Micke ska passa Mannes lillasyster Titti en kort stund. Men det är inte så lätt. Det kvittar vad Micke gör, Titti bara skriker!
Får jag börja skriva om slutet? Ja? Tack. Boken slutar nämligen väldigt plötsligt. Det finns liksom inget regelrätt slut. Jag kände mig ganska snopen när jag läst ut boken, men samtidigt är det ganska roligt. Om vi bläddrar tillbaka till början får vi en snabb inblick, bara några minuter, i Mickes liv, men ändå tror jag många, både barn (storasyskon) och föräldrar, kan känna igen sig. Det är inte alltid lätt att förstå små barn som inte kan prata eller är så bra på att uttrycka sig på andra sätt. De skriker, men varför? Är de hungriga, trötta, uttråkade, vill de ha uppmärksamhet eller ny blöja? Micke gör allt han kan, men det verkar inte hjälpa.
Det finns en detalj i övre vänstra hörnet: Manne och toalettdörren. Illustrationen är väldigt liten och lätt att missa, men den har trots det en ganska stor betydelse för Micke och storyn. Jag gillar denna detalj, det känns finurligt och ett typiskt exempel på Lindenbaums humor. Något annat hon brukar jobba med är ljud. Om en högläsare läser med inlevelse tror jag detta kan bli en favorit för många barn, särskilt storasyskon. Och även föräldrar.
Jag hämtar nappen
Författare: Pija Lindenbaum
Förlag: Bonnier Carlsen (2015)
ISBN: 9789163879227
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Den här boken läste jag tillsammans med bÃ¥da mina barn; Nils (snart) 5 Ã¥r och Elin 1 Ã¥r. BÃ¥da tyckte om den! Nils tyckte det var roligt att bebisen byggde med klossar och att tornet rasade. Här hemma är det just nu Nils som bygger saker och Elin som ser till att de rasar! Jag tycker mycket om illustrationerna. Det är enkelt tecknade bilder, men ändÃ¥ lyckas illustratören verkligen fÃ¥ fram bebisens känslor tycker jag. Bebisen försöker bygga ett torn av klossar flera gÃ¥nger men det gÃ¥r inget vidare. Efter en stund letar h*n pÃ¥ sin pappa och fÃ¥r lite god mat i magen: ”God god mat. Nu gÃ¥r det bra igen!” Här finns det hög igenkänningsfaktor även för mig – jag blir ocksÃ¥ sur, trött och fungerar dÃ¥ligt om jag inte fÃ¥r mat när jag är hungrig! Jag frÃ¥gade Nils när vi läste boken om han trodde att bebisen var en pojke eller en flicka (det nämns inte i boken huruvida det är en han eller hon), och han sa att ”Det gÃ¥r ju inte att se!” Han tyckte heller inte att det hade nÃ¥gon betydelse. Bokens sista bild fÃ¥r en verkligen att dra pÃ¥ smilbanden – nybörjarätaren i ett nötskal!
Jag hade ganska höga förväntningar pÃ¥ den här boken när den kom hem; jag hoppades pÃ¥ att den skulle vara mig till hjälp när jag skulle förklara för vÃ¥r snart 5-Ã¥rige son hur (som vi har kallat det) ägget och fröet träffas. Han visste sedan innan att det behövs ett ägg och ett frö (spermie) för att det skulle bli en bebis och vi har pratat en hel del om det där med hur en bebis växer inuti magen och att när den sen är färdig oftast kommer ut ur mammans snippa. Själva tillverkningsprocessen frÃ¥gade sonen inte om när vi väntade hans lillasyster, men dom funderingarna har kommit pÃ¥ senare tid (lillasyster är nu 1 Ã¥r). När jag fick syn pÃ¥ spermie plus ägg är lika med bebis tänkte jag att det här är nog en bra bok som med roliga bilder förklarar hur det gÃ¥r till och det är den i viss mÃ¥n, men jag känner att det fattas en del som jag skulle ha velat ha med i min pratstund med sonen. Han har ju kommit med frÃ¥gan HUR träffas ägget och spermien? När jag sÃ¥ konkret och enkelt som möjligt försökte förklara det skrattade han bara och trodde mig inte! Och när han fick klart för sig att det faktiskt (oftast i alla fall) är sÃ¥ att en man stoppar sin snopp i en kvinnas snippa sÃ¥ sa han: ”DÃ¥ ska JAG ALDRIG gifta mig!!!”
Jag har kikat på två stycken böcker för de allra minsta. Böcker de kan känna igen sig i och ha roligt med. I böckerna är det Liten som vi får följa med. I den ena boken, Litens bästa saker, visar Liten upp olika grejer som hon tycker om. Det är en napp, en leksak, ett gosedjur och så vidare. Saker en Liten tycker bäst om.
