Banjo Baby

Märta, eller Mörten som hon kallas, är tretton år, bor i Stockholm och är ett geni på banjo. Boken är skriven i dagboksform, fast Mörten talar in sin dagbok eftersom hon har dyslexi. Dagboken heter Dolly efter hennes stora idol Dolly Parton. Varje dagboksavsnitt avslutas med att Mörten betygssätter dagen utifrån skalan 1-5 mörtar.

Mörten är faktiskt inte en helt ny karaktär i Jägerfelds bokuniversum, utan är bästa vän till huvudpersonen Sasha i boken Comedy Queen. Vi får träffa Sasha även här och hon bidrar med vad hon själv kallar för ”comic relief” – den roliga sidekicken. Men Mörten är väldigt rolig, hon med.

Framsida till boken Banjo Baby

Mörten har YouTube-kanalen Banjo Baby där hon lägger upp videos och inspirerar andra i deras banjospelande. Där får hon kontakt med Alma de Palma från Göteborg. De börjar messa, först om banjo och efterhand om andra saker, Mörten känner att hon kan berätta allt för Alma – eller nåja, nästan allt. Mörten blir kär, men känner Alma samma sak? Men jo, det gör hon, efter ett tag skriver Alma att hon också känner sig kär. Alma skriver också att hon ska komma till Stockholm med sin pappa och undrar om de kan ses! Det låter ju hur bra som helst, men såklart finns det ett stort MEN.

Då får Mörten panik, för en sak som hon inte berättat för Alma är att hon har tourettes och har tics som gör att hon plötsligt kan säga vissa ord flera gånger och stampa i marken. Hon fattar inte alls hur det ska gå, och att berätta om sin diagnos för Alma går bara inte. Mörten bestämmer sig ändå för att träffa Alma och förbereder sig, kanske går det att hålla tillbaka ticsen om hon förbereder sig ordentligt innan? Jo, men det ska nog funka, tänker Mörten. Men sen skiter det sig helt och hållet! Alma dyker upp oväntat flera timmar innan de ska ses och Mörten blir så nervös att det kommer en flod av tics, och såklart fattar Alma inte alls vad som händer.

Jenny Jägerfeld är en stjärna på att skriva allvarligt och roligt på samma gång, och i Banjo Baby gör hon det igen. Hon lyckas som vanligt skapa mångfacetterade karaktärer, som gör som de allra flesta gör ibland – klantar till det för sig. Jag är övertygad om att läsare som själva har tourettes uppskattar boken lika mycket som barn som inte har det. För det är inte en bok om att ha tourettes, utan en bok om Mörten. Fast kanske att läsare som känner igen sig gillar boken lite extra mycket just av anledningen att huvudpersoner med tourettes inte är vanliga i barn- och ungdomsböcker, jag kan i alla fall inte komma på någon annan bok.

Porträtten av medlemmarna i Mörtens familj är också spot on: den gulliga men urjobbiga lillebrorsan, den arbetslösa kvantfysiker-mamman som hittar på tusen olika projekt som driver familjen till vansinne, pappan som inte vet vad sjutton en kvantfysiker gör trots att han är gift med en och inte minst Mörtens farfar som också har tourettes och hon därför förstår Mörten som ingen annan.

Boken är kategoriserad för åldersgruppen 9-12 år, men den är absolut inte för barnslig för något äldre läsare.


Banjo Baby
Författare: Jenny Jägerfeld
Förlag: Rabén & Sjögren (2025)
ISBN: 9789129747577
Antal sidor: 247
Ålder: 9-12 år
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus
Recensionsexemplar från förlaget

Bella och tvånget

Framsida Bella och tvänget

Det här är en bok om ett barn som lever med tvångssyndrom. Jag blev genast nyfiken på att läsa den, eftersom jag själv är förälder till ett barn som också kämpar med tvång. Det här, tänkte jag, ska vi läsa tillsammans.

Boken handlar om Bella, en lågstadietjej som drömmer om att flyga flygplan, älskar att simma och har en bästis som heter Isa. Men hennes tillvaro påverkas starkt av ångesten och alla tvångstankar som griper tag i henne, kräver hennes uppmärksamhet och suger hennes energi. Till slut blir allt ohållbart.

Bella tar blodprov

Att illustrera något så abstrakt som tvångstankar kan inte vara lätt, men Anna Nordgren lyckas konkretisera dem på ett lekfullt och begripligt sätt. I illustrationerna flyter tvångstankarna runt Bella som något påtagligt men ändå svårfångat.

Annie Hagvall Einarsund skildrar på ett fint sätt hur livet med tvång kan vara, hur tankar spelas upp som filmer i huvudet som inte går att stoppa, hur begränsande det kan bli trots alla försök att tränga undan dem. Vi får följa Bella när hon försöker hantera sin oro genom ritualer och rutiner. Just den här skildringen, av det inre kaoset och försöken att skapa kontroll, är bokens största styrka.

Bella tänker på busiga baciller

Min son tyckte att det var skönt att läsa om någon som kämpar med liknande saker som han själv. Representation spelar roll och OCD (tvångssyndrom) är något vi behöver prata mer om och avdramatisera.

Samtidigt som bokens styrka ligger i skildringen av Bellas vardag och hennes kamp, är själva berättelsen ganska enkel. Språket är rakt och lättillgängligt, vilket gör den lätt att ta till sig, men det skapar också ibland en känsla av distans till karaktärerna. Att berättelsen är skriven i presens förstärker däremot känslan av närvaro och akuthet i Bellas tillstånd.

Det här är en fin och viktig bok att läsa tillsammans, en bok som öppnar för samtal om tvång, oro och hur det kan kännas inuti. Förvänta er inte en spänningsroman eller dramatiska vändningar; styrkan ligger i ämnet och i den empatiska skildringen av ett barns kamp mot tvångstankar.


Bella och tvånget
Författare: Annie Hagvall Einarsund
Illustratör: Anna Nordgren
Förlag: Idus förlag (2025)
ISBN: 9789180920575
Antal sidor: 67
Ålder: 6-9
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus
Recensionsexemplar från förlaget.

Jenka och jag

Jenka och jag är en av årets Augustprisnominerade böcker och jag kan absolut förstå varför!

Uno hänger med pappa till sjukhuset för att Roffe ska dö. Roffe är typ Unos f.d. bonusfarfar och de har bara träffats några gånger men Uno hänger på för att pappa ska bli glad, eller inte ledsnare i alla fall. På sjukhuset är det tråkigt, Roffe bara sover och han delar rum med en jobbig glasögongubbe. Uno går till dagrummet och zappar runt på tv:n. Han hittar en gångtävling och börjar vicka på rumpan precis som de gör. Då kommer ett annat barn in där och Uno får halvt panik och förbereder sig på att bli utskrattad. Men Jenka skrattar inte – hon frågar om hon får vara med!

Uno brukar ha svårt att prata med folk han inte känner och i skolan klagar alla på att han är så tyst. Men med Jenka blir allt så enkelt och Uno och Jenka leker hur mycket som helst. Han tjatar på pappa om att åka tillbaka till sjukhuset och de leker igen men en dag när de kommer dit är Jenka inte där. Hur ska Uno hitta henne nu? Han vet bara att hon bor i ett gult hus på nr 13. Och pappa verkar inte tro att Jenka finns på riktigt.

Jenka och jag är verkligen charmig, rolig och viktig på en och samma gång. Lite så där förnuftig som vissa klagar på att barnböcker är men som jag tycker är bra. Döden avhandlas med ett barns enkla ögon: ”Roffe brydde jag mig inte så mycket om, jag hade bara träffat honom några gånger förut. Men det var förstås synd att han skulle dö.” Det är mycket humor: ”Nonna [farmor] har foton på alla sina gamla pojkvänner på toaletten. Det är där riktig skit hör hemma, säger hon.”

Uno har tydliga svårigheter med det sociala men Jenka lyckas prata hans språk och de blir bästa vänner på 0-100. Syskonavundsjuka behandlas då Uno har en bebis-lillebror som är både ful och jobbig och hemma hos Uno är det både bråk och kärlek så som i många vanliga familjer och när Uno försöker vara snäll blir det ibland tokigt.

Boken är utmärkt för högläsning men passar även bra att läsa själv med korta kapitel och enkla meningar. Som många moderna barnböcker innehåller den en del svordomar men de känns ok och rimliga i sammanhanget. Lindell har även illustrerat boken och hennes stil är härlig och särskilt skrattar jag åt hur ful lillebror är. Bebisföräldrar håller alltid sina avkommor högt men jag håller med Uno om att alla inte är det. Oavsett om Jenka och jag vinner Augustpris eller inte så tycker jag att ni ska läsa den!


Jenka och jag
Författare & illustratör: Elin Lindell
Förlag: Alfabeta (2025)
ISBN: 9789150123630
Antal sidor: 165
Ålder: 6-9
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus
Recensionsexemplar från förlaget.

Stjärnhopp och hemligheter

Stjärnhopp och hemligheter av Camilla Chester är berättelsen om ett barn, Leo. Eller Lion för de allra närmaste, de få som får höra hans röst, om de befinner sig hemma, i trygghet, för Leo har selektiv mutism och KAN för det mesta inte prata alls. Det att han inte kan prata, att det till och med kan göra ont att försöka, är väldigt viktigt för Leo. För det är inte det att han inte vill. Han vill verkligen, men det går bara inte.

Det här är något han skriver i ett brev till sin nya granne och möjliga kompis Richa, för att förklara för henne varför han inte svarar henne. De ska trots allt gå i samma skola efter sommarlovet och för Leo är det viktigt att hon förstår att han inte kan prata, så att det inte blir lika konstigt som det blev när Tiffany började i skolan. Inte för att Leo tror att brevet kommer att få Richa att vilja bli vän med honom, han vet att ”ingen kan vara kompis med någon som inte kan prata”.

Men han har fel. Richa verkar ha läst brevet för när de ett par dagar senare träffas på dansskolan, där de båda ska gå en tre veckor lång sommarkurs, verkar hon inte bara förstå Leos tystnad men även vilja vara vän med honom och hon står upp mot hans klasskompisar som också ska gå danskursen men som vanligt försöker att ignorera och utesluta honom.

Eller kan det vara så att Richa förstår Leo utan att ha läst brevet? För även Richa bär på en hemlighet, en tyngd som gör att hon oroar sig för att börja skolan efter sommaren, som gör att hon bara inte kan misslyckas med dansen.

Så Leo och Richa dansar dag efter dag och blir allt bättre både på att dansa och kommunicera utan att Leo behöver prata. Han litar efter ett tag tillräckligt på henne för att kunna svara med en nickning eller huvudskakning och hon lär sig att ställa frågor som bara kräver ett ja eller nej.

Allt verkar frid och fröjd, men dansuppvisningen närmar sig och Leo kan inte stå uppe på scen framför en massa människor. Han som inte ens kan visa upp vad de lärt sig för dagen när föräldrar kommer och hämtar i slutet av lektionerna. Frågan är bara om Richa har förståelse för det?

Stjärnhopp och hemligheter är en bok som utan pekpinnar förmedlar till läsaren hur selektiv mutism kan ta sig uttryck och även om hur andra hemligheter, som att inte kunna läsa eller skriva trots att man har fyllt tio år, kan påverka en och göra att man hamnar utanför. Men som Leo tänker när Tiffany visar sig vara helt värdelös på att dansa, hon som är bäst av alla på fotboll, så finns det saker som man är bra på och saker som man är sämre på. För vissa är det att hitta rytmen och kunna dansa, för andra att lära sig läsa eller att kunna prata.

Det är en berättelse som ger en insikt i hur det kan vara att leva med selektiv mutism, hur tillit och tid, att känna sig helt trygg med den andra kan ge en öppning att kunna samtala, men endast i rätt omständigheter, och hur andra kan hitta på saker som personen sägs tänka eller känna utan att personen kan protestera. Som Leo uttrycker det: ”Jag kan inte rätta henne, men jag tänker på hur lätt det är för folk som kan prata att bara hitta på saker, och det är inget jag kan göra åt det”.

Samtidigt är det en bok om hopp, och då inte bara stjärnhopp och andra hopp på studsmattorna där Leo och Richa träffas, utan om den slags hoppfullhet och mod som kan komma av att äntligen bli sedd för den man är och uppskattad trots allt.

Jag uppskattar även att familjer får se olika ut, att de kan retas och gnabbas sinsemellan men finnas där för varandra när de behövs.

Och användningen av ett brev för att förklara utan att det känns förklarande är väldigt smart. Speciellt som brevet sedan blir en viktig del av berättelsen. Att dessutom lägga med en djupare förklaring angående vad selektiv mutism är i slutet av boken är bra, för den som vill ha mer saklig information och inte bara förlita sig på Leos tankar och personliga upplevelse.

Det här är den första boken utgiven på nystartade barn- och ungdomsförlaget Fyren publishing, ett förlag som fokuserar på inkluderande böcker, och det ska bli spännande att se vilka andra böcker de kommer att satsa på framöver. Om även de kommer att vara böcker som går rakt in i hjärtat.


Stjärnhopp och hemligheter
Författare: Camilla Chester
Översättning: Jessica Alm & Mia Lindquist
Illustratör: Emma Rendell
Förlag: Fyren Publishing (2025)
ISBN: 9789199004204
Antal sidor: 160
Kan köpas hos Adlibris, Bokus med flera.

Julia + Arturo = sant

När jag läser Julia + Arturo = sant är det som att kliva in i en varm, grön värld där vänskap är lika stark som papegojans vingar. Boken börjar i Guatemalas regnskog där lilla Julia möter Arturo – en papegoja som inte bara är vacker utan också trofast på ett sätt som känns nästan sagolikt.

Berättelsen sträcker sig över tid och rum, från barndomens by i Centralamerika genom ungdomen i USA till vuxenlivet i Sverige. Arturo följer Julia genom livets förändringar som en symbol för kärlek, lojalitet och det som är sant – oavsett var man befinner sig. Det är rörande att veta att boken är baserad på JuliaHinshaw-Rybergs liv och egna minnen.

Bild från förlagets hemsida

Johanna Hellgrens illustrationer är mjuka och uttrycksfulla med färger som förmedlar både värme och rörelse som fångar barnets blick och väcker nyfikenhet. Det finns så mycket att prata om: migration, natur, vänskap och vad det innebär att höra ihop med någon – även om man är olika arter.

Bild från förlagets hemsida

Boken påminner mig lite om filmen Vivo och den grafiska novellen Rädda Sorya – Chang och solbjörnen av Trang Nguyen & Jeet Zdung. Även där handlar det om vänskap mellan en ung tjej och ett djur (en liten solbjörn) samt deras resa från fångenskap och ensamhet till frihet och vänskap – baserad på en sann historia.

Jag tycker särskilt om hur Julia + Arturo = sant lyfter fram identitet och tillhörighet. Den visar att gemenskap kan se ut på många sätt och att det vi älskar kan följa med oss genom livet.

För mig är det en bok som stannar kvar. Den påminner oss om att det finns vänskap utan gränser och att det finns något djupt mänskligt iatt vilja bli utvald av någon – även om det råkar vara en papegoja. Texten är lättläst och passar fint för lågstadiebarn, särskilt de som just har börjat läsa själva och gillar eller drömmer om ett husdjur.


Julia + Arturo = sant
Förlag: Natur & Kultur (2025)
ISBN: 9789127191891
Antal sidor: 52
Ålder: 6-9
Köp: t.ex. hos Natur&KulturAdlibris eller Bokus
Recensionsexemplar från förlaget.