Jo Salmson är en oerhört produktiv författare och på 15 månader släpptes de fyra delarna i Maros resa. Kungen kommer är den första av dem och den följdes av Skuggan och draken, Ett hjärta av is samt avslutande I drottningens namn.
Maro bor med sin pappa och syskon i Vikaborgen. Hans pappa är riddare och bor egentligen bara där under vinterhalvåret, resten av året rider han med kung Edric och i år är det även Maros tur att följa med för att vara page åt kungen. Jobbet som page är kanske inte så märkvärdigt men då Maro är äldste sonen hemma i borgen vet han att det en dag kommer att bli hans tur att dubbas till riddare så att han sedan kan slåss mot jättar och drakar. Det enda som stör Maros lycka är att han inte får en ordentlig stridshäst av sin pappa. Han är för stor för sin gamla ponny Klippa så pappa lovar honom hästen Tindra. Men Tindra är alldeles rund om magen efter alla de föl hon burit och hon vaggar som en anka när hon skrittar. Maro bestämmer sig för att visa pappa att han minsann visst klarar av en av stridshingstarna men det går galet och plötsligt tar Maros resa en helt ny vändning!
Jag har tidigare läst serien Drakriddare om tiggarpojken Tam  och känner igen mig mycket väl i både Salmsons berättarstil och Åsa Ekströms härliga mangaillustrationer. (På förlagets hemsida hittar jag, för mig tidigare okända men glädjande, uppgifter om att Åsa Ekström tillsammans med Noomi Hebert och Lena Ollmark gett ut en hästmangaserie! Detta ska jag genast undersöka vidare.) Kungen kommer är luftig och lättläst medeltida fantasy som passar utmärkt för den nybörjarläsare som kommit igenom de allra enklaste böckerna. För den pedagog som väljer att högläsa boken har Salmson skrivit en bokpratshandledning vilken innehåller en hel del intressanta tankar och förklaringar till hur hon tänkt kring boken. Historien är också spännande och slutar i en cliffhanger så tur är att alla delar i serien redan är utkomna för du vill genast läsa vidare för att se hur det går för Maro!
Det här är den andra fristående delen i Hugoserien, med några hänvisningar från första boken, men inget som stör och man kan läsa boken obehindrat utan att ha läst den första. Även om boken är uppkallad efter Hugo så tycker jag att flickan Amanda och deras farmor tar lika stor plats i handlingen. Mitt under farmors sagoberättande för sina barnbarn så börjar märkliga saker att hända. Med hjälp av farmors magiska ur så öppnas en passage i tiden och alla tre dras in i ett äventyr med både skogsväsen och farliga troll. Ett uppdrag måste utföras, annars kommer både djur och människor att komma till skada.
Även bilderna har en gammaldags ton i sig som passar sagans form väl. Jag blir som alltid nyfiken på illustratören. Tecknar hon bara såhär? Har hon ett bredare register? Och ja,