Första barnboken med det lilla magiska ordet hen! Kivi & Monsterhund författad av Jesper Lundqvist och med illustrationer av Bettina Johansson. Jag har läst den själv och låtit några andra läsa den och bilderna har beskådats och det var som om jag redan vid första anblicken av den lilla huvudpersonen Kivi, bara såg en mysig unge med glasögon. Ingen tanke fanns hos mig om det var en flicka eller pojke och så är det just ingen tydlighet med om det är en flicka eller pojke. Det är ett tecknat litet barn rätt och slätt. Tituleringen är antingen Kivi eller hen. Bra så och något jag längtat efter i barnböcker. Detta att slippa lägga fokus på könet och olika förväntningar kopplade till det. Det ska erkännas att jag själv förr om åren skrivit både utkast och små historier med en huvudperson utan bestämt kön, men då har jag använt mig av namn som upplevts könsneutrala. Det är just användningen av det personliga pronomenet hen, som är banbrytande och lite våghalsigt. Kommer ordet att få genomslag och bli vanligt förekommande? Ingen vet ännu, men det viktiga här är att det fungerar i denna bok. Jag blir glad av att det rimmas och att det rimmas med känsla och framför allt att det rimmas med humor och lite tokiga nya böjningar:
HUND!” tjuter Kivi. ”GE MIG EN HUND!
Annars sover jag inte en blund!
Mappor och pammor och morbroster Jin,
en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,
små parvelpysor och storebröstrar;
alla står de runt sängen och tröstar
och visslar och tisslar och säger jovisst,
någon gång möjligen, nästan helt visst,
ska hen få en hund, kan de halvt säkert lova
– men bara om Kivi nu själv lovar sova.
Så till illustrationerna skapade av Bettina Johansson. De är svängiga, de är roliga, de är färgrika, de är bra! Känslig estet som jag är så tycker jag dock att monsterhunden är väl anskrämlig att se på. Men… det är ju just sådant med djur som har ett ohyggligt utseende som många barn tycker är extra roligt att titta på. Det finns för övrigt så mycket att upptäcka i bilderna, olika barn blir intresserad av olika saker. Min 4-åring stannade på sidan med räddningsfordon och hus. Jag fastnade i alla detaljerna inomhus och utomhus – och så fastnade jag för Kivi så klart. Vilken söt hen och klurig person och vilka coola glasögon! En av förra årets favoritböcker, enligt mig, var Varför gråter pappan? och där är illustratören också just Bettina Johansson.
Jag lät 4 barn (ålder 4-14) och 3 vuxna (ålder 31-62) ta sig an boken och några omdömen av text/bild blev: ”underfundigt”, ”påhittigt”, ”lekfullt”, ”klurigt”, ”roligt”, ”knasigt”, ”skojigt”, ”inte fint”, ”konstig hund”, ”sammanhängande historia”, ”bra bilder”, ”ojämna illustrationer med fint/fult”, ”driv i språket”, ”Hellsing-känsla”, ”musikaliskt rim”. En vuxen säger: ”Hunden är ju gräsligt obehaglig, men samtidigt mycket rolig och fantasifull, men små barn kan kanske bli lite rädda. Bilderna har ju många detaljer som barn kan titta länge på och fundera över tror jag. Hunden stökar nästan till lite för mycket ibland så jag tror att barn kan tycka det är skönt när den försvinner. Samtidigt uttrycks ju en kärlek mellan Kivi och hunden när hen badar och pysslar om den och det kanske visar för barn att barnet inte ska bry sig så mycket om det yttre.”
Själva ordet hen väcker en del tankar hos några medan andra låter ordet passera obemärkt. En av de vuxna säger: ”Det är alltid svårt att introducera nya begrepp, om de är komna underifrån så får de ofta bättre fäste. Hen kan säkert upplevas språkligt onaturligt av många och ordet är på något sätt politiskt korrekt och sådant kan stöta bort folk.” Av alla barnen var det bara 14-åringen som uttryckte tveksamhet: ”Hen är en bra tanke men förvirrande.” Två barn konstaterade lugnt att de båda var ju hen, de kände sig varken som hon eller han. Sammantaget så ansåg de flesta att hen fungerade så väl i texten att själva historien med Kivi tog överhand och därmed fick den full uppmärksamhet.
Mina efterord angående ordet hen:
Hen väcker känslor har jag fått erfara på sista tiden. Det finns stundtals en irritation som jag tror handlar om att en del kan tro att hen ska ersätta hon och han och slutligen ska allting bli helt könsneutralt och utjämnat. Och därmed tråkigt? För min del så är det spännande med språk i förvandling och om just ett enda ord kan förbättra och upplysa inom området jämställdhet, så är det mycket välkommet. Jag kommer att använda de ord jag vill, när jag vill. Ingen bestämmer över mig, kan inte alla känna så? De slipper då rädslan/känslan att bli överkörda. Alla har ett val och språket är levande och det blir till vad en själv gör det till. Detta lilla hen-verktyg kan till att börja med finna sin plats inom t.ex. barnböcker. För det kan väl vara härligt om det lilla barnet som hör sagan inte hänger upp sig på om huvudpersonen är en hon/han?
OLIKA förlag skriver om hen:
3 möjligheter istället för 2!
”Hen är inte bara höna på engelska. Det är dessutom svenskans tredje personliga pronomen! Ett komplement till hon eller han. Det är så vi vill se det: som ytterligare en språklig möjlighet som underlättar i en könsstereotyp vardag. För språket spelar roll, särskilt när det handlar om att befästa eller förändra tankemönster och normer. Ord som hon och han bär med sig många föreställningar som ofta är stereotypa. Och i en bok som den här, där det viktiga är vem Kivi är och vad Kivi gör snarare än om Kivi är hon eller han, är hen ett utmärkt ord att använda. Hen är inkluderande och det läsande barnet står friare att själv identifiera sig med karaktären, oavsett om barnet kallas för hon eller han. Vi tror och hoppas att hen på ett lekfullt sätt kan bidra till att både synliggöra och utmana genusfällor som gömmer sig i språket. Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?
Ps. Med hen följer henom istället för henne eller honom. Och istället för att använda man så används en. Ds.”
Kivi & Monsterhund
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Olika förlag (2012)
Antal sidor: 34
ISBN: 9789185845767
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Intressant! Kul att du kollat med några barn också.
”– Lyssna inte på Aron. Hön är gammal och drömmer och predikar för
mycket.
Det är nämligen på det viset, att när människorna säger han och hon
och honom och henne, så säger snäckorna hön och hönne om alla och envar.
Vinbergssnäckan är både han och hon på en gång. Därför var Aron inte
heller en han eller en hon. Hön var en hön.”
Citat från boken På väg: berättelser av Zlata Ibrahimovic, kanske den 1:a könsneutrala barnboken, utgiven 2007, andra upplagan 2009