Det är en bok!

Marit Jonsson har redan skrivit om den här boken i inlägget Bokens begränsningar och suveränitet. Men vad tycker jag? Det är faktiskt inte helt enkelt att besvara. Det är en bok! måste vara årets mest hajpade bok. Filmsnutten spreds på nätet som en löpeld långt innan boken gavs ut i Sverige och ja, den är supercharmig. Men det känns mer som att den riktar sig till prylnördiga 30-nåntingåringar än till barn i bilderboksåldern. Eftersom jag är en prylnördig 30-nåntingåring och dessutom barnboksintresserad kände jag naturligtvis att jag måste läsa boken efter att ha sett filmen. Och hur var det då? Jodå, boken är väldigt lik filmen. Filmen är en kondenserad version av boken, de börjar och slutar på samma sätt men boken har några fler scener på vägen.

Boken är kul och charmig, även om jag har lite svÃ¥rt att bestämma mig för om den är sÃ¥ bra att man behöver läsa den om man sett filmen. Men jag blev besviken pÃ¥ det förvirrande översättningsfelet som finns i den svenska versionen. I slutet av boken lÃ¥nar Ã¥snan boken och apan frÃ¥gar om hen tänker ge tillbaka den. DÃ¥ svarar Ã¥snan: ”Lugn, jag laddar ner den när jag är klar.” Va? Tittar man i stället pÃ¥ filmsnutten säger hen ”I’ll charge it up when I’m done”. AlltsÃ¥, jag laddar den när jag är klar, som man mÃ¥ste med en läsplatta. Förargligt och det gör att boken känns slarvig.

Titta gärna på filmen:

Och här är en bild ur boken:

Boken är ocksÃ¥ typografiskt smart. Karaktärerna pratar i varsin font, i varsin färg. PÃ¥ sÃ¥ vis behövs inga ytterligare signaler om vem som säger vad. Jag gillar böcker som leker med typografi (utom när det ser taffligt ut…), sÃ¥ det tycker jag är ett plus.


Det är en bok
Författare & illustratör: Lane Smith
Antal sidor: 28
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129676754
Köp: jämför priser
Smakprov: smakprov.se

Sjung en bok

Lilla snigel och Imse vimse spindel är de senaste nytillskotten i Catarina Kruusvals serie Ellen och Olle sjunger (exakt vad Ellen och Olle har med det hela att göra har jag aldrig riktigt förstÃ¥tt, men de finns med pÃ¥ omslaget i alla fall). Ava är nu 2 Ã¥r gammal och vi sjunger böckerna tillsammans, vilket vi inte kunde göra när jag skrev om de tidigare böckerna Var bor du lilla rÃ¥tta? och Ekorr’n satt i granen. Det är stor skillnad! Jag saknade flyt i läsningen, bÃ¥de när jag pratläste och när jag sjungläste, men nu när vi interagerar mer kring böckerna känns de mycket trevligare. Det skadar ju inte heller att Lilla snigel och Imse vimse spindel är tvÃ¥ av Avas favoritsÃ¥nger.

Det är inte första gången jag känner för att återvända till småbarnsböcker långt senare än jag introducerade dem. Jag tyckte alltid att de enklaste böckerna var så tråkiga att läsa innan interaktionen med Ava kom med i bilden, så jag läste hellre böcker som vände sig till något äldre barn och som kunde läsas med bättre flyt. Som tur är får man ju välja själv!

I vanlig ordning är Catarina Kruusvals bilder väldigt söta och snälla, med en vilsamt behaglig färgskala. Det finns gott om roliga detaljer att upptäcka, och i Lilla snigel ges möjligheten att träna djur-ord (eftersom det är olika djur snigeln ska akta sig för), men den som är ute efter något djärvt och kaxigt gör bäst i att leta någon annanstans.

Sångbilderböcker är ett kul koncept som jag tror kan öka förståelsen av sångtexterna och utvidga ordförrådet. För det är nog rätt vanligt att barn sjunger texter som bara är memorerade ljud. Fjärran lockar du min syn, liksom, vem säger sånt? Det var en annan sång, men ändå.

Nu är jag sugen på att skaffa fler böcker i serien. Det var jag inte innan. Tänk vilken skillnad det gör när man läser böcker vid rätt eller fel tidpunkt!


Lilla snigel
Illustratör: Catarina Kruusval
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 14
ISBN: 978-91-29-67671-6
Köp: jämför priser

Imse vimse spindel
Illustratör: Catarina Kruusval
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 14
ISBN: 978-91-29-67672-3
Köp: jämför priser

Bok eller leksak – var går gränsen?

I det senaste numret av Barnens Bokklubbs tidning Barnposten kan man läsa artikeln Bok eller leksak – var går gränsen?, i vilken Lisa Bjärbo och jag funderar över det här med böcker och leksaker som lånar drag av varandra. Ämnet har diskuterats i bloggosfären, till exempel hos Bokunge, efter att Pia Huss skrev en kritisk artikel i DN (2010-12-27) om exploaterandet av våra älskade barnboksfigurer.

Det finns faktiskt en hel del att fundera kring gällande detta. Jag kan inte påstå att jag alltid uppskattar överflödet av prylar och de nya, moderna varianterna av klassiska karaktärer, men samtidigt vill jag ju inte förbjuda pryltillverkning och vidareutveckling. Så vad försöker man åstadkomma när man klagar, egentligen? Egentligen är det väl inte konstigare med bokprylar än med alla andra prylar: ja, det görs för mycket och det görs mycket skräp, men det är ju upp till mig som konsument om jag köper eller inte. Och en del av grejerna är ju bra. Eller vad tycker ni?

Odd och frostjättarna

Odd har inte precis tur. Först blir han faderlös, sen skadar han foten och blir krympling. Till råga på allt gifter hans mamma om sig med Elfred den fete, som inte har något till övers för honom. Ingen annan i byn gillar honom särskilt mycket heller, de flesta tycker att han är irriterande för att han alltid är så glad.

Under vintern sitter vikingarna instängda i den stora salen och bara väntar pÃ¥ vÃ¥ren. Männen roar sig med sÃ¥nt som vikingamän tycker är skoj, det vill säga öl och slagsmÃ¥l. Odd passar dÃ¥ligt in i bilden och när vÃ¥ren aldrig tycks komma flyr han ut i skogen. Där räddar han en björn som fastnat med tassen i ett träd – och björnen visar sig vara ingen mindre än guden Tor! Loke är ocksÃ¥ där i form av en räv och Oden har blivit en örn. De har blivit lurade av de onda frostjättarna, instängda i djurkroppar och utkastade frÃ¥n AsgÃ¥rd. Det är därför vintern är sÃ¥ lÃ¥ngdragen och faktum är att den aldrig kommer att ta slut om frostjättarna fÃ¥r fortsätta regera. Hur ska Odd som är sÃ¥ klen kunna hjälpa gudarna?

Det blir trångt att sova med en björn, en räv och en örn i en liten koja.

Min inställning till Neil Gaimans författarskap är inte helt enkel att sätta ord på. Jag vill tycka om hans böcker mer än jag gör, för jag är oerhört fascinerad och imponerad av de fantasifulla världar han skapar, de storslagna äventyr han kokar ihop som på löpande band och hur han ofta väver in mytologi på ett sätt som ger berättelserna en förankring i berättelser läsaren redan känner igen. Samtidigt var jag ärligt talat ointresserad när jag lyssnade på talboksversionerna av vuxenböckerna American Gods och Neverwhere. De grep inte tag i mig, de kändes inte viktiga. Fascinationen uteblev inte, men den stannade på ett rent objektivt plan. Med barnböckerna Coraline och Kyrkogårdsboken blev det faktiskt annorlunda. Jag tyckte riktigt bra om dem. Därför hoppades jag kanske lite för mycket när jag plockade upp den här boken.

Odd och frostjättarna är ett imponerande litet äventyr, men än en gÃ¥ng har Gaiman svÃ¥rt att aktivera nÃ¥gra djupare känslor hos mig. Detta utan att jag kan peka pÃ¥ nÃ¥got jag tycker är dÃ¥ligt – allt hos den här berättelsen, liksom hos American Gods och Neverwhere tyder pÃ¥ att den är väldigt bra, men jag lyckas ändÃ¥ inte riktigt tycka om den sÃ¥ mycket som jag skulle vilja.


Odd och frostjättarna
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Mark Buckingham
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 123
ISBN: 9789163867255
Köp: jämför priser