Barnboksprat

När jag var stor och du var liten

Jujja Wieslander är en av författarna bakom de världskända barnfavoriterna Mamma Mu och Kråkan.

Emma AdBåge är illustratören, författaren och serieskaparen som bland annat fått Augustpriset för den fina bilderboken Gropen.

I När jag var stor och du var liten sammanstrålar de för första gången i en berättelse om hur kämpigt det kan kännas för lillasyskonet att aldrig komma ikapp sitt storasyskon trots att hen ju också fyller år efter år efter år. Och varför är lillasyskonet egentligen inte med på bilderna från när storasyskonet var yngre?

Berättelsen är vardaglig och igenkänningen stor. Det här är frågor som ofta förekommit hemma hos oss när min yngsta undrar vart hon är på diverse bilder och ofta pratar om när hon kommer bli större än storasyster, medan storasyster rättar och säger att hon alltid kommer vara störst, och sen börjar räkna: när jag blir sju år så är du fem, när jag blir tio så är du åtta, mamma, hur gammal är lillasyster när jag är tjugo?

Det var därför ingen överraskning att boken mottogs väl här hemma. Lillasyster lyssnade förundrat och kollade noga på bilderna, och varje detalj diskuterades ordentligt mellan de två. Storasyster protesterade när ”liten” i boken börjar prata om hur det var när hon var störst, precis som ”stora” sedan gör på nästa sida.

Texten är mitt i prick och den vardagliga situationen beskrivs så fint genom illustrationerna med de väldigt talande ansiktsuttrycken. Jag gillar hur mamman alltid finns i närheten, upptagen med vardagsbestyr men alltid med ett öra uppmärksamt riktat mot barnen. Hennes reaktioner förhöjer ytterligare eskaleringen av konflikten, trots att mammans reaktioner endast syns i hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk då hon aldrig pratar eller interagerar med barnen utan låter dem diskutera, bli osams och lösa problemet med framtiden själva.

Syskonkärleken visas också tydligt, speciellt i de sista uppslagen, när den ständigt närvarande rivaliteten ger plats för dans och glada planer för när de blir hundra år.

Jag tror att det här är en bok som passar alla barn som har ett syskon och även barn som inte har det men som har något barn i sin närhet som är yngre eller äldre och någonsin har funderat över det här med vart de fanns innan de fanns.

När jag var stor och du var liten
Författare: Jujja Wieslander
Illustration: Emma AdBåge
Förlag: Rabén & Sjögren (2021)
ISBN: 9789129729153
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

Love, Love, Love

Alltså vilken bok. Jag fick hem den igår och skulle bara läsa lite, typ första kapitlet, idag för att jag var nyfiken på vad den handlar om. Fast forward några timmar senare då jag slog igen sista sidan med ett nöjt leende. Yes!

Det här är en pärla som alla tonåringar bör läsa. Boken levererar från första sidan, där den på direkten drar in läsaren genom att chockera lätt med sin öppenhet, sin nakna ärlighet om ett ämne som av någon anledning alltid varit delvis tabu, som en viskar om men inte skriker ut högt. Jag syftar på kvinnliga könsorgan, som på första sidan beskrivs med en humor som får mig att skratta rakt ut, och hur de, till skillnad från deras manliga motsvarigheter, så sällan syns i bild eller pratas om att snart fjortonåriga Kimmie tror att något är fel med henne när hon ser sina blygdläppar för första gången.

Boken tar upp flera viktiga ämnen som berör djupt in i läsaren samtidigt som berättelsen rör sig framåt med flera spännande trådar och en lättläst text med bra flyt. Vi får läsa om resten av kroppens utveckling under tonåren, från frånvaron av bröst till Kimmies oro över sin starkt försenade mens, men också om att leva vidare efter att ens mamma har dött och detta under skuggan av den stora hemlighet hon lämnat bakom sig. Paketet inkluderar också en tjurig storasyrra, jobbiga småsyskon, och en styvmamma som inte riktigt smälter in i familjen. En bästis som bara har killar på hjärnan och en kille som inte riktigt verkar lika ärlig som han först gav sken av. Och vid sidan av allt löper kärleken till att springa snabbt, då det tillåter hjärnan att tömmas på allt annat än det som sker för stunden.

Med mycket värme och humor berättar Hanna Landahl Kimmies historia och det märks att hon har haft roligt när hon skrev boken men också att detta är ämnen som hon brinner för.

Jag kan inte annat än rekommendera denna bladvändare till alla tonåringar, och alla som kommer ihåg hur det var att vara tonåring eller har tonåringar omkring sig. Wow! Vilken läsupplevelse.

Dessutom är omslaget så vackert och matchar så träffsäkert bokens känsla, om det där fladdrandet som av fjärilar en känner lite extra mycket av under de där viktiga åren, att boken blir en fröjd att ha i biblioteket.

Love, Love, Love
Författare: Hanna Landahl
Förlag: Ordalaget (2021)
ISBN: 9789174694277
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

Kian och katten

Kian bor i ett hus tillsammans med sin mamma pappa och en katt. Katten vill leka men varken mamma eller pappa vet hur man gör. Tur att Kian vet!

I den här boken har katten en central roll, dels för att den ber om uppmärksamhet för att få några behov tillfredsställda, dels för att den är större än andra katter. Katter är kända för att vilja stå i centrum och den önskan tar Kian på största allvar. Han är dessutom den som förstår katten bäst. Inte vill katten ha banan som mamman erbjuder, nej, mjölk är bättre. Men Kian har koll.

Det finns igenkänning för flera i den här boken: kattmänniskor, barn som kan själva och föräldrar som ofta har mycket annat för sig. Eller vill föräldrarna att Kian ska få upptäcka själv och känna sig stor? Storyn och bilderna är finurliga och passar bra för det mindre barnet. Texten är repetitiv vilket gör att det är lätt att lära sig texten och handlingen, för den här boken har vi läst många gånger. Illustrationerna är enkla och min ettåring lärde sig snabbt hitta det hon tycker är det roligaste – kattens svans, bollen och bananen. Den här boken har blivit en riktig favorit!

Kian och katten
Författare och illustratör: Sara Gimbergsson
Förlag: Lilla Piratförlaget (2017)
ISBN: 9789188279422

Så fick hon inga fler – ”jag ska bara”

En av de böcker vi hade med till Ungern när vi adopterade vår son, då tre och ett halvt år, var ”God natt, Alfons”. Jag hade valt länge. Fram och tillbaka. Han kunde förstå mer avancerade historier, men kunde ingen svenska. Jag öppnade boken och sökte i texten. Den var full med substantiv, substantiv som jag sedan kunde kombinera med prepositioner och efter det ord som ”törstig”, ”kissnödig” och ”rädd”. Bilder till allt. Dessutom var ju handlingen fokuserad på att sova och somna…

Efter en tid tillsammans tog jag fram boken och lade dem tillsammans med de som vi hade fått på ungerska, Bogyo y Babosa. Han fastnade direkt för Alfons. Han pekade, lärde sig nya ord varje kväll, övade på att kombinera dem. Skrattade varje gång Alfons pappa låg och sov på golvet, som om han en dag inte skulle göra det. Älskade att peka på månen utanför fönstret och i boken. Gick med boken under armen när han fått på sin pyjamas och sa ”Alfons läsa nu”.

Ju oftare sonen sprang fram till just den lådan med Alfons på biblioteket, ju äldre han blev och vi kunde läsa de mer avancerade böckerna, ju mer började jag intressera mig för denna bokskatt och kvinnan bakom dem. Jag insåg att jag visste det mesta om denne pojke med den stickade noppriga tröjan, men inget om Gunilla Bergström. Modern till alla dessa böcker.

Jag insåg snabbt att över tre miljoner människor satt bänkade varje vecka på 80-talet och såg filmatiseringen. Att böckerna har sålt i över sju miljoner exemplar och översatts på trettio språk. Att den vanligaste frågan som föräldrar ställde var om Alfons mamma och det som ifrågasättes var saften i glaset efter tandborstningen. Att hon alltid svarade att mamman kanske diskade, låg på sjukhus, var deprimerad eller bara satt i rummet bredvid. Att saften nu är utbytt, eftersom det enbart blev saft för att bryta av det blåa på uppslaget med gult. Det handlade aldrig om glasets innehåll.

Att hon inte ville ta bort pipan från pappan, eftersom ”du väl kan prata med ditt barn om att man på 70-talet rökte och varför man inte gör det längre. Du pratar väl med dina barn när du läser för dem? Berättar för dem hur historien utvecklas?” Nej, att censurera barnböcker för att hemlighålla människans historia var inte för Gunilla Bergström. Dessutom var hennes uppfattning att pappan var den intressanta karaktären i boken, för att han är klar. Vuxen. Har gjort sina val. Alfons har ännu inte blivit den han ska bli.

Fotograf: Jörn H Moen, bild hämtad från Wikimedia Commons.

Så idag var jag tvungen att tala om för min son att hon som har skrivit om Alfons Åberg är död. Hans svar var direkt: ”Då kan hon inte svara på alla frågor längre.” För efter att jag började att intressera mig för författarinnan bakom Alfons började jag även berätta för honom om författarna bakom böckerna vi läser. Att de är skrivna av någon. Någon med fantasi, med kreativitet, med en längtan att berätta en historia. Men även en person som i sig är värd att berätta om.

Som Gunilla Bergström. Hon sa när hon medverkade i Söndagsintervjun på Sveriges radio att hon inte haft möjlighet att reflektera över sina framgångar. Hon formulerade sig som att det är för trångt mellan allt det som är bra i livet och det som är mindre bra. För hon har haft ett liv kantat med sorger, som vi alla. Där av att hon själv inte såg Alfons som sin största bedrift i sitt författarskap. Det är Bill och Bolla. Varför, det kan du lyssna till i intervjun. Det är ju så mycket bättre att få höra det från henne själv. Jo, gör det nu – inga ”jag ska bara”…

Tack, Gunilla.

Vi ser på ögon

Vi ser på ögon är en charmig faktabok om just ögon. Det är både ganska ingående fakta om människo- och djurögon men dessutom en hel del roliga spännande fakta som man kanske inte kände till innan. Jag har redan berättat för familjen och kollegorna om att spindlars åtta ögon är uppdelade i par med olika funktioner, några spanar efter rovdjur och andra efter en potentiell kärlek! Och visste du att fladdermöss kan äta en hel hink mygg på en natt?

Förutom fakta innehåller boken olika experiment som man kan göra själv eller med hjälp av en kompis. Ta reda på om du är vänster- eller högerögd, kolla om du är färgblind, testa några synvillor och lär dig om ögat och komplementfärger!

Texten i boken är hyfsat enkel för den som kommit en bit i sin läsutveckling även om vissa ord kan behöva förklaras närmare. Illustrationerna är så roliga, färgglada och oemotståndliga att det även räcker långt att bara bläddra runt i boken och läsa kortare texter här och var. Som en sista liten bonuspralin får läsaren i uppdrag att räkna alla möss som figurerar runt om på sidorna. Hur många är de egentligen? Boken rekommenderas starkt till vetgiriga barn och vuxna.

Vi ser på ögon

Författare: Jan Magnusson & Susanne Nordqvist

Illustratör: Mikael Wallmark

Förlag: Ordalaget Bokförlag (2021)

ISBN: 9789174694291

Antal sidor: 38

Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Recensionsexemplar från förlaget.