En dag i matsalen upptäcker Valle tonåringrna. Det börjar plötsligt mullra när de väller in i flock. Nästan som vuxna men inte på riktigt, långa ben och armar och i ett moln av svett och parfym och med ett språk fyllt av svordomar.
Valle blir skraj men hans kompis Ozzy förklarar att de är tonåringar och pekar på sin egen brorsa som nyligen blivit en dylik. Vilken tur att Valles syrra Iris inte är där än! Eller? Valle inser förtvivlat att Iris ju är tolv och snart kommer att bli en av de där och samtidigt blir Ozzy sur och konstig så livet böir ännu jobbigare.
Ellen Greider skriver att hon jobbat som vikarie i skolan och där blivit inspirerad till boken. Jag jobbar ju som lärare och kan intyga att tonåringar onekligen är fascinerande för lågstadiebarnen och att de definitivt inte tänker på att hålla sitt språkbruk i schack när de yngre är närvarande. De kan också omedvetet lära ut en hel del tokigheter men lika gärna vara gulliga och hjälpsamma.
Boken är humoristisk, verklighetsnära och lättläst med ganska korta meningar. Illustrationerna i boken är helt galet härliga med förvuxna tonåringar som inte har koll på sina långa gängliga kroppsdelar och får knö in sig på alldeles för små ytor eller ter sig skrämmande där de tornar upp sig mot de yngre. Ett tema i boken är förändring på olika sätt och det är aldrig lätt att förhålla sig till förändring och det kan vara extra svårt som barn. Valle omges av en hel del förändring men klarar till sist av att förlika sig med allt och inser också att all förändring inte är av ondo.
