Få har väl undgått den nya serien PAX som kommit ut med de två första (av tio planerade) delarna Nidstången & Grimmen nu i höst. Bakom den ligger Åsa Larsson och Ingela Korsell. Serien handlar om de bägge bröderna Alrik och Viggo vars mamma är alkoholist. Alrik var bara sju år första gången han blev tvungen att ta hand om Viggo. Mamma var borta hemifrån i tre dagar och till slut ringde Alrik 112 och socialen hämtade dem. Nu har de kommit till ett nytt fosterhem i Mariefred och är på väg till skolan första dagen för att gå i mellanstadiet. Tyvärr går det inte så bra och efter bara en timme och 47 minuter hamnar Viggo som vanligt i bråk. Alrik hjälper honom men Viggo har slagits med träslöjdslärarens son och pappan ställer sig på sin sons sida. Skitarg drar Alrik därifrån och kastar sten på ett växthus. Där arbetar syskonen Magnar och Estrid. Länge har de två varit väktare i det gamla biblioteket där ovärderliga magiska böcker finns men nu börjar de bli gamla och biblioteket behöver två nya väktare och tecknen visar att det är Alrik och Viggo som är utvalda. Plötsligt dras pojkarna in i ett äventyr fullt med magiska varelser och hemska faror.
Det här är två riktigt spännande böcker perfekta för alla bokslukare, stora som små. Personligen har jag en faiblesse för urban fantasy och jag blir inte besviken. Kombinationen av pojkarnas tragiska familjesituation, det magiska äventyret och det vardagliga skolgårdskrig som de hamnar i gör att realismen och fantastiken blandar sig fint och tillsammans driver historien framåt. Texten har ett bra flyt och kompletteras fint av de insprängda illustrationer som förstärker skeendena. Böckernas layout är överhuvudtaget väldigt läcker med de färgade sidkanterna och de mörka men ändå färgstarka omslagen. Hos illustratören Henrik Jonsson läser jag att alla omslag tillsammans ska bilda en stor bild  när alla tio böcker är ute.
Bägge böckerna slutar  med en rejäl cliffhanger så det enda problemet är att tredje delen, Mylingen, inte utkommer förrän i vår och att den förmodligen också slutar galet spännande.
Jag gillar sprÃ¥k och jag gillar grammatik. Atjimpa är en hejdlös saga om när en vetenskapsman hittar ordet atjimpa – alla vill använda det men ingen vet vad det betyder eller vilken ordklass det tillhör. Eftersom ordet hittades i en mycket gammal bok frÃ¥gar man tant Augusta, 137 Ã¥r, och hon berättar att det är ett verb: atjimpera. När folk inte visste vad de skulle göra sÃ¥ atjimperade de. Efter ett tag kommer dock en lingvist och hävdar att det är ett substantiv. Plötsligt har folk sett levande atjimpor utomlands, nÃ¥gon vill ha en atjimpa som bordsdekoration och folk börjar säga ”Vilken himla atjimpa”. DÃ¥ kommer vetenskapsmannen fram till att det nog är ett adjektiv som i ”Vilken superatjimpig grej”.
I Vi springer möter vi två barn som springer nattetid. De springer förbi Island, Grönland och Grötland men också Kamomilla stad och Villa Villekulla där Pippi sitter och stickar. De springer förbi Döda havet, fast alla lever, och de springer förbi en otäck plats med en sprängd fabrik. De springer faktiskt nästan ända till solen men då blir det för varmt. Boken börjar och slutar med att barnen sitter i trapphuset och tittar rakt på läsaren.
Olika rädslor är väl något som varje barn och faktiskt varje människa lider mer eller mindre av. I den här boken handlar det om mörkerrädsla. Varje natt är Moa rädd för mörkret och hon vågar inte gå till toaletten ensam utan ropar efter föräldrarna. Hon är förresten rädd på dagarna också, för då vill hon gå upp på vinden och hämta knep och knåp-tidningarna. Men på vinden är det ju mörkt! När Moa plötsligt blir skrämd av familjens hund, mitt på ljusa dagen, får hon nog. Hon orkar inte bli skrämd mer utan måste komma på ett sätt att skrämma mörkret. Tänk om man kan skrämma bort mörkret med ljus?
Pixi säljförpackning serie 201 kallas den kartong vari Vi handlar mandlar ingår. Jag lärde känna bokens jag och, vad jag tyckte, henoms lillebror tvättbjörnen Berglund i 