Den sagoberättande apan – om berättelser och läsning

Tänk dig det lilla barnet som precis har kommit till världen. Det hälsar på sin omvärld helt utan ord. Men skrika kan det förstås göra och det får duga ett tag. Sen fylls det lilla barnets värld snabbt med alla de ord som finns runt omkring det. Förmodligen tycker det lilla barnet att det är mysigt att höra förälderns röst som berättar om allt som finns i den stora vida världen. Kanske tycker det lilla barnet om att höra på rösten från någon som läser en saga. Vad vi kan se är att barnets omvärld byggs upp av det som människorna berättar för det.

Kanske är det så att det som skiljer oss människoapor från andra apor är att vi berättar historier för varandra? Det är i alla fall vad författaren Terry Pratchett skriver tillsammans med vetenskapsmännen Ian Stewart och Jack Cohen i ”The Science of Discworld II”. Förmågan att berätta saker för varandra med hjälp av historier ses här som grunden till alla människors kultur. Vi kan tänka oss det ungefär så här: För länge sedan här i Sverige funderade folk på hur det kunde komma sig att det åskade, samtidigt som de tänkte på att det var viktigt att det gjorde det för åskan gav regn och regnet gav växtlighet och liv. Då förklarades åskan med hjälp av asatron som berättade om guden Tor som körde runt med sin vagn. Nu är det inte så många i Sverige som tror på guden Tor, istället har vetenskapsmän berättat för oss hur åskan uppkommer. Vi har inte sett det själva, men vi har fått höra teorier om hur det går till. Och vad är då dessa teorier? Ja, just det, berättelser.

Tänk så många berättelser det lilla barnet får höra av sina föräldrar och andra personer i dess närhet! Varje litet ord som barnet hör för det närmare in i den kultur vi lever i. För det mycket lilla barnet kan det förstås kännas alldeles nog med att bara lyssna när föräldrarna pratar. Men ju mer barnet lär sig om hur man kommunicerar, desto mer nyfiket blir det också på att få veta mer, att få upptäcka fler berättelser. Vad som är så spännande här är att berättelser kan ske på olika sätt. Med hjälp av talspråket når berättelsen ut till lyssnaren direkt, men om vi istället använder oss av skriftspråket kan vi upptäcka en helt annan värld. I skriftspråkets värld kan vi nå berättelser så långt tillbaka i tiden som människor började skriva ner sina berättelser. Så det finns ju en hel del att välja på! Vi kan få kontakt med det som hänt för länge sen eller det som ännu inte hänt (med hjälp av författarens fantasi). Vi kan stöta på små djur som finns i vår gräsmatta eller filurer på andra planeter. I den här världen kan vi möta främmande länder, läskiga drakar, talande djur, modiga prinsessor, andra planeter och hela fantasivärldar.

När vi ändå talar om alla dessa möjligheter kan vi också titta på något som kallas för karnevalteorin. Det är forskaren Michail Bachtin 1 som kommit på det och det handlar om vilka möjligheter litteratur ger att smita undan ett tag från verkligheten. Ett barn tvingas hela tiden att förhålla sig till den värld och de normer som vuxna skapat, varken barnet vill eller inte. Så är det i verkligheten, men i litteraturen behöver det inte vara så. För i en del litteratur tillåts nämligen världen att vändas upp och ner för ett tag och i denna värld kan barnet frångå de vuxennormer som annars ligger över deras axlar. Till exempel kan barnet få träffa på Pippi Långstrump, som struntar helt i vad vuxna försöker tvinga på henne. Vi kan också möta Harry Potter som lever långt bort från den vanliga gråa och trista verkligheten. För att sammanfatta karnevalteorin, så handlar den om resan i fantasin som barn kan göra i litteraturen för att finna ett alternativ till den värld vi lever i nu.

Att läsa berättelser själv eller höra andra läsa berättelser kan alltså bli en ganska trevlig resa. Och visst är väl alla barn värda att få göra riktigt många spännande och utmanande resor?

1 Teorin finns refererad i:

Nikolajeva, Maria (2004): Barnbokens byggklossar. Lund: Studentlitteratur

stadsläsning
E. (2,5år)läser för sin lillebror på stan

Kattresan

kattresan-omslag
Kattresan har många år på nacken då den gavs ut redan 1909, skriven av Ivar Arosenius. Nyligen kom den ut i nytt format på Bonnier Carlsen.

Kattresan är skriven på rim och har ett ålderdomligt språk. Jag skrev om John Bauers förtrollande sagovärld tidigare och att det där förekom en del ålderdomligt språk och i Kattresan är det snäppet mer av den varan.
I boken får vi följa med Lillan som träffar en katt med vilken hon ger sig ut på äventyr. De träffar till en början mest en massa olika djur som grisar, kalvar och tuppar men senare stöter de bland annat på en man med jättestor näsa och en kung som bjuder på massor av godsaker.

Lillan rider runt på katten och tillsammans träffar de på diverse djur och människor. Det kanske inte låter så konstigt och det kanske det inte är heller, men jag stör mig mycket på att de skrämmer alla djuren på sin väg. Lillan har nämligen en piska med sig, som hon låter använda om och om igen. Till exempel skrämmer de en liten kalv.
I min värld ska man inte skrämma djur, och definitivt inte piska dem, och jag blir alltid enormt irriterad på barn som skrämmer fåglar eller katter. Förstår inte glädjen i det alls och det är ju just det som boken visar upp. Hade huvudkaraktären varit en pojke hade han säkerligen slagits mot alla djur han mött istället för som Lillan, piskat dem. Det är ju, som sagt, en gammal berättelse! Och man ska varken slå eller piska djur, inte sant?!
Formatet på boken är också lite knepigt då det bara är text och bild på höger sida på varje uppslag.

kattresan-inuti2
Lillan och katten skrämmer en kalv och träffar på en farbror med jättestor näsa! Lägg märke till att det inte är någon text eller bild på vänster sida i uppslaget.

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för den här boken. Det var mycket intressant att få ta del av den då jag inte kände till den sedan tidigare, trots att det är en klassiker.
Bilderna i boken är enkelt ritade med få färger. Personligen tilltalar det inte mig särskilt mycket, då det jag själv faller för med barnböcker oftast är vackra illustrationer och även där är smaken som baken.

Många som läste den här boken när de var små uppskattar den säkert fortfarande, mycket på grund av att det är en klassisk berättelse som de växt upp med så det blir lite av en nostalgisk feeling över den. Dock har fler som jag pratat med om boken hållit med om att den är relativt obehaglig.

Det känns tråkigt att behöva skriva så mycket negativt om en bok men det är bättre att man är ärlig än att låtsas att man tycker om något.

Jag kanske totalt missuppfattat storyn, så lämna gärna dina tankar och åsikter om den här boken!

Kattresan
Författare och illustrationer: Ivar Arosenius
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 91-638-2019-6
Köp: jämför priser

Lalo trummar

Lalo trummarAtt läsa Lalo trummar är att dras in i en medryckande rytmkavalkad och förvandlas till Lalos trumma. Jag läser ord, men de låter bombombombom, bombombombom, och rytmerna nästlar sig in i mitt medvetande på ett så genomträngande sätt att jag inte blir kvitt dem. Jag går runt här hemma till takten av en imaginär trumma och formulerar meningar med rätt antal stavelser för att passa in i trumfraserna.

Berättelsen utspelar sig en regnig morgon när Lalo har gått ut för att spela på sin trumma medan resten av familjen sover. Han trummar pim pim pom, pim pim pom och regnet droppar dripp dripp dropp, dripp dripp dropp. Plötsligt upphör regnet och solen kikar fram. Lalo blir så glad att han trummar HÖGT, varpå familjen vaknar och det vankas frukost ute i trädgården.

Jag var helt oförberedd på att Lalo trummar skulle ta oss med storm på det här viset. Det räckte inte att jag läst början av boken på smakprov.se, jag förstod inte bokens charm förrän jag läst den högt för Ava. Och nu har jag gjort det väldigt många gånger. Hon verkar inte få nog av den. Igår när jag nattade henne var hon lite grinig och ville inte läsa de andra böckerna jag började på, utan blev alldeles för rastlös efter två sidor. Sen plockade jag fram Lalo trummar och läste den 5-10 gånger med hennes fulla uppmärksamhet. Jag tror vi har hittat en ny favorit!

Lalo trummar
Pam piddi pampam pompom, oj vilken härlig läsning!

Familjen i boken är väldigt charmig. Inte minst minstingen Babo, som hela tiden gör lite lustiga och avvikande saker, på sant bäbismanér: ”Mamma äter. Binta äter. Aisha äter. Lalo äter. Babo kladdar.” Dessutom ser familjen trevligt mångkulturell ut med både blekfisiga rödhättor och brunhyade svarthårburrisar. Det är skönt med böcker som inte fastnar i stereotypträsket. Benjamin Chauds illustrationer passar verkligen jättebra, även om Jonas (maken) undrade varför det ramlar ner en död groda på framsidan – ja, den har faktiskt kryss för ögonen!

Tack Barnens bokklubb för att ni valde Lalo trummar till mitt bokpaket och introducerade oss för den här härliga, musikaliska familjen!

Föregångarboken Binta dansar kommer snart att finnas i vår ägo och jag hoppas att den är lika bra. Och att Aisha och Babo får egna böcker snart!


Lalo trummar
Författare: Eva Susso (evasusso.com)
Illustratör: Benjamin Chaud
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129669893
Köp: jämför priser

Tutu och Tant Kotla

Tutu och Tant Kotla - framsida

Gunna Grähs har skrivit och illustrerat, något som hon kallar för en hejhej-bok.

Detta är en liten bok som hjälper oss att säga hejhej till människor som vi kanske inte brukar säga hejhej till. Vi möter först Tutu, som delar ut tidningar, men hellre vill köra buss. Han går förbi en massa stängda dörrar när han arbetar, men en av dessa dörrar öppnas och vi får träffa Tant Kotla.

Tant Kotla bjuder på bullar som Tutu och Tant Kotla äter samtidigt som de båda berättar lite om sin barndom.

Tutu och Tant Kotla - insida

Det här är en bok som lämnar en med en varm och lite annorlunda känsla. Att lyckas förmedla så mycket med så få ord är verkligen skickligt. Det finns en oerhört stämningsfullt samklang mellan bilder och text och det annorlunda temat och karaktärerna bidrar förstås också till den härliga känslan som boken ger.

I den här artikeln berättar Gunna Grähs om hur hon tänkte kring skapandet av hejhej-böckerna och undrar varför så många nya barnböcker vänder sig inåt mot känslor i familjen istället för att vända sig utåt och säga hejhej.

Tutu och Tant Kotla

Författare och illustratör: Gunna Grähs
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 32
ISBN: 9789150105797
Köp: Jämför priser

En till skribent

Hej!

Jag heter Emma Lindström och kommer också att skriva här på Barnboksprat. Som du kanske kan gissa tycker jag väldigt mycket om barnböcker. Jag har två små grabbar, som är två och fyra år. Jag läser ofta bilderböcker för dem, men även en hel del serietidningar och på kvällarna brukar de alltid få lyssna på några sidor ur någon kapitelbok.

Både jag och mina barn älskar riktigt spännande berättelser, som fulla med kreativitet och med mycket utrymme för den egna fantasin. De får gärna vara lite läskiga på det där mysiga och pirriga sättet också. Tyvärr har jag märkt att sådana typer av böcker inte är jättevanliga och att de som finns sällan har tjejer som huvudkaraktärer. Men det finns förstås en hel del ljusglimtar att hitta bland alla barnböcker och jag tillhör den typen av människor som kan bli helt lyrisk när jag hittar en riktigt bra barnbok.

Jag har även gjort en egen barnbok till mina barn, vilket är något av det roligaste jag har gjort. Jag skrev och illustrerade under ungefär ett års tid (det är svårt att finna tid när man har två små ungar) och skickade sedan in det till ett företag som trycker fotoböcker (I det här fallet Ifolor). Behöver jag säga att både jag och ungarna blev stormförtjusta när boken kom med posten?

Här finns en sida om min bok, som heter ”Oros i Underjorden”

http://orosiunderjorden.blogspot.com/