Manal kan inte se, men i mörkret är det hon som berättar sagorna som syskonen längtar efter: hon besitter den unika förmågan och har statusen sagoberättare. Plötsligt förändras allt, deras värld rasar samman, sagorna vill inte infinna sig. Manal har stängt alla sinnen, bilderna berättar att hon är innesluten i sorg och texten talar om rädslor för världen utanför. Vem ska leda henne vidare när hon har förlorat sago-käpp, roll, självförtroende och fotfäste – förlorat sig själv i tillvaron? Och hur ska syskonen klara sig?
Fem syskon i ett utrymme som mest består av sängkläder, och en tänd lampa: alla leker, läser och spelar spel, en ligger nerbäddad. Alla gränser tycks flytande: täcket är ett hav som är en bok, där ett barn simmar flygande omkring på ytan, en ligger under en stol och läser i havsboken med nedslagna ögon, och en ligger med huvudet på kudden och kör bil med stängda ögon i boken, på vattnet i bädden…
Syskonen har roligt och tycker inte om när det är läggdags, för då kommer deras mamma in och släcker lampan, så är det varje kväll. Men samvaron i sängutrymmet fortsätter även om leksakerna är lagda åt sidan – alla samlas istället kring den blundande flickan som har huvudet på kudden och vars händer håller i en polkagrisrandig käpp. Manal kan inte se, men alla syskonen tittar förväntansfullt på henne, hon ska berätta en saga.
Då kommer en mamma in i bilden, hennes ansikte är rart men bestämt: sova var det! Givetvis finner vi efter en stund åter syskonen samlade: på bilden syns fyra små ansikten i Manals famn, nära hennes hjärta, små händer håller i den magiska sagokäppen som efter två slag levererar de allra vackraste sagor. Eller, egentligen kommer sagorna från Manals huvud, som är som en skattkista full med sagor.
Men så händer något. På nästa sida sitter Manal under sängen, hopkrupen, som om hon utestänger allt – hela hennes väsen vittnar om sorg och onåbarhet. Hur mycket de seende syskonen än försöker släpper hon varken in eller ut något. Dagarna går, hon gråter, säger tillslut att käppen har gått sönder och att hon inte vågar gå ut; hon är rädd, rädd för att ramla, rädd för de andra barnen.
Vad som egentligen har hänt framgår inte, något har gått sönder – det kan ju vara så mycket som gör att vi människor tappar modet, självförtroendet, livsglädjen, fotfästet och tilliten – något man har hört, upplevt eller bara förstått. Det viktiga är att någon eller något som är större vägleder och hjälper oss vidare: att växa, till en ny insikt, ny nivå, nytt hopp eller att hitta balansen i tillvaron. Här är det mamman som står för den funktionen, stabiliserande och trygg, den som har erfarenhet att leda vidare, vilket ju är den vuxnes roll i en familj men kanske någon annans i ett annat sammanhang.
Mamman tar med Manal på en gungtur i natten utanför, bland stjärnorna, där lyfter hon sin dotter till nästa nivå och följer själv med på vägen dit, hon säger: ”Det är dina sagor som är förtrollade, Manal. Inte din käpp! Dina ögon ser det som ingen annan ser och därför är dina sagor inte som andra sagor. Kom, så går vi tillsammans ut i världen och samlar nya!” Tillsammans ger de sig alla iväg; de seende syskonen leker medan Manal med alla sina sinnen samlar intryck som hon sparar i sin magiska kista. Den kvällen väljer Ahmed en saga om en flygande cykel med sex sadlar, för mamman ska också med, på bilden är det hon som håller i styret, resan går rakt upp mot himlen – de flyger!
Centralt i berättelsen är dels tryggheten i familjen, den vuxnes roll och syskonens sammanhållning, där till och med berättelsen framförs i vi-form (hur vanligt är det bland svenska författare), och dels sagans betydelse och dess magiska helande kraft. Som läsare tänker jag på den blinda flickans roll i familjen, det hon som individ och del i familjen tillför, och på hur ett defekt sinne kompenseras av de andra – delar och helheter. Det finns mycket att reflektera över vad gäller relationen mellan blinda och seende och vad olika förmågor kan tillföra, bara tanken på ett annat sätt att tolka/se på världen fascinerar – och ordet sinneserfarenheter. Jag tänker också på vad olika kulturers erfarenheter tillför världen – helheten. Och på Tusen och en natt, att berätta sagor för att överleva.
I Vår systers sagokista är Manal huvudpersonen kring vilket allt kretsar. Mest betydelse har den som kan föra de andra till fantasins dimension, kan leda dem bort från mörker och verklighet till de magiska sagornas värld. Att hennes ögon inte ser det som finns i ’verkligheten utanför’ är centralt, liksom det alla hennes andra sinnen tillför – från dem utgår sagorna. Ibland har jag tänkt att fantasin hör till sinnena, kanske är den till och med en sorts sammanfattning av sinnena och bland de viktigaste mänskliga egenskaperna… vårda och värna fantasin, den kan röra sig över alla gränser!
Fin bok att läsa tillsammans, stora bokstäver och korta meningar bidrar även till läsa-själv-vänlighet. Viktigt verk författat av ingenjören Maya Abu-Alhayyat född i Libanon, vackert illustrerad av Lubna Taha, verksam vid Qattan Foundation i Ramallah. En av flera böcker i serien Barnkultur från Palestina.
Titel: Vår systers sagokista
Text: Maya Abu-Alhayyat
Bider: Lubna Taha
Översättning: Elisabet Risberg
Förlag: Bokverket
Vår systers sagokista
Författare: Maya Abu-Alhayyat
Förlag: Bokverket AB (2015)
ISBN: 9789186413125
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Det här är en antologi med deckargåtor för barn skapade av ett helt gäng författare och illustratörer. Det blir därför en varierad stil på de olika texterna. Jag läste boken högt för min son under tre kvällar. En del historier var spännande och med kluriga gåtor medan andra var svårare och även smått fåniga. Svaren kan man kika på längst bak i boken. Fanns vissa textavsnitt som blev något för svåra för min 8 åring men så vänder sig boken till de något äldre barnen. Hur som helst så hade vi roligt och det var en utmaning att gnugga geniknölarna och diskutera brotten. Sådana här böcker med roliga utmaningar, utan att de känns som skoluppgifter, kan väl öka läslusten hos många.
Det här är tredje boken i serien om Vanja och Livia och deras klubbar som de startar. Den första heter Vampyrjakt och den andra Spökbegravning. Både spöken och vampyrer ser man en hel del i barnböcker nuförtiden men demoner var något nytt för mig.
Tony Cronstam är mest känd som skaparen till serien om sköldpaddan Elvis, som kom ut mellan år 2000 och 2014. Han har också tecknat Bamse – och nu alltså en barnbok om snippor och snoppar.
