I Sagan om skogen är det höst och björnen går som vanligt i ide. Där inne föds Lilla björn och när våren anländer är hon så ivrig att äntligen få gå ut i skogen som Mamma björn berättat så mycket om. Men när dörren öppnas är skogen borta och de befinner sig i en stad där djuren går på två ben, stressar och använder mobiltelefoner. De anpassar sig snart och skogen glöms bort allt mer tills Lilla björn en dag snubblar och hittar ett litet blåbärsris med bär på som växer genom asfalten. Tillsammans med de andra djuren i staden försöker de åter att minnas skogen för att se om den kan komma tillbaka.
Sagan om skogen är både rolig, fin och sorgsen på samma gång. Den ger en tänkvärd blick på hur människans liv förändrats över årtusenden från att leva i naturen till att bli stadsbor. Tänk om djuren skulle göra samma sak? Alltså, ja, vi har ju redan råttor, duvor och en och annan räv som håller till i stadsmiljö men inte riktigt på det sätt som skildras i den här boken.
Det är så vackert att se hur djuren tillsammans hjälps åt för att minnas skogen och försöker hjälpa den tillbaka. Lisa Moronis bilder är verkligen magiska och de flesta har nästan som ett sådant där gult färgfilter över sig som vissa filmer brukar ha. Djuren är otroligt gulliga och slutbilden är helt underbar.
Boken är tankeväckande, full av hopp och en påminnelse till oss alla att inte ta skogen för given eller att glömma bort den utan istället vårda den ömt. Som den skogsälskare jag är kan jag inte annat än att älska denna underbara bilderbok. Läs!
