Ett barn och hennes mamma åker till kusinerna som precis flyttat in i ett stort hus. Tillsammans med kusinerna blir det en fartfylld dag full av spännande äventyr i huset.
Det bästa med den här boken är att jag får se hela leken ur ett barns perspektiv. Det springer enhörningar i hagen och bland molnen, badrumsgolvet är ett böljande hav, tvättkorgen blir en båt och i sovrummet finns krokodiler och farliga ormar. Jag blev helt uppslukad av illustrationerna och glömde nästan bort texten. Det är bilderna tar plats, texten placeras där det finns yta över. Efter en genomläsning vet jag knappt vad texten sa, men vad bilderna sa, det vet jag. De ger stort utrymme för barnens fantasi, och det gillar jag mycket.
Jo, jag läste faktiskt texten också. Den känns trovärdig för målgruppen och ger det där lilla extra till bilderna. Sara Bergmark Elfgren och Maria Fröhlichs har gjort ett bra samarbete, men så är det ju också deras andra bok tillsammans. Den fristående första boken heter Just nu har vi varandra.
Något som många andra recensenter uppmärksammat är personerna i boken. Vit hud, mörkare hud, kusiner, barn, tonåringar och vuxna hit och dit. Det läggs inte så mycket fokus på vem som är vem eller vilka relationer de har, vilket på ett sätt är befriande. Alla får vara dem de är och det gör boken mer tillgänglig för olika familjekonstellationer.
Nu leker vi!
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Illustratör: Maria Fröhlich
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
ISBN: 9789129698916
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Nutte Nervös är rädd för det okända. Det okända finns överallt utanför hans nöt-träd och är därmed rätt nära. Därför har han gjort upp en genomtänkt plan för nödsituationer. Han är ständigt beredd med ett litet räddnings-kit och har klurat ut olika flyktvägar samt risker med var och en av dem. Men han är ändå nervös.
boken. Nutte Nervös tar på ett roligt sätt upp viktiga saker som rädslor och hur en kan hantera dem. Den visar på att vi med små steg kan komma långt, och kanske till och med inse att det okända kan ha något bra att ge. Det kanske inte är så farligt som vi tror, det kanske istället är vi själva som satt upp hinder och gjort dem farligare än vad de är. Jag tror den här boken kan öppna upp för samtal om rädslor och okända saker/händelser/människor.
Illustrationerna och texterna jobbar verkligen bra tillsammans, ibland som i en serie. Det gör det intressant att läsa och skapar ett skönt läsflyt, även om det ibland kan kännas lite rörigt.
Boken är vacker att bläddra i. Inger mig ett lugn som kommer både av varma färger och mjuka former. Med enkla grepp förmedlar grafiskt rätt simpla figurer såväl känsla som position. Men samtidigt som boken leder lyssnaren på en resa saknas en tydlig riktning.
Boken tar fasta pÃ¥ rörelse, lÃ¥ter en yttre resa vara verktyg för den inre. Yogapositionerna introduceras pÃ¥ ett tydligt sätt, utan att bli överpedagogiska. Text och bild samspelar, och jag kan se framför mig hur jag och barnen gör rörelserna tillsammans. Jag gillar mÃ¥ngfalden bland barnen i boken, att vi fÃ¥r möta sÃ¥väl Yuta och Lulu som Pepe. Samtidigt blir just detta uppradande av personer ett hinder för nämnda resa. En ensam huvudperson, eller ett namnlöst ”jag” eller ”du” att identifiera sig med, hade blivit den röda trÃ¥d som saknas, istället känns boken som en uppradning av exempel pÃ¥ yogapositioner och inte som den berättelse med början och slut som trots allt passar sagobokformatet bäst.
