Författare: Helena Ferry

Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Medan barnen var små läste jag mycket med dem och skrev ofta om böckerna här på Barnboksprat. Jag läser fortfarande gärna barn- och ungdomsböcker för min egen skull, något jag tycker att fler borde göra. Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present. Till vardags jobbar jag med att bygga webbplatser. Det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott, faktiskt är jag mer administratör än skribent numera. Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar.

Gittan med vänner

Gittan är på utflykt med dagis. Fröken ”oh så roligt” Sonja och Robban tycker att de ska samla fina löv. Gittan är en tjej som inte vågar så mycket. Hon tycker inte om att klättra på tak, man kan ju ramla ner, eller tappa en sko. Hon hoppar inte över diken, för man kan ju bli lerig eller halka på en sten. Gittan gillar inte att känna på feta maskar, som Nils gör. Maskar ska vara i marken.
På utflykten går hon och samlar sina löv, som Robban sagt, och märker inte att hon tappar bort sig. Plötsligt ser hon ingen längre och vet inte var hon är. Hon hamnar till slut i en stor stor skog, där vargarna bor.

Hon tänker att hon ska leka med dem. Så de leker doktor och Gittan är både syster och doktor och alla vargarna är sjuka. Hon instruerar vargarna i olika roliga lekar. De klättrar i träden och lagar lersoppa.

i skogen finns massor av gråvargar!

I Gittan och älgbrorsorna funderar Gittan över hur det skulle vara att ha ett syskon. Hon har ingen lillasyster eller storebror. Hon tänker att hon vill ha ett syskon som får plats i hennes docksäng. Eller en stor bror som spelar musik. Efter att Gittan varit ute så sitter plötsligt tre älgar framför porten till hennes hus. Hon tycker att de kan följa med henne hem och leka.
– Ni kan vara mina brorsor, säger Gittan.
De leker med lego, dockorna, de ritar med kritor fast älgarna bara har sönder allt. Gittan börjar bli lite irriterad på brorsornas beteende. De bara far runt och förstör hennes grejer!

Till slut vill brorsorna gå hem igen, de trivs bättre ute i kylan trots allt. Och åh vad lugnt och skönt det blir när de gett sig av. Gittan plockar upp alla älgpluttarna och tänker att hon har ju redan Nils och kusinerna, och Hedvig. Hon behöver inga brorsor!

älgbrorsorna bara förstör Gittans saker!

Gittan är för mig en ny bekantskap som jag känner igen mig mycket i. Hennes sätt att vara påminner mig om hur jag var som barn och fortfarande litegrann är. Böckerna är så himla roliga! Älgarnas kommentarer är så festliga! Det här är verkligen helknasiga böcker om vanliga funderingar. Skruvad igenkänning kan man säga!

Gittan och gråvargarna
Text och bild: Pija Lindenbaum
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-29-67006-6
Köp: Jämför priser

Gittan och älgbrorsorna
Text och bild: Pija Lindenbaum
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 978-91-29-66865-0
Köp: Jämför priser

Mystiska Milla och vintercirkusen

Nu är den här, den tredje boken om det modiga lilla tygspöket Milla och hennes jakt på de tio sanningarna. Jag skrev om den första boken här och den andra här. Den här gången går resan till Sankt Petersburg, där den onde syfabrikören Hektor Mysac ämnar gifta sig med sin sekreterare fru Vampe. I packningen ligger syfabriksspökena, som ska användas som dukar, näsduk och brudslöja under festligheterna. Milla får en fulltecknad agenda: rädda sina spökvänner, stötta sin stackars människovän Pinneus (syfabrikörens son), hitta den tionde sanningen och dessutom rädda Pinneus försvunna mamma och möjligtvis sin egen försvunna mamma också. Allt detta mynnar ut i en spretig transportsträcka till berättelse och jag undrar hur materialet ska räcka till ytterligare sju böcker.

Skavlans illustrationer imponerar

Jag vill verkligen gilla Mystiska Milla, för det är så mycket som är coolt med konceptet och böckerna är så snygga. Men det kommer tyvärr ett men. För att skjuta upp det oundvikliga börjar jag med det jag gillar; böckerna är verkligen toksnygga! Läckra, svarta och stilrena omslag och mängder av fullkomligt fantastiska färgillustrationer av Fredrik Skavlan. Sidorna svämmar nästan över av uttrycksfulla figurer, krusidulliga fasader och ornamenterade trappor. Det är jättebra att illustrationerna får ta så mycket plats, vilket de sällan får i böcker med så här mycket text.

Men gott och väl halva boken går innan jag överhuvudtaget bryr mig om handlingen. Jag läser bara för att bli klar. Sen blir jag i alla fall lite nyfiken på vad grejen är med Pinneus mamma, men trots att hon glimtar förbi står de i övrigt så driftiga Milla och Pinneus handlingsförlamade och ser på när hon försvinner igen. Det känns snopet. Det hintas även om Millas mamma och det enda som känns viktigt när jag läst klart är att man fått en ledtråd om mödrarna.

I övrigt består boken av tröttsamt mycket upprepningar kring annat:

Komik kring hur de fångade syfabriksspökena stretar emot när människorna hanterar dem som de tygstycken de ser ut att vara.
Att alla precis hela tiden kommenterar att Pinneus har en ful halsduk eller dylikt när han går omkring med Milla.
Spökslang. Okej, jag har fattat grejen nu, men varför måste det vara en sån ketchupeffekt på det? Det är snyggt att väva in uttryck som ”uggy” och ”happa upp sig” i texten, men det som framförallt sker är att karaktärerna öser ur sig mantra-aktiga haranger i stil med ”Cyber, happ och flow, stjärntro och okuvlig ande, för sjungande spirea”.
”Ryska” som i själva verket är svenska med ”ski” påhakat på orden, t.ex. ”Du är förloradski! Jag är hemskski! Ondski!”
Att Mysacs hund Grymma Gräll ständigt ska vara i centrum och behandlas bättre än sonen Pinneus.

Visst måste Milla rädda syfabriksspökena och visst råkar hon ut för onda gobelängspöken, men vad den egentliga faran är känns grumligt. Okej, det är förnedrande att användas som bordsduk, men det känns inkonsekvent att spökena kan göra motstånd och föra ett himla liv i vissa lägen men är totalt hjälplösa i andra. Milla kommer närmare gobelängspökena än tidigare, men de framstår något antiklimaktiskt som relativt ofarliga och lekfulla mobbare.

Och den tionde sanningen dyker liksom bara upp, det är ingenting som tydligt eftersträvas under berättelsens gång.

Smakprov ur Mystiska Milla och vintercirkusen (klicka för större)

Det jag uppskattat mest i de tidigare böckerna, förutom Skavlans fina bilder, är de fantasifulla och fyndiga detaljerna kring det faktum att spökena är gjorda av tyg. Tyvärr blir det inte mycket nytt sådant i Mystiska Milla och vintercirkusen. Har vi redan fått veta det mesta? Vad ska resterande sju böcker bestå av egentligen?

Jag ser med nyfikenhet fram emot att recensioner av boken ska börja dyka upp. Kanske är det bara jag som inte är imponerad. Har jag rentav missat poängen? Jag vet med mig att jag är svårflörtad vad gäller vissa typer av humor och kanske är det meningen att man ska tycka att boken är jätterolig. Den tänkta målgruppen kanske gör det, men jag är inte road och saknar antagligen därför desto mer ett tydligt och engagerande fokus i berättelsen.

Nästa bok heter ”Mystiska Milla och jordgubbsgiftet” och det påstås att den fjärde sanningen är annorlunda än de tre första. Vi får väl se…

Uppdatering: Nu har Lotta Olsson recenserat i DN. Hon är inte förtjust.

Mystiska Milla och vintercirkusen
Författare: Unni Lindell
Illustratör: Fredrik Skavlan
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 230
ISBN: 978-91-642-0317-5
Köp: jämför priser

Tack vare Winn-Dixie

Tioåriga Opal har just flyttat till småstaden Naomi i Florida tillsammans med sin pappa predikanten. Hon kallar honom oftast så, för om han inte predikar tänker han på att predika. Mamman har lämnat dem för flera år sedan.

Opal hittar en ful och smutsig hund som hon faller pladask för, eftersom han ler så glatt mot henne. Hastigt och lustigt får han namnet Winn-Dixie och predikanten går faktiskt med på att behålla honom. Tack vare Winn-Dixie lär Opal känna en rad udda karaktärer i Naomi och dessutom får hon veta tio saker om sin mamma; bland annat att hon drack och att hon hatade att vara gift med en predikant, men också att hon älskade att lyssna på berättelser som fick henne att skratta. Opal hoppas innerligt att mamma ska komma tillbaka och samlar historier att roa henne med.

En av Opals nya vänner är den gamla damen Miss Franny som har hand om Biblioteket till Herman W. Blocks minne. Hon bjuder på en sorts karameller som inte tillverkas längre. De smakar sött men samtidigt sorgset, så tycker alla som får smaka dem. Precis så smakar boken också. Den är riktigt sockersöt samtidigt som det finns en sorglig underton, eftersom alla karaktärer är mer eller mindre tragiska.

Boken känns bitvis väldigt amerikansk och väldigt översatt, framför allt i början. Bland annat bor Opal på en husvagnsparkering och går och handlar ett paket makaroner med ost. Sånt måste vara en översättares mardröm, det blir ju verkligen inte bra på svenska.

Jag tycker att boken är underbar för att den är så mysig och för att jag gillar när udda karaktärer får ta plats. Men med ett uns socker till hade den dock blivit för sliskig och om du tillhör dem som har svårt för berättelser med hög charmfaktor bör du nog välja en annan bok.

Se även vad Anne-Marie Karlsson på DN skriver.

Tack vare Winn-Dixie
Författare: Kate DiCamillo
Förlag: Kabusa Böcker
Antal sidor: 171
ISBN: 9789173551298
Köp: jämför priser

Molly flyger och far med dålig produktbeskrivning på nätet

Den senaste i den långa raden böcker om Molly handlar om att resa. Bäst av allt tycker hon om att gå, men vi får också se henne cykla, segla, åka spårvagn, tåg, luftballong och rymdraket. Varje uppslag bjuder på en animering i kartong och en lista med detaljer att leta efter i bilden.

Det första som slår mig är att boken är mycket mer avancerad än de tidigare Molly-böcker jag och Ava läst, och att det är helt omöjligt att veta något om den om man köper den på nätet utan att bläddra i den först. Beskrivningarna från förlaget och nätboklådorna är ytterst sparsmakade och därför ser jag min chans att i konsumentupplysningens goda anda få bidra med en bättre. Jag tycker inte man ska vara tvungen att antingen köpa grisen i säcken eller pallra sig iväg till en bokhandel och hoppas att boken man är nyfiken på finns. Det finns visserligen ett smakprov hos smakprov.se, men det är skrattretande intetsägande. Vi får fram- och baksida, samt ett uppslag där de rörliga kartongdelarna helt saknas. Dåliga produktbeskrivningar på nätet är något som irriterar mig enormt och jag hoppas att vi går en ljusare framtid till mötes beträffande sådant.

Jag medger att det är en smula orättvist att nämna detta i en recension av en specifik bok, då det gäller all illustrerad och/eller aktivitetsförsedd barnlitteratur. Sådant vill jag se innan jag köper och det är vansinnigt synd att det inte går ihop med att handla på nätet.

Nåväl. Lite mer om Molly flyger och far: en riktigt bra animering är när Molly cyklar. Kolla:

Man snurrar på ett hjul åt det håll pilarna pekar och Molly fortsätter glatt att cykla så länge man snurrar. Benet pumpar upp och ner och kedjan rullar.

Tåget är också häftigt:

Hjulet snurrar och röken puffar, men det känns icke användarvänligt att man trots pilar åt ena hållet bara kan snurra ett halvt varv och sen måste vända.

Övriga animeringar är Molly som går (fast det ser mer ut som att hon står och gör saxhopp), åker båt med vind i seglen (du drar ut en flik så att båten guppar fram över vattnet), åker spårvagn (även här drar man ut en flik), flyger luftballong med eldsflammor (du drar nedåt och ballongen åker upp) och till sist drömmer hon om att flyga rymdraket i en grand final-popup:

På baksidan av boken står att den är för barn från 18 månader. Ava är 16 månader och hon är väldigt fascinerad av boken, men så fort hon får chansen kommer hon att slita ut kartongdelarna. Vill du ha boken hel föreslår jag att du ger den till ett lite äldre barn med stillsamt sinnelag, men är det okej att den trasas sönder kommer den alldeles säkert vara jätterolig åtminstone så länge som det fortfarande finns något att slita ut.

Molly flyger och far
Författare & illustratör: Lucy Cousins
Förlag: Natur & Kultur
Antal sidor: 14
ISBN: 9789127121072
Köp: jämför priser

Svordomar och skit

I tidningen Vi Läser anklagar en rad författare barnboksförlagen för nymoralism och censur, vilket skapat vidare diskussioner i DN och i bloggvärlden. Bokfolket svarar att ängsliga föräldrar ratar böcker med svordomar, alkohol och andra otäckheter. Ulf Stark valde att uttrycka det hela: ”Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.”

Angående svordomar tycker jag att böcker för små barn ska ha ett vårdat språk. Ju mindre text, desto mer övervägt bör varje ord vara. Men det kan vara okej med en svordom om den är noga övervägd och fyller en funktion. Mårten Melin skriver för lite äldre barn och ungdomar och berättar att han ofta får frågan varför han svär i sina böcker. För hans del handlar det om realism. Han skriver om ungdomar och de pratar ju så.

Och så är det detta med alkoholen. Är det så hemskt att någon gång nämna alkohol i barnlitteratur kanske man borde börja med att se till att barnen aldrig kommer i kontakt med det i det verkliga livet?