Böcker i Barnradion

I torsdags hjälpte jag min pappa, som är mjölkbonde, med vårbruket. Jag satt i traktorn hela eftermiddagen och delar av kvällen, och lyssnade på radio. Jag lyssnar sällan, nästintill aldrig, på barnradion i Sveriges radio, men denna kväll fångade den mitt intresse. Nour el Refai läste nämligen Lisa Bjärbos Ivar träffar en Diplodocus, som vi precis lånat till förskolan. Under veckan har alla Ivar-böcker* lästs upp, med tillhörande ljudeffekter. Riktigt bra!

Eftersom jag inte hade så stor koll på barnradion kollade jag in hemsidan och blev glatt överraskad av att de har barnboksveckor ibland. De har bland annat läst Molly och Sus, En sån dag och Hästfesten. Jag tänker att detta är bra för barn som ska sova eller vila, deras hörförståelse, ordutveckling och inlevelseförmåga, men också föräldrar som inte hinner/kan/orkar läsa för sina barn. Kolla in hemsidan för att se vilka böcker som spelats in. Kanske blir någon av dem god natt-saga redan ikväll. (Ja, det är okej att sätta på något förinspelat för barnen ibland.)

 

*Vi har tidigare recenserat Ivar träffar en Stegosaurus och Ivar träffar en Tyrannosaurus.

Barnradion

I dagens utbud av medier för barn har jag en känsla av att radion har hamnat rejält i skuggan. Vad har radion att komma med jämfört med andra medierande apparater, där man ofta kan välja både ljud, bild, film, spel, musik, text och språk, samt att vara aktiv eller passiv? När man lyssnar på radio utgår man från sinnet hörseln, man lyssnar.

Jag blev inbjuden till ett seminarium ”om radions betydelse för barn”, spännande tyckte jag, som gärna lyfter fram berättande och lyssnande i olika sammanhang. Efter en del förberedelser, bland annat ägnade jag en dag åt att lyssna den helg då barnen ’tog över’ P4 och gjorde en del sökningar på nätet, begav jag mig till Stockholm.

En av seminariets frågeställningar löd: ”Vad har radion, lyssnandet och det muntliga berättandet för roll i barnens verklighet?” Medverkade gjorde, förutom radions egen personal, föreläsare från Stockholms universitet. Kajsa Ohrlander talade bland annat om barns delaktighet generellt och om att delaktigheten alltid är relaterad till någon typ av utveckling, och vidare handlar om en kommunikativ relation. Malena Janson lyfte fram olika varianter av barnperspektiv som berättargrepp, problematiserade generaliseringar av barn, och berättade om barns delaktighet i radio och TV under olika årtionden. Hon ifrågasatte också begreppet ”kvalitet” inom barnkulturen. Frågan vi åhörare fick att ta med oss löd: ”Vad är bra barnprogram, och varför är de bra?” ’Delaktighet i förändring’ kan noteras som nyckelbegrepp för dessa båda föreläsare den dagen.

Ulla Sundberg fokuserade på berättandet och vikten av barns tillgång till ett språk, och på språkutveckling och ordförståelse. Hon talade om associativa nätverk; uttryck (ord kanin), referent (allmän bild på en kanin vilken som helst) och begrepp (representant bild på ’Kalle Kanin i den tecknade sagan’). Jag tänker semiotik och att denna företeelse är tidlös eller kännetecknar ett oföränderligt förhållande.

Det är här vi möts: för att ord ska få en innebörd och kunna utvecklas i nya sammanhang krävs egna referenser och inre bilder, radiolyssnande kräver erfarenheter, dessa kan komma från bilder eller den egna verkligheten. Men när man ständigt matas med ljud och bild tillsammans hur går det då med fantasin, kreativiteten, föreställningsförmågan och den inre koncentrationen? Hämmar ständigt färdigsammansatta intryck från olika håll den egna erfarenheten och skapandet av egna referenser – den egna referensbanken?

Radiolyssnande utvecklar: de inre bilderna/minnena man har att relatera till utifrån egna eller förvärvade erfarenheter kopplas upp; lukt, smak, rörelse, syn, känsel, känslor och andra ljudminnen aktiveras. Att få utgå från den man är, där man är, i sin egen utveckling utan ständig inblandning av färdigpaketerade sammansättningar, tror jag är viktigt. Så långt om lyssnarupplevelsen.

Barnradiopersonalens uppgift för dagen var att berätta hur de/barnradion med sitt utbud matchade forskarnas tankegångar. Det framhölls att vi är ensamma världen om att ha ett barnutbud på radio. Ett viktigt budskap var ’det icke-kommersiella’; det breda utbudet och barns växande lyftes fram, och deras delaktighet presenterades. Vi lyssnare fick ett par smakprov på radioteater: vid det första tillfället dämpades belysningen, först satt alla andäktigt lyssnade men efter en stund märktes en viss svårighet att behålla koncentrationen – intressant. Till inslagen med barnreportage och sagoläsning visades några bilder – och så var magin bruten.

Sveriges Radio har breddat sitt utbud och tagit ett kliv in i den digitala världen. Under länken www.sr.se hittar man barnradion, där sagor, teater, musik, reportage och nyheter varvas med exempelvis spel och pyssel.

Om man klickar på den lilla blå apan i fönstrets övre menyrad  kommer man till barn och junior, där hittar man en större apa att klicka på – ja, just det klicka, på gott och ont är vi inne i datavärlden och trots viss kritik så erkänner jag användarvänlighet för tänkt målgrupp och ett brett utbud med ett stillsamt bildflöde/-användande.

Visserligen sker aktiviteten på sajten på mottagarens villkor och det finns ’inga’ ekonomiska intressen, med hänvisning till påståendet att Sveriges Radio är ”ett viktigt alternativ till det kommersiella barnutbudet”, men någon annan än barnet har gjort urvalet, valt vad som är bra och följer ’bra för barn normen’.

Självklart inser och tycker jag att vi måste leva i nuet och använda oss av de möjligheter som bjuds. På den outsagda frågan om radion har något att erbjuda dagens barn svarar jag: Ja! Ljudets universum är obegränsat för de flesta och man kan förflytta sig vart som helst på sina ’egna villkor’.