Jonas Anderson – en minernas mästare


Första gången jag lade märke till Jonas illustrationer var när jag skulle recensera en bok under temat ”Lättlästa böcker”. På en julmarknad mötte jag illustratören i egen hög person och fick vidare upp ögonen för hans varierade utbud. Men det var först vid besöket i hans ateljé som jag – åtminstone till en del – insåg vidden av hans produktion och lätt gapande höjde på ögonbrynen för en minernas mästare.

Efter ett tryck på klockan för ”Jonas Bok & Bild” blir mötet ansikte mot ansikte med Jonas Anderson och hans karaktärer i Uppsala-ateljén ett faktum. Mötet mellan hans mångskiftande uttryck, i olika bemärkelser och skepnader, och mina intryck, resulterar i en givande och böljande dialog – eller kanske trialog, där karaktärerna utgör en egen, tredje och på annat sätt talande, part. Men fler och fler har en tendens att bli inblandade – eller blanda sig i.

Men stopp nu, en sak i taget – låt oss ta det hela från början: Redan som liten fångades Jonas, eller snarare hans intresse, av klassiska monster som Frankenstein, Mumien och Dracula; och lite duktig på att rita var han faktiskt i lågstadiet.

– På mellanstadiet kom jag av mig, men när det var dags för gymnasiet valde jag sam med estetiskt tillval. Eftersom jag alltid har gillat att läsa tänkte jag bli bibliotekarie eller kanske journalist men tecknandet tog över allt mer.

Sedan följde konstutbildningar i Falkenberg och Göteborg, olika tekniker och material prövades, den grafiska utbildningen genomfördes före datorns intåg på området. Självklart använder sig Jonas i dag av datorns möjligheter i vissa moment men tecknar gör han med blyerts och sedan utvecklas karaktärer, detaljer och miljöer vidare med bland annat pensel och flytande tusch. Ljusbordet är centralt. På väggar och hyllor trängs skisser att distansera sig från eller att ta ställning till.

– Digitalbräda, att rita på skärmen, känns nästan som att jobba på det gamla sättet, säger Jonas och berättar vidare om arbetsprocess, samarbetspartners, produktion och karaktärer.

På ljusbordet ligger skisser och layoutsidor till ytterligare en bok i ”Lättläst” serien om Erik, som ges ut av Nypon förlag, Torsten Bengtsson skriver texterna och Jonas har frihet att färdigställa samspelet mellan text och bild – han skissar direkt på textsidan och skickar till förlaget för godkännande. De korta textradernas berättelse ska kompletteras av bildernas berättelse, kroppsspråk och mimik hos karaktärerna är av yttersta vikt. Ingen behöver egentligen läsa sig till hur Erik känner sig – det syns, och man känner det i sin egen kropp med hjälp av egna erfarenheter. I Erik blir rädd möter jag också prov på Jonas monsteruttryck för första gången. (Denna finns recenserad under temt Lättläst här på Barnboksprat.)

Oftast kommer texten först: ”Vi har fått in ett manus som kan passa dig”, och graden av samarbete mellan förlag, författare och illustratör varierar.
– Mitt första uppdrag fick jag på stående fot på en bokmässa; jag skulle köpa en bok och nämnde att jag var illustratör. Även kontakten för nästa jobb skedde på en bokmässa och för ett mindre förlag; när Jonas däremot bokade möte med ett större förlags redaktionschef gick det sämre. Kreativa marknadsföringsidéer gav så ett monsterjobb:

– Jag hade gjort vykort som giveaways – typ gamla filmisar men med klassiska filmmonster som Frankenstein och Dracula, som jag lade upp på bordet, förlaget nappade på exempelbilderna och ville att jag skulle jobba med en egen text till just de bilderna. Jag tog kontakt med en filmvetare och gjorde research – texten växte fram med bilderna som utgångspunkt.
Resultatet Monster på vita duken (Eriksson & Lindgren, 2003) presenterar de personligt tolkade och avbildade monstren tillsammans med korta dramatiserade berättelser samt faktarutor om film, skådespelare, författare och samtid. Jonas Anderson bevisar att han behärskar att uttrycka sig i helheten bild, text och layout – och för en bred åldersgrupp i ett gemensamt intresse.

Monsterminer och häxuppsyner grinar mig rakt i ansiktet när jag läser seriehäftet Vera En riktig häxa, och här får man även en glimt av det Jonas säger att han vill jobba mera med; kluriga pysselsidor, givetvis med inblandning av magi och monsterinsikt. Karaktären Vera, hon som köper trollstav på eBay och söker trollformler på internet, finns som egen bok, även den i lättlästformat, textberättelsen är i bägge fallen författad av Mårten Melin.

Inblandningen i Uppsalas kulturliv gör Jonas till något av en uppsala-profil. Dels finns hans figurer och kreativa idéer representerade på några av stadens museer/deras hemsidor och dels figurerar hans karaktärer i seriesammanhang med anknytning till stadens kulturliv. Plötsligt handlar vårt samtal mest om serier, ett annat av Jonas stora intressen.

Anna & Blomsterkungen består av 47 seriestrippar, ursprungligen gjorda i samband med Linnéjubileet, texten är skriven av Anders Björkelid, vän sedan gymnasietiden. Resultatet av samarbete och ämne ligger på en ’akademisk nivå’ av realism/skröna, student- och vuxenhumor mot uppsalahistorisk bakgrund. Och karaktärernas miner och minkommunikation är karaktäristiska för Jonas – om man nu kan uttrycka sig så.

– Man vet hur bra det kan bli – du kan göra allt i en serie som du kan göra i andra medier, säger han som har deltagit i seriemässan Uppsala Comix som SerieZonen arrangerade. I samarbete med dem gav Jonas och Daniel Tholin ut serietidningen 1000 ögon: Tupilak första gången på Kulturnatten i Uppsala 2010, 2011 kom uppföljaren och cliffhangern förutsätter en fortsättning…

I alla böcker och serier som jag har sett där Jonas har varit inblandad lämnar han personliga avtryck, han berättar på olika sätt om sig själv och sitt arbete i ord och skiss, visst är det lite extra marknadsföring över greppet men det väcker också nyfikenhet hos den som själv är sugen på att illustrera. Vykort, klistermärken, att åka runt och berätta i skolor och delta i mässor är andra sätt att marknadsföra det han gör.

Under maj har Jonas penna varit inblandad i fem nyutgivna böcker – kanske är det en magisk monsterpenna han har – eller också är han helt enkelt bara kreativt begåvad och målmedveten…

Reportaget finns även bland annat på: Formom www.formom.nu under ”Övriga reportage”

Syskonkärlek i en grym värld

Marias docka är en läsa-själv-bok från åtta år och det är en bilderbok. Det samspel mellan text och bild som man finner i bilderböcker kan vara väldigt fascinerande och det är välkommet med bilderböcker för barn i skolåldern. Eftersom den rekommenderade åldern är så hög hamnar bokens innehåll på en nivå som är utmanande för lite äldre barn.  För visst är boken utmanande i såväl språklig stil som tema. Bokens berättare är en storebror, som hela tiden finns med, men namnges aldrig, vilket däremot hans lillasyster Maria gör, genom broderns berättande. Brodern berättar om livet som skräpsamlande gatubarn. Han berättar om de vuxna som utnyttjar deras arbetskraft och han berättar om kompisen som bara försvann efter att ha fått ett inflammerat råttbett. Och han berättar om handlingar som visar på en ofantlig syskonkärlek. En dag hittar Maria en vacker och värmande docka som de båda syskonen vet att de vuxna inte kommer att tillåta dem att behålla, ändå väljer de att göra det.

Bilderna är mörka och har vissa spöklika drag. Trots det innehåller berättelsen inte några övernaturliga drag utan visar mänsklighetens mörka nyanser i verkliga livet.

Morten Dürr berättar om Marias docka och hur han fick idéen till boken. (På danska)

Till den svenska versionen av boken hör även en CD med boken inläst av Peter Öberg.


Marias docka
Författare: Morten Dürr
Illustratör: Lars Gabel
Svensk text: Carina Gabrielsson Edling
Förlag: Hegas
LIX-tal: 17
Antal sidor: 29
ISBN: 9789186625689
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Utan att säga hej då

Det här kunde ha varit en ganska ordinär ungdomsroman där flicka möter pojke och tycke uppstår. I den här boken börjar det med att de båda är bästa vänner, men en dag visar det sig att pojken vill mer – han är kär i flickan (man får inte reda på vad huvudpersonerna heter, så jag får kalla dem pojken och flickan). Flickan blir skrämd av att pojken är kär i henne, hon vill inte veta av det för hon är rädd att förlora vänskapen. Detta leder till att de undviker varandra och en dag ser flickan att pojken har skaffat en flickvän. Först förstår hon att hon har känslor för honom, inte bara som en vän!

Efter ett tag börjar flickan också träffa någon, men det känns bara fel och hans läppar smakar som gammalt tuggummi. Det här är väl en klassiker; att försöka göra den man vill ha svartsjuk genom att själv träffa någon. När de två står och kysser varann kommer pojken förbi och plötsligt bestämmer sig flickan för att det får vara nog, nu ska han få veta hur hon känner! När hon till slut vågar berätta visar det sig att han inte heller fått det att funka med sin flickvän, hon hade inte fått honom att glömma vem han egentligen var kär i.

Flickan och pojken blir alltså ihop med varandra och här kunde berättelsen ha slutat med att alla levde lyckliga i alla sina dagar, men historien tar en annan vändning visar det sig. Först får vi läsa om deras trevande osäkra förälskelse och hur de sen vågar öppna sig för varann och allt är rosenrött och sött. Sen händer något oväntat. Något som får en att känna starka känslor. Något som en förälskad flicka inte alls ska behöva vara med om…

Läs boken!


Utan att säga hej då
Författare: Kerstin Erlandsson-Svevar
Förlag: Hegas
Antal sidor: 109
ISBN: 9789185877959
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

 

Adam och koderna

13-årige Adam blir tvungen att följa med sin pappa som ska på jobb i Kiruna, något han verkligen inte vill egentligen. Men när pappan erbjuder honom en alldeles ny laptop känns det i alla fall lite lättare att följa med tycker han, då har han i alla fall något att göra däruppe under sommaren. Adam och hans pappa tar sen flyget från Arlanda till Kiruna, och efter en stund börjar Adams pappa berätta vad det är han ska göra i Kiruna; han ska göra något så hemligt som att arbeta med koder och datorer på rymdbasen Esrange. Adam får inte berätta detta för någon!

Vistelsen i Kiruna blir mycket bättre än Adam väntat sig. Kusinen Margot och han cyklar runt och hon visar honom staden. Adam undrar om det verkligen händer så himla mycket i Kiruna, då tar Margot honom med ut i skogen till en stuga…men hur spännande är det då tänker Adam?! Det är faktiskt rätt spännande när Margot berättar att stugan ska bombas om bara några dagar, egentligen ska det vara hemligt att det görs flygövningar där raketer och bomber testas men alla vet det ändå säger Margot.

Tyvärr blir Margot sjuk och Adam får långtråkigt; som tur är dyker det upp en kompis till en kompis på chatten som han börjar prata med så han får lite att fördriva tiden med för pappan jobbar väldigt mycket. En dag frågar Adam sin pappa vad det egentligen är han gör och får svaret att det är hemligt. De två börjar i alla fall prata lite om koder och chiffer och hur man t.ex. kan byta ut A mot 1, B mot 2 och så vidare. Adam tycker att det är intressant så de diskuterar morse-alfabetet också, och Adam bestämmer sig för att lära sig det. Adam spenderar mer och mer tid framför sin dator, han chattar mycket med Jimmy (kompisens kompis) och utan att tänka på det avslöjar han en hel del om sig själv och pappans jobb. Alldeles för mycket ska det visa sig!

En dag skriver Jimmy att han behöver hjälp, han sitter i rullstol i en stugby inte långt från Adam och har ramlat och kan inte komma någonstans. Han behöver Adams hjälp! När han kommer till stuga 18 där Jimmy ska finnas och går in blir det plötsligt kolsvart! Någon har täckt för hans ögon och håller fast honom – han har blivit lurad! Men varför? Vad är det männen vill? Vad kommer de att göra med Adam?

Fortsättningen i det här dramat är väldigt spännande; stugan i skogen som ska bombas och morsealfabetet kommer att vara viktiga i slutet! Mer än så tänker jag inte avslöja! En lättläst, bra och spännande bok som säkert kan locka många läsare bland unga i 12-14-årsåldern. Särskilt bra för dem som är läsovana och/eller har lässvårigheter.


Adam och koderna (cd-skiva ingår)
Författare: KG Johansson
Förlag: Hegas
Antal sidor: 123
ISBN: 9789186625078
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

 

Mia saknad

Mia saknad är en bok som handlar om hästtjejen Janni och hennes kompis Mia. De är bästa kompisar och har varsin häst, deras stora dröm i framtiden är att bo tillsammans i en röd stuga och föda upp hästar. Redan i första kapitlet får vi veta att Mia har försvunnit, flyttat utan att säga hejdå eller tala om var hon tagit vägen! Så gör man väl inte mot sin bästis? När det gått en vecka fick Janni ett brev från Mia där det stod att hon inte ville att de skulle vara vänner längre; att det inte var någon idé eftersom de nu bodde så långt ifrån varandra. Men Janni känner att det är något som hennes mamma och bror inte vill berätta för henne, något som har med Mia att göra.

Samtidigt som hon saknar sin bästis och gråter när hon tänker på henne har hon något annat att fundera över, nämligen tävlingen som hon och ponnyn Tintin ska vara med i. Hästar är hennes stora intresse i livet och hon har en chans att vinna klubbmästerskapet i dressyr och tränar hårt inför detta. I skolan undviker hon klasskamraterna men råkar en dag höra dem prata om något som får henne att bli alldeles stel: ”Har ni hört att Mias pappa blev tagen av polisen igår? […] Tänk att ha en pappa som är knarkare.” Det Janni hör gör henne både arg och förtvivlad, och hon bestämmer sig för att inte lyssna på deras snack utan själv ta reda på vad som har hänt. Och Janni är inte dum; genom att titta på poststämpeln på brevet från Mia ser hon att det är skickat från Lund. Det dröjer inte länge innan hon bestämt sig för att ta pengar av sin mamma och köpa en tågbiljett till Lund för att leta efter Mia. Hon har hört någon säga att det inte är en särskilt stor stad så hur svårt kan det vara att hitta henne? Till saken hör att Janni ju inte är särskilt gammal, exakt ålder vet man inte men 10-11 år skulle jag gissa på då hon egentligen är för ung för att åka tåg ensam.

Som tur är upptäcks rymningen under tiden Janni sitter på tåget, och framme i Lund tas hon om hand av personal på stationen tills Joel, en vän till familjen som bor i Lund, kommer och hämtar henne. Det visar sig att han vet var Mia har flyttat, och varför hon har flyttat. Han har ringt stället där Mia finns och det är ok att Janni får hälsa på henne en timme. Mia verkar bo på skyddad adress och när Janni kommer dit blir det en lycklig återförening – de är såklart fortfarande bästa vänner trots allt som hänt. Det visar sig att Mias pappa är narkotikamissbrukare och har slagit både Mia och hennes mamma, och därför har de flyttat ifrån honom.

De båda flickorna kommer överens om att de ska fortsätta ha kontakt, men i början tycker Janni att det är svårt att veta vad hon ska skriva i sina brev till Mia. Vad skriver man till någon som varit med om så otäcka saker? Kan man berätta om hur bra man själv har det eller blir det fel då? Till slut blir det så att Janni skriver om sin vardag, precis som det är och det är nog så det ska vara. Livet går ju vidare både för henne och Mia även om jobbiga saker händer.

Det finns många bra diskussionsämnen i boken tycker jag; t.ex. det här med att prata om svåra saker med barn. Ska man berätta? Hur mycket ska man berätta? Är det ibland bättre att inte berätta? Janni borde ha fått veta från början att Mia skulle flytta tycker jag, kanske inte hela orsaken till varför just då, men åtminstone så de fick säga hejdå till varandra. Som sagt, många tänkvärda och bra ämnen att prata om, men för att gilla den här boken måste man nog vara lite smått hästtokig då mycket kring resten av storyn kretsar runt ridning och hästar.


Mia saknad (bok +cd-skiva)
Författare: Malin Eriksson
Illustratör: Åsa Carlsson
Förlag: Hegas
Antal sidor: 130
ISBN: 9789185877935
Köp: jämför priser