Astrid Lindgrens När Johan fick en liten kalv kom ut redan 1951 i antologin ”En bil kommer lastad”. Det här är en nyutgåva av bilderboken som utkom 1989 och vilken fin berättelse sen. Av någon anledning har jag missat denna helt tidigare. Jag som trodde jag läst allt av allas vår kära Astrid.
Den lilla torparpojken Johans familj har mist sin enda ko, Embla. Hon åt en spik och dog igår. Nu står Johan på farstubron och tänker på det förfärliga som hänt. Han tittar ut på den vita snön som faller och lägger sig som ett tyst täcke över precis allting. Men riktigt tyst är det inte, för ute på vägen far Bäckhultarn förbi på väg mot stan. Han är nämndeman och har minst tjugo kor som lever allihop. Det är så orättvist. Inte vet Johan när han står där och ser Bäckhultarns släde försvinna bortåt vägen att släden mot kvällen kommer att fara samma väg tillbaka och tappa något i diket, något som kommer att lindra sorgen efter Embla.
Astrid Lindgren får en verkligen att förstå hur tufft livet kan vara för den som är fattig men även för den som kanske har lite mer. Hon tar upp en del svåra ämnen på ett okonstlat sätt. Här lyfts både fattigdom och problem med alkoholen.
Illustrationer är som egna tavlor och skulle kunna leva sitt eget liv utan berättelsen. Precis som texten skulle kunna göra. De gifter sig dock fint tillsammans och vi njuter när vi läser boken innan läggdags.
Det är mycket text i denna bilderbok och en del gammaldags ord men inga ord du inte klarar av att förklara.
Detta är en bok du gärna läser högt vid läggning eller kanske i klassrummet. En bilderbok som öppnar upp för dialog och samtal om både det ena och det andra.