanke och känslor, eller för den som, liksom jag, älskar historia och folksagor, är detta en riktig pärla.
Tufvalinas sång
En kommentar till “Tufvalinas sång”