Pärlan av Klara Bartilsson berättar historien om en liten pärla som vaknar upp i sin musslas trygga famn och längtar efter att sträcka på benen och utforska natten.
Berättelsen är båda poetisk och fantasifull; det är lätt att gå vilse i den ändlösa skogen av tångruskor. Men pärlan är inte ensam. Någon har kommit långväga ifrån för att leta efter henne – en stjärna som lyser upp djuphavsnatten och får korallreven att skimra. Allt ser annorlunda ut i ljuset, ett varmt ljus som pärlan aldrig sett tidigare. Tillsammans ger de sig ut på en magisk resa.
Bilden från förlagets hemsida
Klara Bartilssons färgstarka och detaljerade illustrationer fångar läsarens uppmärksamhet från första sidan. Bokens titel är tryckt i silverfärg som påminner om en pärla; själva texten liknar slingrande tång och väcker en känsla av osäkerhet eller nervositet. Pärlans resa från havets botten till stjärnhimlen gör att jag tänker på en självupptäckande resa som många kanske känner igen sig i. Är det inte så att vi alla någon gång behöver släppa taget, ge oss ut och upptäcka världen utanför vår trygghetszon, för att hitta oss själva och utvecklas?
Bilden från förlagets hemsida
Boken rekommenderas för barn mellan 3–6 år men jag tror att den passar äldre läsare bättre – de som kan uppskatta dess konstnärliga skönhet och djup. Min fyraåring tycker att boken är lite för mörk medan min tioåring lär sig hur en pärla blir till i verkligheten – ett sandkorn inuti musslan och funderar mycket på pärlans förvandling. Jag beundrar författarens förmåga att kombinera konst och berättande, vilket gör boken till är en riktig pärla i bokhyllan.
James är en liten mops som lever ett lugnt och trivsamt liv tillsammans med sin favoritperson. Men det finns ett bekymmer som ständigt gör sig påmint, nämligen att James blir lätt rädd, och rädslan griper tag i honom med full kraft. När han plötsligt tappar bort sin älskade favoritperson överväldigas han helt av känslan, men får oväntad hjälp av en liten kanin. I den här bilderboken behandlar psykologen Magdalena Aluan ämnet rädsla och ger även, genom karaktärerna, konkreta råd till det lyssnande barnet för hur rädslan kan hanteras i stunden.
James är en charmig liten huvudperson, och illustrationerna förstärker hans känslor på ett sätt som gör det lätt att känna empati. Språket är enkelt men uttrycksfullt, och fokuset ligger hela tiden på James inre upplevelser snarare än på yttre dramatik. Det här är ingen klassisk äventyrsbok med spänning och fart, istället är det en stillsam och pedagogisk berättelse som passar bra för att hjälpa barn att förstå och hantera sina egna rädslor och normalisera ämnet.
En liten önskan kvarstår dock: jag önskar att vi fick veta hur kaninerna lyckas hitta James favoritperson. Kanske kan det bli handlingen i en uppföljare som behandlar samarbete eller strategier för att hantera press?
I Vild möter vi det lilla fölet som en dag kommer ifrån sin flock då hästarna blir skrämda. Fölet klarar sig ganska bra på egen hand under sommaren och när hösten kommer ser hen några hovspår att följa. De leder till en ridskola där hen blir infångad och får leva ett inrutat liv där man ska lära sig att göra som de andra säger. Det går ganska bra tills en dag då hen får nog och sparkar bakut. Nog är det väl ändå bättre med frihet?
Vild är tänkt att handla om att våga tänka själv, att vägra inrätta sig i ledet och värdet av frihet. Naturen skildras om evig, böljande och lockande medan ridskolan är regler och fyrkantighet. Till en början är det ändå ganska trevligt tycker fölet som får vänner, värme och mat. Men när ridlektionerna börjar och allt bara handlar om upprepningar så tycker hen att det blir enformigt.
”Jag var INTE bra på att göra samma sak.”
Som före detta hästtjej som fortfarande älskar hästar men idag är lite skeptisk till ridning så ser jag också boken som en kritik mot vad ridning kan göra med hästar. Hur kul är det egentligen att harva runt på fyrkantsspåret och så är det den där evinnerliga piskan som ofta används helt felaktigt.
Jag älskar de flödande akvarellerna i kombination med de kantiga figurerna. Livet på ridskolan går i beige-brun-gråa toner medan världen utanför – friheten -är regnbågsfärgad och alldeles, alldeles underbar! Hästarna är skeva och otroligt söta oavsett om de är vilda eller domesticerade. Glöm inte att njuta av uppslagen innanför pärmarna vilka påminner om en ljuvlig solnedgång, när den är som bäst, en ledig dag i frihet!
”Havet svalde orden. Sen svalde det Roberto. Snart andades han inte längre luft, utan vatten.”
Det sista killregnet av Emma Karinsdotter och Bjarke Stenbæk Kristensen är lite som The Cures Boys don’t cry i bilderboksformat med potatisar. Ja du läste rätt, potatisar. Låt mig förklara. Vi får här nämligen bekanta oss med pojken Roberto som bor med sin farfar i en by där stora delar av livet kretsar kring potatis. Man odlar potatis, äter potatis, har museum och statyer med potatis. Byn heter Glädjen och är uteslutande bebodd av män i olika åldrar som alla, så fort de blivit vuxna, alltid är glada och minsann aldrig gråter.
När Roberto drabbas av en sorglig händelse minns han att han nyligen fyllt år vilket betyder att han är stor och inte får gråta. Men på natten kan Roberto inte sova. ”Han tänkte på alla killar och gubbar och farbröder i byn. Förut hade han bara sett deras leenden. Men nu började han ana att det fanns ett stort mörkt hav inuti varenda en i byn Glädjen. Även i honom själv.” När Roberto till slut börjar gråta sammanfaller gråten med ett regnoväder. Men det är inte bara Roberto som börjar gråta, för medan regnet faller passar alla i hela byn på att gråta eftersom regndropparna döljer deras tårar. Gråten visar sig dock spegla ovädret och det blåser snabbt upp till en storm som resulterar i en katastrofal översvämning där Roberto nästan drunknar. Roberto förstår att det är just eftersom alla gråter så sällan som gör att det sker med en sådan ohejdbar kraft när det väl händer. ”- Ni MÅSTE sluta gråta bara när det regnar. Annars kommer vi drunkna, allihop!”
Roberto har svårt att sova.
Efter stormen börjar både Roberto och farfar strunta i om någon ser dem gråta. Detta förändrar byn Glädjen. ”Sen den dagen grät alla i byn Glädjen när dom kände för det. Märkligt nog blev det också lättare att prata”.
Men hur hänger allt detta ihop med potatisarna? Potatisarna finns där som en slags absurd inramning som gör att boken kan hålla en ganska lättsam ton trots det allvarliga temat. Denna balansgång sköts mycket snyggt av Karinsdotter och underlättas även av stilen i Stenbæk Kristensens illustrationer. Potatisarna har i marknadsföring och texter av förlaget även använts i skämtsamma formuleringar om att boken innehåller ”moralpotatisar”. I ljuset av dessa formuleringar signalerar den absurda inramningen även en medvetenhet och självdistans till bokens väldigt uppenbara och snudd på övertydliga budskap.
Roberto firas med potatistårta.Roberto säger ifrån.
En intressant detalj vad gäller representationen av de uteslutande manliga invånarna i byn är användandet av ordet ”gubbhens” vid uppräknandet av olika typer av män vilket på ett väldigt subtilt och smidigt sätt öppnar upp för inkluderingen av manliga könstillhörigheter bortom det cis-manliga.
Det sista killregnet är en bilderbok med ett ärende och den framför sitt budskap om vikten av (manlig) känsloreglering och att våga vara mjuk och sårbar trots samhällets förväntningar på motsatsen på ett snyggt och underhållande sätt. Som kille själv tycker jag det är väldigt uppfriskande läsning. Detta är dessutom en perfekt bok för den som genom högläsningen vill starta en givande diskussion med barnen. Särskilt idag när arga unga män och toxisk maskulinitet verkar ha tagit sin in i det allmänna medvetandet för att stanna förefaller bokens ämne dessutom högaktuellt. Så låna eller köp och läs högt! För jag tror inte jag är ensam om att hellre vilja se pojkar växa upp till uttrycksfulla och potatistårteätande Robert(o) Smiths än till förbittrade Andrew Tates.
I Sagan om skogen är det höst och björnen går som vanligt i ide. Där inne föds Lilla björn och när våren anländer är hon så ivrig att äntligen få gå ut i skogen som Mamma björn berättat så mycket om. Men när dörren öppnas är skogen borta och de befinner sig i en stad där djuren går på två ben, stressar och använder mobiltelefoner. De anpassar sig snart och skogen glöms bort allt mer tills Lilla björn en dag snubblar och hittar ett litet blåbärsris med bär på som växer genom asfalten. Tillsammans med de andra djuren i staden försöker de åter att minnas skogen för att se om den kan komma tillbaka.
Sagan om skogen är både rolig, fin och sorgsen på samma gång. Den ger en tänkvärd blick på hur människans liv förändrats över årtusenden från att leva i naturen till att bli stadsbor. Tänk om djuren skulle göra samma sak? Alltså, ja, vi har ju redan råttor, duvor och en och annan räv som håller till i stadsmiljö men inte riktigt på det sätt som skildras i den här boken.
Det är så vackert att se hur djuren tillsammans hjälps åt för att minnas skogen och försöker hjälpa den tillbaka. Lisa Moronis bilder är verkligen magiska och de flesta har nästan som ett sådant där gult färgfilter över sig som vissa filmer brukar ha. Djuren är otroligt gulliga och slutbilden är helt underbar.
Boken är tankeväckande, full av hopp och en påminnelse till oss alla att inte ta skogen för given eller att glömma bort den utan istället vårda den ömt. Som den skogsälskare jag är kan jag inte annat än att älska denna underbara bilderbok. Läs!