Sist jag var som lyckligast

sist jag var som lyckligastFör tredje gången möter vi Dunne i ännu en lättläst kapitelbok. Dunne, denna kloka lilla person som begåvats med ett soligt sinne och glada tankar. Nästan jämt. Jag minns hennes positiva syn i andra delen här.

Nu är skolan snart slut och Dunne har gått ett första riktigt skolår i sin klass. Det har varit några arbetsamma kamratrelaterade händelser förstås, men också mycket glädje och skratt. Roligast var ju när bästa vännen Ella Frida gick på skolan, sedan flyttade hon tyvärr, men glömt varandra har de inte för det.

Nu är det avslutningstider och mormor har varit med och valt avslutningsstass och allt är bara så bra. Men då! Något har hänt med pappa, Dunnes fasta punkt i livet. Hennes mamma är ju död sedan några år. Mormor och morfar finns där också för henne tack och lov. Men nu har alltså något fasanfullt skett och frågan är om Dunne någonsin kommer att bli glad igen.

Dunnes inre ofattbara oro beskrivs tydligt i såväl ord, som i de innerliga illustrationerna. En bok om ett barn som mitt i en ogreppbar tid ändå kan få lov att vara glad och se framåt och aldrig ge upp. Det kan bli bra igen! Det måste bli det!

Slutet på berättelsen är så fint och hoppfullt så jag ler inom mig. Barn kan i vissa stunder verkligen längta och hoppas och få fram det glada igen. Lilla fina Dunne!

MorfarkramDe tidigare uppskattade kapitelböckerna om Dunne heter Mitt lyckliga liv (2010) och Mitt hjärta hoppar och skrattar (2012).

Dunne skriver

 

 

 

 

 


Sist jag var som lyckligast
Författare: Rose Lagercrantz 
Illustratör: Eva Eriksson
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
ISBN: 9789163877513 

Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris