Trollet och Dennis leker rymdlekar ute, men när de får syn på trädroten som formar en liten koja byter leken plötsligt inriktning, och ett inredningsprojekt tar vid. Men vilka är de små bosättarna och var kommer de ifrån? Med hjälp av fantasi, kreativitet och forskning/vilja att veta mera, får barnen med både sina föräldrar och andra vuxna i sitt i engagemang för de små figurerna.
Dennis och Trollet inreder under trädroten; de bygger små sängar av pinnar och förser dem med madrasser av skumgummi och tyg, men vem ska bo i kojan och ligga i sängarna? Barnen gör små figurer av grankvistar, kottar och snören men tycker att de blev så fula att de gräver ner dem när de går hem och äter. När de kommer tillbaka är sängarna upptagna av barriga, små sovande filurer.
De små påstår att barnen är monster och hävdar med pipiga röster att de själva är människor, som behöver sova mycket. Utan att fråga de små bestämmer sig barnen för att leka med dem – om de nu ändå om de ska bo där så kan de vara som våra dockor, som vi hade bestämt vår lek från början. Men man kan inte hantera små människor hur som helst, då protesterar de – och inte kan man ge dem vad som helst att ära heller; små runda och salta saker ska det vara säger lilla Yngve, som är störst. Medan barnen hämtar oliver smiter katten ut. Det faktum att de små människorna blir rädda och inte minns, får barnen att försöka förstå och ta reda på mera om vad de egentligen är för några. Att de små människorna dessutom tillägger att de kommer att minnas om de blir glada sätter igång ytterligare aktiviteter.
Genom att beskriva, visa och teckna söker de svar hos föräldrar, som trots goda försök inte kan svara. Via internet får de kontakt med en expert på Naturhistoriska museet som efter beskrivningen kan berätta att de små är granapor, och hänvisar till biblioteket. Men i boken står inget om hur man gör granapor glada, Trollet och Dennis måste helt enkelt prova sig fram, och utgår från det de själva tycker är roligt. Hur barnen än anstränger sig blir granaporna inte tillräckligt glada för att minnas var de bor, men så av en tillfällighet råkar de hitta barnens grandockor…
Berättelsens uppbyggnad sätter igång fantasi, kreativitet och aktivitet på ett pedagogiskt sätt: vilken metod ska man använda för att ta reda på mer, och hur ska man tillämpa sina vunna teoretiska kunskaper – överföra dem till praktisk problemlösning, och slutligen nå målet; granaporna vill hem igen, men var bor de, och hur ska barnen få dem att bli så glada att de minns var de bor? Dessutom uppmuntras till konkret skapande och utomhuslek, tips på material som finns tillhands för de flesta.
Om man är glad minns man bättre. Om man hjälper andra blir man glad. Om andra människor i olika positioner, åldrar och storlekar engagerar sig når man lättare sina mål.
Annalena Hedman och Emma Göthner har gjort ett bra arbete och granaporna är jättesöta, dock: Granaporna är klassificerad som en ”Läsa själv” – bok; till innehåll och idé har jag inget att invända men meningarna är ofta långa, innehåller långa ord och har då och då en knepig uppbyggnad, vilket gör att det inte är en lättläst bok för nybörjaren.
Titel: Granaporna
Text: Annalena Hedman
Bild: Emma Göthner
Förlag: Rabén & Sjögren (2014)
ISBN 9789129689228
Antal sidor: 60
Jämför priser och provläs:
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Jona Stone är en pojke i tidiga tonåren som tror att han lever i en helt normal familj. Visserligen är hans pappa pastor och de är uppvuxna i ett religiöst hem men en stor familjehemlighet är på väg att avslöjas. Hans mamma är en nefilim, vilket gör Jona till en fjärdedels ängel med oanade talanger. Märkliga saker börjar hända och en dag kidnappas Jonas mamma av fallna änglar. Jona och hans syster får i uppdrag att rädda henne och en resa till New York tar sin början.
Tom är nyinflyttad till Stockholm och han avskyr det. På gården hade de både djur, natur och fina trädkojor men här i stan finns mest nedkissade väggar, stress och trängsel. Tom längtar hem och önskar att han vore lite mer som alla andra. När Tom en dag sitter med pappa på tunnelbanan upptäcker han plötsligt en liten gubbe, som en slags tomte, men ingen annan verkar se den. Undan för undan nystas en hel värld upp för Tom, en värld fylld med alla möjliga varelser men dold för alla människor, alla utom Tom. Snart befinner sig han mitt i ett farligt äventyr där magi används och Tom blir en viktig del av det hela.
Jag har tidigare läst en bok ur Klarabelladeckarna och det är 
Den här boken var speciellt rolig att läsa för mig eftersom författaren Tomas Wallin bor i samma by som mig. Nämligen Söråker, som ligger några mil norr om Sundsvall. Lite otippat faktiskt att en gitarrist från Takida skriver en barnbok men överraskningar är roliga. Människor är komplexa, helt enkelt, och jag förmodar att kreativa personer är mångsysslare. För Tomas är det en barnboksdebut men hans medförfattare Anna Hansson, som kommer från Ånge, har skrivit ett flertal barnböcker tidigare. Bland annat den populära 