När tåget kommer till Mucklebo station hoppar Minus och Plusk på. Lokföraren gör klart för start, men då kommer en till muckla och vill hoppa på. Hur många är de nu? Hur många vill hoppa på och av vid nästa station? Vad gör de när vagnen blir full?
Många av oss som läst om gubben Pettson och katten Findus har nog varit nyfikna på de där mucklorna som tittar upp här och var, ställer till med oreda eller rättar till det som blivit knasigt. När jag såg den här boken blev jag genast nyfiken – tänk att få lära känna de där små filurerna lite mer! ”Muckletåget” är en härlig räkneresa i Sven Nordqvists fantasifulla och detaljerade värld. Mucklor hoppar på och av, på varje uppslag finns ett räknetal uppställt så att de lite äldre läsarna kan räkna ut antalet mucklor på tåget vilket min 5,5-åring lockades av och gladde sig åt. Hon ville gärna räkna, frågade om siffror och tecken och berättade stolt svaret på uppgifterna.
Min 3-åring fastnade istället mer för omgivningarna: tomten som odlar stearinljus, Pettson och Findus gård i periferin och de knasigt lutande höghusen. Det finns mycket att titta på och prata om, något nytt för varje omläsning för både barn och vuxna.
Nordqvists uppfinningsrikedom är fascinerande och jag överraskades positivt även av textidén till den här boken. Det är ljuvligt att få befinna sig i den här världen och jag läser gärna mer om vad som händer kring stationshusen i Hatthult, Syrénköping, Skivlinge och Grantofta.
För barn i Sverige är svaret på boktitelns fråga kanske inte så svårt: genom dörren. I andra traditioner tar han vägen genom skorstenen och då blir svaret klurigare. Drar han åt magen med ett brett skärp? Händer det att renarna måste hoppa på honom för att han ska komma ned om han fastnar? Brukar han behöva använda din tvättmaskin för att tvätta sina kläder när de blivit sotiga? Och vad händer om du inte har någon skorsten?
