Micke ska passa Mannes lillasyster Titti en kort stund. Men det är inte så lätt. Det kvittar vad Micke gör, Titti bara skriker!
Får jag börja skriva om slutet? Ja? Tack. Boken slutar nämligen väldigt plötsligt. Det finns liksom inget regelrätt slut. Jag kände mig ganska snopen när jag läst ut boken, men samtidigt är det ganska roligt. Om vi bläddrar tillbaka till början får vi en snabb inblick, bara några minuter, i Mickes liv, men ändå tror jag många, både barn (storasyskon) och föräldrar, kan känna igen sig. Det är inte alltid lätt att förstå små barn som inte kan prata eller är så bra på att uttrycka sig på andra sätt. De skriker, men varför? Är de hungriga, trötta, uttråkade, vill de ha uppmärksamhet eller ny blöja? Micke gör allt han kan, men det verkar inte hjälpa.
Det finns en detalj i övre vänstra hörnet: Manne och toalettdörren. Illustrationen är väldigt liten och lätt att missa, men den har trots det en ganska stor betydelse för Micke och storyn. Jag gillar denna detalj, det känns finurligt och ett typiskt exempel på Lindenbaums humor. Något annat hon brukar jobba med är ljud. Om en högläsare läser med inlevelse tror jag detta kan bli en favorit för många barn, särskilt storasyskon. Och även föräldrar.
Jag hämtar nappen
Författare: Pija Lindenbaum
Förlag: Bonnier Carlsen (2015)
ISBN: 9789163879227
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
