Eller som Kalid i boken säger, ”Spöklig eftermiddag!”
Både jag och äldsta dottern blev så nyfikna på den här boken när omslaget dök upp i mitt flöde på sociala medier. Vad kan en spökhandel tänkas sälja? Och vem arbetar där?
Dottern snodde åt sig boken så fort den kom och läste ut den på bara någon dag. Själv fick jag ge mig till tåls och vänta tills hon var klar. Men jag blev inte besviken. Redan i första kapitlet dyker nya roliga ord och uttryck upp. Eller vad sägs om lingondinglare, monstersökare och ont uppsåt-larm? Jag älskar barnböcker av många anledningar, men just den otyglade fantasin och att få hitta på helt fritt ligger mig extra varmt om hjärtat, något den här boken har i överflöd.
I boken får vi lära känna Kalid, en äldre man med knarrig röst och struliga knän som driver spökhandeln. Till sin hjälp har han några udda figurer som bor där och så tre barn, Tur, Belma och Morgan. I källaren på spökhandeln bor det sju vattenlevande vålnader, fombardonger. Men en dag är de försvunna, kidnappade! Kalid, Fru Slemtand och barnen bestämmer sig för att lösa mysteriet och få tillbaka fombardongerna.
Berättelsen har ett högt tempo som fångar läsaren. Trots det tar den även upp saker som ensamhet, varför vissa beter sig elakt mot andra, mobbning och svåra familjeförhållanden. Här finns ibland lite svårare ord så jag skulle säga att den passar barn som har lite läsvana om de ska läsa själva. Annars passar den utmärkt som högläsningsbok, spöket Ester som pratar baklänges gjorde succé när jag läste högt.
Titel: Kalids Spökhandel
Författare Linda Andersson
Förlag: Moontail förlag
ISBN:978-91-531-1679-0
Med boken Jag har också en kanin har författaren Angelica Öhrn och illustratören Hanna Granlund skapat en fängslande berättelse som speglar barns behov av gemenskap och att känna sig omtyckt.
Bilden lånades från förlagets hemsida
Boken handlar om en flicka som känner sig ensam och utanför. Hon längtar efter en kompis och att få känna samhörighet. När hon får en kanin förändras hennes liv på ett oväntat sätt. Kaninen blir en vän som ger henne modet att möta världen med ny styrka. Det är en berättelse om glädje, sorg och att upptäcka sig själv.
Angelica Öhrns text är både enkel och full av djup. Med korta, välvalda meningar får hon fram stora känslor som glädje, avundsjuka och gemenskap. Boken passar bra för högläsning – det lättlästa språket fångar barnens intresse och ger ett naturligt flöde.
Hanna Granlunds illustrationer är mer än bara bilder; de är en förlängning av berättelsen. Med varma färger och en stil som känns både enkel och verklighetsnära, fångar hon barnens värld på ett engagerande sätt. Hennes bilder låter läsaren fokusera på karaktärernas känslor och relationer, snarare än att fastna i detaljer.
Många läsare kommer att känna igen sig i berättelsen. Oavsett om det handlar om att jämföra sig med andra eller att försöka hitta sitt eget värde, fångar boken universella känslor och erfarenheter som berör både barn och vuxna.
Jag har också en kanin är en liten pärla som kombinerar en välskriven text med känslosamma illustrationer. Angelica Öhrns och Hanna Granlunds bok är både rörande och insiktsfull. Med sitt viktiga budskap förtjänar den en given plats i varje skolas och barnfamiljs bokhylla.
Sedan 2024 finns H.P. Lovecraft även för mellanåldern!
Det är författaren Sofia Nordin och illustratören Daniel Thollin som genom en lättläst adaption introducerar 9–12-åringar till ett av den nordamerikanska 1900-talsskräckens mest inflytelserika författarskap. Med sitt färgstarka omslag och stora ”Lovecraft” fångar Skräcken i Dunwich blicken direkt. Omslagsillustrationen visar den otäcka och omänskliga pojken Wilbur vars udda uppväxt läsaren får följa i berättelsen.
Wilbur bor i en avlägsen och enslig gård med sin mamma och morfar, som grannarna säger är en trollkarl. Folk är rädda för Wilbur och hans familj. Wilburs pappa finns inte längre med i bilden. Vem var han egentligen? Och vad är det för konstigt altare som finns uppe på kullarna?
Wilbur är märklig. Han växer ovanligt fort, lär sig att prata och läsa alldeles för tidigt och har ett ansikte som påminner om en gets. Han stinker och hundarna skäller efter honom. Tillsammans med sin morfar bygger Wilbur om övervåningen på huset och spikar igen alla fönster. De börjar köpa iögonfallande många kor som verkar försvinna när de väl kommer till gården. Ifrån den igenspikade övervåningen hörs konstiga ljud. Wilburs morfar dör småningom men ger sitt barnbarn i uppdrag att hitta den mystiska boken Necronomicon som innehåller de trollformler som krävs för att fullborda deras hemliga projekt. Då ger sig Wilbur av till biblioteket i staden Arkham och träffar där bibliotekarien Armitage som hjälper honom att hitta boken. Här byter berättelsen huvudperson. Nu får vi se saker från Armitages perspektiv och när Armitage får tag i Wilburs dagbok börjar han inse att Wilburs projekt inte bara är märkligt, utan också väldigt, väldigt farligt. Armitage måste göra något för att stoppa honom!
Boken har Hegasnivån tre av fem och har därför ett ganska enkelt språk. Meningarna är mestadels korta och kapitlen är ofta mellan tre och fyra sidor långa. Nästan alla kapitel har också minst en illustration.
I original är Skräcken i Dunwich en av mina personliga Lovecraftfavoriter så det är väldigt roligt att läsa den i bearbetad form och att veta att även mellanåldersläsare nu har en lättillgänglig ingång till författarskapet. Bearbetningen får mig dock att reflektera kring vad som sker när Loverafts skräck anpassas till en yngre publik.
En första tanke rör bokens illustrationer. Lovecraft är känd för citatet: ”Människans äldsta och starkaste känsla är rädsla och den äldsta och starkaste typen av rädsla är rädslan för det okända”. Innebörden i detta kärnfulla citat är i många av Lovecrafts berättelser omsatt i konstnärlig praktik. Där finns inte sällan ett fokus på just det okända. Det otäcka beskrivs aldrig riktigt fullt ut och läsaren ges därför utrymme att själv fylla i de vita fläckarna, inte sällan med hårresande resultat. Genom att aktivera och egga läsarens fantasi får Lovecraft kort sagt läsaren att skrämma sig själv. Hur blir det då här i Hegasversionen? En del av Thollins illustrationer är gjorda i denna anda och exempel återfinns i två bilder på hus som förstörts. Läsaren får inte reda på vad som förstört dem, eller exakt hur de förstörts, utan får bara se resterna av de båda husen.
Dessa illustrationer stärker texten i att antyda det läskiga snarare än att visa det i fullt dagsljus. Det finns dock särskilt två illustrationer som avviker avsevärt på denna punkt. En av dem är när Armitage finner något otäckt i biblioteket och en andra i slutet av boken då något hemskt som dittills varit osynligt plötsligt blir synligt. I båda dessa illustrationer lyfts det skrämmande fram för allmän beskådan. Vad händer egentligen då? Å ena sidan kan jag tycka att något går förlorat, att det vore bättre (det vill säga läskigare) om boken konsekvent hållit sig till mer återhållsamma illustrationer. Samtidigt tror jag att många läsare i mellanåldern kanske skulle tycka det var lite tråkigt och frustrerande att aldrig få se det otäcka i bild. Det skulle nog i alla fall jag ha tyckt i den åldern, så jag kan se både för- och nackdelar med illustrationsvalen.
En annan tanke rör Lovecrafts ökända rasism. För de som inte är bekanta med författaren sedan tidigare så hyste Lovecraft en mängd rasistiska åsikter och värderingar som också skiner igenom i en mängd berättelser och gör delar av hans produktion synnerligen problematisk. I originalversionen av Skräcken i Dunwich kopplas exempelvis det ensliga landskapets uråldriga stenaltare och deras air av mystik till den amerikanska ursprungsbefolkningen och deras påstådda primitiva ockulta riter på sätt som både exotifierar och svartmålar. Dessa associationer har av förståeliga skäl helt lyfts ur Hegasversionen. För en vuxen läsare går problematiska dimensioner som dessa att kontextualisera och förhålla sig kritiskt till, men för en ung läsare är det ofta inte fallet. I slutet av boken finns ett biografiskt faktauppslag om Lovecraft som fokuserar på författarens avgörande bidrag till den kosmiska skräckgenren och hans vidsträckta postuma litterära och populärkulturella inflytande. Men här stannar jag upp och undrar om det inte också hade varit bra av förlaget att, om än helt kort, brasklappa angående detta att den här Lovecraft onekligen också var rätt så rassig. Särskilt med tanke på att boken är första delen i en ny serie med fler inplanerade titlar, där den andra delen, Viskningar i mörkret, kom ut i början av mars, så tycker jag det ska bli intressant att se hur förlaget kommer att förhålla sig till det biografiska faktauppslaget framigenom. Hur många titlar kommer de kunna ge ut innan de behöver addera en rad eller två som förtydligar att Lovecraft trots sina litterära förtjänster faktiskt är väldigt problematisk i vissa avseenden? Kommer de till exempel kunna ge ut Skuggan över Innsmouth och därmed sätta en bok på temat fasorna med ”rasblandning” i händerna på 9–12-åringar? Utan att säga något om det? För det hade ju varit… intressant.
H.P. Lovecraft – mannen, myten, rasisten.
Bearbetningen och anpassningen till en ung publik är alltså ganska intressant i det här fallet. För samtidigt som författarskapet är problematiskt så är berättelserna väldigt spännande och läskiga och kommer garanterat tilltala många läsare med smak på skräck och rysare.
Skräcken i Dunwich
Författare: Sofia Nordin (& H.P. Lovecraft)
Illustratör: Daniel Thollin
Förlag: Hegas
ISBN: 978-91-8093-253-0
Antal sidor: 65
Ålder: 9-12
Mal och Christopher har gemensamt att deras mammor är döda, men de lever i varsin värld. Christopher lever i den vanliga världen. Han ska vara hos sin morfar över sommaren när hans pappa ska iväg på en viktig jobbresa. Mal lever i Arkipelagen, en hemlig övärld som är gömd för alla i den vanliga världen. Där finns väsen som människor i den vanliga världen tror bara finns i sagor. Hon kan med hjälp av en mantel, som någon lämnade till henne som nyfödd, flyga (ovanligt även i Arkieplagen). Men det är något som inte står rätt till i Arkipelagen. Mal hittar då och då varelser som verkar ha dött helt utan anledning.
Hos morfar får Christopher veta att han absolut inte får gå längst upp till toppen av kullen i närheten av morfars hus. Så det som händer är såklart att han ändå går dit. Det leder till att han träffar på en skadad grip, vilket i sin tur leder till hans morfar berättar om Arkipelagen och att Christopher kommer att ärva rollen som Arkipelagens väktare. Längst uppe på toppen av kullen finns en portal mellan de två världarna, men den är inte alltid öppen.
Även Mal dyker upp i Christophers värld och det visar sig att gripen är hennes. Hon är jagad av en man som försöker mörda henne och hon ber Christopher om hjälp och tar med honom till Arkipelagen där deras storslagna äventyr börjar samtidigt som en lika storslagen vänskap utvecklas. Arkipelagens existens visar sig vara hotad och det är de två som måste försöka rädda den.
Boken pendlar mellan Mals och Christophers perspektiv och man rycks verkligen med från den första sidan. Det känns som en modern Narnia och tar snabbt med läsaren in i äventyren i Arkipelagen. Den är inte ålderskategoriserad av förlaget (medvetet drag?) och jag tycker att den passar för barn (och vuxna) i många åldrar, som högläsning eller att läsa på egen hand. En illustrerad förteckning över Arkipelagens alla väsen finns i början av boken. Den visar sig vara väldigt användbar under läsningens gång.
Sammanfattningsvis, en slukarvänlig och väldigt läsvärd bok!
Omöjliga varelser
Författare: Katherine Rundell
Serie: Omöjliga varelser (del 1)
Förlag: Wahlström & Widstrand (2025)
ISBN: 978-91-46-24258-1
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris Recensionsexemplar från förlaget
Tufvalinas sång handlar om en mycket liten flicka som bor djupt under jorden, omgiven av spindlar och småkryp. Hon trivs i mörkret men känner sig ibland ensam och annorlunda. När hon en dag hör vacker musik och följer den upp till ytan möter hon pojken Urel, som visar henne världen ovan jord. Tufvalina hoppas att hon äntligen har funnit någon som är som hon. Men när det blir hennes tur att visa sin egen mörka värld, visar det sig att skenet bedrar och berättelsen tar en dyster vändning.
Det märks tydligt att författaren Sebastian Cöllen brinner för folksagor och medeltida texter. Tufvalinas sång andas sagotradition, både i språk och illustrationer. Berättelsen är skriven som en sång, med gammaldags stavning och ovanliga ord som kan behöva förklaras för yngre läsare. Men just detta bidrar till bokens unika charm. Det vemodiga temat, de mörka inslagen och det faktum att berättelsen inte slutar lyckligt känns uppfriskande i en tid där många barnböcker erbjuder förutsägbart lyckliga slut.
Tufvalinas sång är en vacker bok både till innehåll och utseende. Illustrationerna är stämningsfulla och den snirkliga typografin förstärker sagokänslan. Dock krävdes några genomläsningar innan jag helt kunde njuta av texten, eftersom typsnittet är svårt att tyda. För den som söker en annorlunda barnbok som väcker eftertanke och känslor, eller för den som, liksom jag, älskar historia och folksagor, är detta en riktig pärla.
