Jo Salmson är en oerhört produktiv författare och på 15 månader släpptes de fyra delarna i Maros resa. Kungen kommer är den första av dem och den följdes av Skuggan och draken, Ett hjärta av is samt avslutande I drottningens namn.
Maro bor med sin pappa och syskon i Vikaborgen. Hans pappa är riddare och bor egentligen bara där under vinterhalvåret, resten av året rider han med kung Edric och i år är det även Maros tur att följa med för att vara page åt kungen. Jobbet som page är kanske inte så märkvärdigt men då Maro är äldste sonen hemma i borgen vet han att det en dag kommer att bli hans tur att dubbas till riddare så att han sedan kan slåss mot jättar och drakar. Det enda som stör Maros lycka är att han inte får en ordentlig stridshäst av sin pappa. Han är för stor för sin gamla ponny Klippa så pappa lovar honom hästen Tindra. Men Tindra är alldeles rund om magen efter alla de föl hon burit och hon vaggar som en anka när hon skrittar. Maro bestämmer sig för att visa pappa att han minsann visst klarar av en av stridshingstarna men det går galet och plötsligt tar Maros resa en helt ny vändning!
Jag har tidigare läst serien Drakriddare om tiggarpojken Tam och känner igen mig mycket väl i både Salmsons berättarstil och Åsa Ekströms härliga mangaillustrationer. (På förlagets hemsida hittar jag, för mig tidigare okända men glädjande, uppgifter om att Åsa Ekström tillsammans med Noomi Hebert och Lena Ollmark gett ut en hästmangaserie! Detta ska jag genast undersöka vidare.) Kungen kommer är luftig och lättläst medeltida fantasy som passar utmärkt för den nybörjarläsare som kommit igenom de allra enklaste böckerna. För den pedagog som väljer att högläsa boken har Salmson skrivit en bokpratshandledning vilken innehåller en hel del intressanta tankar och förklaringar till hur hon tänkt kring boken. Historien är också spännande och slutar i en cliffhanger så tur är att alla delar i serien redan är utkomna för du vill genast läsa vidare för att se hur det går för Maro!
Precis som min Barnbokspratskollega Sara tycker jag att Ninja Timmy-böckerna har alldeles fantastiska illustrationer. Sara recenserade den första boken – Ninja Timmy och de stulna skratten – i mars förra året.
Nu är det dags för ett nytt äventyr för Ninja Timmy och hans gäng. En fågel ramlar ner från himlen, med sig bär den ett meddelande som är till Alfred. Meddelandet går inte att tyda till en början, det är ett chiffer, men som tur är kommer Alfred på att han för länge sedan tillverkat en kabrillator. När kabrillatorn, som är en automatisk översättningsmaskin, fått lite tid på sig lyckas den tyda delar av det vattenskadade chiffret, och på pappersremsan som kommer ur den finns ett brev. Brevet är skickat från Sansoria, en stad långt långt borta, och den är skickad av miss Vinderfelt som är en gammal lärare till Alfred. Det är ett nödrop!
För att ta sig till Sansoria bygger Timmy och hans gäng en ubåt. Efter en lång och krokig färd kommer de till Sansoria, ett plågat och grått samhälle där det är förbjudet att dansa, sjunga, spela, berätta sagor…ja allt som har med glädje och kultur att göra. Vetenskap och undervisning är också tabu. Folket har blivit förslavat och härskar gör kejsar Istradius som fått sitt sinne förgiftat av den listige Administratören. Administratören är den som i själva verket är hjärnan bakom hela. Hur ska Timmy och de andra stoppa dessa otäcka män och hjälpa Sansorias folk? En liten flicka som av misstag råkat följa med i ubåten kommer att spela en stor roll…
Det är en spännande berättelse med oerhört snygga illustrationer. Men när jag började läsa den här boken högt för min 8-åring tröttnade han efter något kapitel. Boken vänder sig till läsarålder 6-9 år, och jag som arbetar som lärare tycker såklart att barn ska utvecklas i sin läsning och lära sig nya ord hela tiden. Men jag förstår att sonen tröttnar, för här vimlar det av (för en 8-åring) många nya och ganska svåra ord. När jag läser för sonen brukar vi stanna upp och prata om nya ord och vad de kan betyda, men det blir tröttsamt att behöva göra det så ofta att det stör läsningen. För mig som vuxen funkade det dock bra och jag hade behållning av boken. Jag kanske provar att sätta den i händerna på sonen om ett par år igen.
Ninja Timmy och resan till Sansoria
Författare och illustratör: Henrik Tamm
Serie: Ninja Timmy (del 2)
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor:
ISBN: 9789163877582
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Den här boken ska enligt titeln innehålla inte mindre än 50 roliga experiment. Jodå, det gör den väl, men jag kanske inte skulle välja att kalla dem alla just experiment – en del sidor visar nog vad jag skulle beskriva som pyssel. Jag tycker att boken passar barn i åldern 6-12 år.
De allra flesta experimenten går att utföra i princip direkt, det mesta som krävs är saker alla har hemma. Några få undantag finns; alla kanske inte har tillgång till kolsyrat vatten eller glycerin, kanske får man inte hellre hantera en vass kniv på egen hand. Instruktionerna är relativt korta och lätta att förstå och det finns en mängd fina och roliga illustrationer i boken. Många av experimenten kan barnen själv utföra utan hjälp från någon vuxen och jag vet ju själv hur glad och stolt vår 8-åring är när han tycker sig ha lärt sig ett nytt ”trick” av något slag som han imponera både på vuxna och barn med.
Förutom själva instruktionerna finns ibland lite fakta om varför det blir som det blir, dessa fakta står under rubriken ”Visste du att” och bidrar med intressanta kunskaper om i första hand naturvetenskapliga frågor. Här står till exempel om den klassiska barnleken ”Bulleri, bullleri bock!” Först kommer en instruktion i hur man genomför leken, sedan information om varför det är så svårt att känna hur många fingrar som trycks in i ryggen på den som ska gissa; det är helt enkelt så att nervtrådarna inte ligger lika tätt i ryggen som i flera andra delar av kroppen.
Exempel på några av de experiment som erbjuds i boken är: Från fem strålar till en, Toppphemligt, Vulkan i sandlådan, Dansande makaroner och Gummiägget.
En kul och lärorik bok som säkert skulle passa bra som julklapp till många kunskapstörstande barn!
Experimentera mera : 50 roliga experiment
Författare: Linda Pelenius
Förlag: Berghs (2014)
ISBN: 9789150220759
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Patty Pajak Zowczak och Anna Pajak är systrar vilka förlorat sin pappa för några år sedan. De valde att tillsammans göra en bok om detta där Anna också illustrerar.
I boken skildras en familj bestående av tre systrar, en mamma och en pappa. En kväll kommer mamma hemma ensam med ett fruktansvärt besked: pappa har varit med om en olycka och finns inte längre.
Allt blir suddigt och dimmigt.
Sedan minns jag inte mer.
Nu består familjen istället av tre systrar, en mamma och en djup sorg. Sorgen är gemensam men alla i familjen hanterar den på sitt eget sätt. Hur pratar man egentligen med människor om döden och vad ska man säga till någon som förlorat en närstående? Vad innebär döden och varför har man begravningar för att säga hejdå först efter att personen dött? Längtan efter pappa finns hela tiden där, tänk om det ändå är han i andra änden när telefonen ringer?
Det här är en oerhört fin och viktig bok. Det finns så många olika aspekter och infallsvinklar att prata kring när det gäller döden och det är absolut ingen bok att läsa och stoppa undan. Om du liksom jag arbetar i skola har du här ett guldmaterial att diskutera kring när det gäller döden. Anna Pajaks illustrationer förmedlar exakt de känslor och funderingar som lyfts i texten och bilderna kan och bör läsas precis lika mycket som texten.
Om du vill veta mer kan du ikväll (29 okt) slå på SVT’s Go’kväll kl 18:15 då systrarna kommer att medverka där för att prata mer kring sin debutbok.
Här har vi en viktig bok. Berättelsen tar upp det med att människor har olika förutsättningar i livet och lever med olika livsvillkor. Att det kan se helt olika ut hemma hos grannar som bor i samma bostadsområde. Om nu ens alla grannar har ett hem?
Vi får följa Tilly och hennes kompis Tage som filosofierar om de människor Tilly möter.
”De bor i ett hus där de är vana att bo, för de har bott där sedan de föddes. De vet inte exakt hur det är att bo någon annanstans. Man skulle kunna tro att det är ungefär lika. Tilly och Tage vet inte exakt hur det skulle vara att vara någon annan. Har man tur, kan man kanske få veta det.”
Hos Tillys kompis Loppan får man vräka ut soffkuddarna ur soffan. Man kan även få maränger trots att det bara är tisdag. För Loppans mamma säger att barn bara är barn. Hos Tage däremot kan man höra klockorna ticka och kylskåpet surra. Tages mamma säger att allt inte är roligt här i livet. Kompisen Sonja har allt hemma, fina askar, en tuggummiautomat och leksaker. Hon har allt utom en mamma, och pappan är i en annan stad som börjar på något med B.
Tilly går förbi den hemlöse som sitter på sin tidning på gatan. Han har sommarskor utan snören och inga vantar trots att det är kallt. Tilly stannar och tittar, men mamman har bråttom därifrån. Nästa gång Tilly tittar till den hemlösa ställer sig mamman en bit bort eftersom hon fått bråttom med att knyta skosnörena. Men Tilly har kardborreband på sina skor så hon kan stå kvar framför den hemlöse.
Jag kan verkligen känna hur besvärad mamman blir när barnet ser och bekräftar det som hon sedan länge lärt sig att undvika och ignorera. Det gör ofta ont att se och bekräfta de som har det svårt och då är det lättare att titta bort. Men Tilly och många barn med henne har ännu inte ”lärt sig” att blunda, utan hon funderar istället kring om hon har några vantar att ge honom (men hennes är för små).
Mimmis mamma har inte så mycket mat i kylskåpet. I fruktskålen finns ingen frukt. I godisgömman finns inget godis. Mimmi får själv gå och köpa mjölk och Tilly blir förvånad över att Mimmi tillåts gå iväg och handla själv. Illustratören Emma Adbåge har som vanligt fått med många träffande detaljer. Mamman står och röker vid köksfläkten med katten strykandes runt benen och kattmaten är utspilld över golvet. Spargrisen på bordet är med hjälp av kniv tömd på mynt till förmån för mjölk eller cigaretter. Strumpbyxorna och festskorna ligger kvarglömda på golvet. Kanske är Mimmi ett varannan-veckabarn där Mimmis mamma varvar fest med familjeliv? Jag får känslan av ett nästintill tomt kök där mattillgången löses lite allt efter hand.
Tilly hemma hos Mimmi
Det knyter sig i min mage när Tilly åker hem till Peppe vars pappa inte städar. Badrummet är täckt med intorkad smuts och det finns inget toalettpapper. Tilly blir tvungen att torka sig med en strumpa från tvättkorgen, men det gör tydligen inte så mycket eftersom den ändå ska tvättas. Jag mår dåligt bara jag tänker på det, men Tilly och Peppe reagerar inte så mycket. De accepterar de vuxna och deras tillvaro så som barn gör. Så Tilly och Peppe badar i det brunsmutsiga badkaret och leker pirat och piraja.
Tilly som trodde att… är en stundtals smärtsam bok men den är ändå lättsam nog för att barn ska ta till sig den. Den återspeglar verkligheten och att den kan se väldigt olika ut för olika personer. Vi har alla olika förutsättningar, olika vardagar, olika familjekonstellationer och olika ekonomi. Den handlar om att ha och inte ha. Om klass, sociala relationer, ensamhet och samhällsproblem. Ibland är barnen i centrum och ibland får de anpassa sig helt.
Hemma hos Tage hörs klockorna ticka
Jag tycker att det är viktigt att barn (och vuxna!) får ta del av människors olika verkligheter, särskilt eftersom människor tenderar att umgås med folk som är lika dem själva. Genom litteratur kan vi fördjupa oss i hur andra människor har det och öva upp vår förståelse för andra människor. Tilly som trodde att… visar utan pekpinnar på människors olika förutsättningar i livet. Tilly funderar och resonerar tillsammans med Tage. De konstaterar att det kan vara olika och att det inte är några konstigheter.
Tilly som trodde att… är nominerad till Augustpriset och även om jag inte läst de andra nominerade böckerna så håller jag tummarna!
Tilly som trodde att…
Författare: Eva Staaf
Illustratör: Emma Adbåge
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN: 9789129687729
Antal sidor: 24
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris