Kanske har du i dagarna upprörts över hur Sveriges grisar har det, eftersom Djurrättsalliansen lagom till julskinkesäsongen offentliggjort sin avslöjande rapport. Här är en bok på samma tema, om än lite barnvänligare skildrat.
Susanne hittar en bortsprungen griskulting som hon förstår hör hemma på bästa kompisen Elisabets pappas grisfarm. Den måste förstås sakna sin familj, tänker Susanne, och beger sig till gården för att lämna grisen där. Men när hon ser hur mörkt, skitigt och hemskt det är på grisstallets betonggolv blir hon förskräckt och springer därifrån med kultingen i famnen. Plötsligt tycker hon inte längre att Lina är så konstig, klasskompisen som är vegetarian.
Det här är en mycket lättläst bok om ett moraliskt ställningstagande. Det är lätt att blunda för hur djuren i djurindustrin behandlas, eftersom hela samhället gör det, men betyder det att det är rätt? Och varför tycker de flesta att det är okej att äta grisar, men otänkbart att äta hundar? Det handlar också om att vara vegetarian i ett köttätande samhälle och att acceptera allas rätt till ett eget val.
Ett uppslag ur Susanne och den lilla grisen
Jag har tidigare bläddrat i en liknande bok, där någon upptäcker att det är dumt att äta djur och plötsligt har h*n omvänt hela sin omgivning. Det funkar inte så, det vet alla som är veg*aner, och jag blev mest frustrerad av den berättelsen. Därför är jag väldigt glad att Mårten Melin behandlar ämnet på ett engagerande sätt utan att överdriva. Det borde finnas fler såna här böcker.
Susanne och den lilla grisen
Författare: Mårten Melin
Illustratör: Emma Adbåge
Förlag: Eriksson & Lindgren, numera Rabén & Sjögren
Antal sidor: 41
ISBN: 9789185199136
Köp: jämför priser