Begagnade böcker

Idag på min och Wilmas promenad gick vi förbi biblioteket. Där utanför stod en bokvagn full av gamla barn- och ungdomsböcker som var till salu. Jag tror att det var relativt urplockat när jag kom men jag kollade snabbt igenom vagnen (Wilma var inte på sitt bästa humör så jag ville inte stanna för länge) och fann fem böcker jag tror var värda sina 10 kronor.

PO-PO och drakarna, av CS Forester

popo-mini

Fladdermussommar, av Sarah Withrow

Frankensteins faster, av Allan Rune Pettersson

frankfast-mini

Frankensteins faster – igen! Av Allan Rune Pettersson

Doktor Dolittles cirkus, av Hugh Lofting

Alla fem för en guldpeng alltså!

Det är ju gamla låneböcker men jag har alltid tyckt att det är lite charmigt med begagnade böcker. Massor av människor har bläddrat i dem, vikt in hundöron, spillt kaffe (i detta fall kanske det är mest troligt att det blivit spillt coca cola eller saft, fast det förstås – läser jag barn- och ungdomsböcker gör ju andra vuxna det också, såsom Helena som också skriver här på Barnboksprat. Så jag tar tillbaka det där om saften. Haha!), kanske fällt en tår…så det gör mig inte mycket att böckerna är lite slitna i hörnen eller har gulnade blad.

Vad jag ville säga med det här är att man alltid kan hitta guldkorn begagnat, kort sagt! Nog för att nya böcker är mysigt och jätteroligt också men glöm inte bort antikvariaten! Där brukar man också kunna träffa snälla farbröder med skägg.

Jag slår härmed ett slag för begagnade böcker!

Ny på barnboksprat!

Hej!

Jag heter Malin och ska här försöka dela med mig lite av mitt intresse för böcker. Eftersom jag precis fått en dotter (Wilma, född 21 maj 2009) har jag ännu en anledning att läsa barnböcker. Nu kan vi uppleva alla roliga äventyr och se på alla fina bilder tillsammans! För mig är det väldigt värdefullt!

Det är nio nya böcker på väg hem till oss nu, så snart blir det mycket läsande! Wilma är lite liten än men ibland verkar hon intresserad, fingrar på bilderna och drar i boken. Kanske är det boken i sig som är rolig, inte historien. Det dröjer kanske lite innan hon kan uppskatta böckerna på riktigt! Det är dock roligt att läsa tillsammans!

Några av mina absoluta favoritböcker inom barnkategorin är böckerna om Gummigutta av författaren Carsten Ström (1913-1995). Gummigutta är en häxa, men en snäll sådan och hon bor i ett hus gjort av socker och godis! Bara där fastnar man ju totalt!

Den första boken heter Gummiguttas nya hus. Gummigutta är en snäll häxa men det betyder inte att hon inte kan trolla, för det kan hon. Oftast trollar hon nya väggar till huset.

Andra figurer i boken är bland andra Samuel Sopprot som säger allt på s, rövaren Rabaldus och så förstås tvillingarna Ettan och Tvåan.

Det är inte en bilderbok i första hand, även om det förekommer illustrationer. Det jag gillade när jag läste den i nioårsåldern och fortfarande gillar är det roliga som händer hos Gummigutta och tvillingarna. Jag minns att jag brukade gå hem från skolan med näsan i boken. Så bra tyckte jag att den var!

Gummiguttas nya hus är skriven 1954 och det verkar inte som att den ges ut längre. Jag har förgäves försökt hitta de andra böckerna i serien; Gummigutta och blåbärsmaskinen, 1955, Gummiguttas sällsamma resa, 1956 och Gummigutta och Svarta Hatten, 1959. Det exemplar av Gummiguttas nya hus, som jag äger hittade jag på Myrorna för en femma. Jag drömmer fortfarande om att hitta de andra tre böckerna!

Såhär börjar boken:

”Kapitel 1

Flugan Emil väcker en tvilling och Gummigutta bjuder på saft

Tidigt på morgonen, när alla människor i stan låg och sov, kom en liten fluga flygande på Kanelgatan. Han hette Emil och var bara en dag gammal. Därför hade han inte hunnit se så mycket av världen ännu och var väldigt nyfiken på allting.

Jämt hittade han saker, som såg roliga ut eller luktade gott, och då måste han slå sig ner och promenera några steg på de sakerna. Mest för att se, om där fanns någonting att äta, eftersom han ännu inte fått någon frukost.

När han flugit förbi ett par ovanligt tråkiga hus, kände han plötsligt en alldeles förfärligt stark och god lukt. Nästan som socker. Ja, det måste vara socker, tänkte han och blev väldigt glad, för flugan Emil älskade socker mer än allt annat.

Lukten kom från det där vita trevåningshuset på andra sidan gatan. Han satte högsta fart dit och glömde nästan att bromsa in vid väggen, så ivrig var han. Ja det var verkligen socker! Underbart, otroligt! Ett helt, stort hus av renaste socker, vitt och vackert bitsocker!

Emil började förstås mumsa i sig av alla krafter och höll på, tills han var alldeles tvärmätt. Det här var verkligen kalas, tänkte han. Där skulle han bosätta sig för framtiden och ha det bra. Inte ett knyst skulle han säga till sina flugkamrater om sockerhuset, han skulle allt behålla det för sig själv. Och nu ville han se sig omkring riktigt ordentligt, både utan och innan, till exempel titta efter vad som fanns innanför det där fönstret, som stod på glänt i andra våningen.

Han flög in genom fönsterspringan och hamnade förstås i ett rum. Där surrade han först omkring några varv för att få en överblick. Det var ett sovrum, eller kanske ett slags barnkammare. Vid ena väggen stod två likadana sängar, som var blå till färgen. På den ena sänggaveln var målad en röd etta och på den andra en tvåa. Varje säng hade ett ljusblått täcke, och ur varje täcke stack fram ett flickhuvud med rufsigt, ljust hår, nästan vitt. Varje huvud hade också en liten näpen trubbnäsa.

Ja det var ju inte så konstigt, men det ovanliga var, att de båda huvudena var precis likadana. Flugan Emil funderade på detta en stund. Han visste inte, att det fanns någonting sådant som tvillingar. Kunde det vara samma huvud, som låg på två ställen på en gång? Eller kanske de ändå var olika, om man såg efter riktigt noga.

Jag tittar på näsorna först ett slag, tänkte han och slog sig ner på den ena trubbnäsan. Genast dök en liten flickhand fram och viftade bort honom. Men flugor är envisa, och Emil satte sig igen. Viftades bort igen och satte sig igen. Viftades bort och satte sig, tolv gånger i sträck.

Jag struntar i de där två huvudena, tänkte han till slut, jag har så mycket annat att ta reda på idag.

Och så flög han tillbaka ut genom fönstret.

Men just då kom en fågel flygande, och den fågeln var en flugsnappare. Eftersom flugsnappare snappar flugor, så snappade den där flugsnapparen Emil i näbben och flög hem med honom till ungarna i boet.

Ja, det var ju sorgligt, men det kan inte hjälpas. De små ungarna var hungriga, och mat måste man ha för att kunna växa och bli stor.

Så slutade alltså den dagen för Emil, och ändå hade den börjat så bra!

Men en sak hade han i alla fall uträttat. Han hade väckt en av flickorna i de blå sängarna.”


Sen fortsätter historien därifrån. Tvillingarna vaknar och äter lite av tapeten och så börjar det stora lilla äventyret.