Flipp och flopp enligt treåringen

När jag var hemma med en förkyld Ava (3 år) kom passande nog ett bokpaket på posten så vi fick glädjas åt några nya böcker. Anna-Clara Tidholms böcker om den söta nallen tänkte jag att de kanske skulle vara i enklaste laget, medan jag gissade att Åsa Karsins böcker om Lilla Lena skulle vara perfekta just nu, eftersom Ava nyligen besökt doktorn och eftersom vi pratat om att mamma och pappa går till frisören (Ava själv blir än så länge klippt av mig).

Jag började läsa Lilla Lena är doktor och läste sedan böckerna om nallen. Sen ville Ava läsa böckerna om nallen om och om igen. Lilla Lena är frisör har jag fortfarande inte fått läsa för henne, hon vägrar. Jag fick läsa Lilla Lena är doktor en gång till mot att jag lovade att de inte skulle kräkas. Med andra ord fick jag läsa ungefär halva boken… och där är det stopp. Hon vill inte höra om Lilla Lena.

Nallen är däremot högintressant. I Grattis! fyller nallen tre år, precis som Ava gjorde nyligen. Ava tycker det är jätteroligt att nallen har kalas och får paket. I Okej! följer vi med nallen ut på ett picnicäventyr.

Anna-Clara Tidholm kan konsten att skriva barnsligt och kreativt på ett alldeles naturligt och berättelserna är precis som barn, vad som helst kan hända och fokus kan hamna någon helt annanstans än man väntar sig. Grattis! och Okej! är underbara böcker!

Nu kommer dom, med hela födelsedagen. Grattis! säger dom. Med grattistårta och present.

Ett extra plus för att Tidholm fått in en manlig dagisfröken (som dessutom är röd, medan den kvinnliga är blå). Jag önskar bara det fanns fler i verkligheten!

Ur Grattis!: Nallen kommer till dagis.
Ur Okej!: Nallen går ut på picnic.

I böckerna om Lilla Lena leks det doktor respektive frisör. Jag gillar uppslagen som visar alla saker man behöver till leken och jag kan tänka mig att vetgiriga små också tycker om att lära sig vad alla specialprylar är, heter och hur de används. Jag tycker också att Lena är riktigt söt. Men böckerna i sig är faktiskt inte särskilt söta. Jag förväntar mig faktiskt en viss gemytlighet från böcker riktade mot de allra yngsta. Allt kanske inte måste vara sockersött och gullegull men jag vill att kontentan av det hela ändå ska bli något positivt. I böckerna om Lilla Lena är det inte så. Lilla Lena leker doktor börjar charmigt med att Lena och Lillebror (som får vara Syster, vilket förstås är en trevlig genuspoäng även om det också blir förvirrande…) plåstrar om stackars gosedjurskatten som gjort illa tassen. Komikpoäng till att bilden på resultatet visar en katt som har plåster och bandage precis överallt utom just på tassen – barn tillåter sig ju ofta utsvävningar från ursprungsidén när de leker. :) Sen blir lillebror sjuk och kräks. Då är det inte roligt att leka doktor längre, så mamma får rycka in. Sen slutar boken så här:

Då känner doktor Lena att hon också har ont i magen.

Vad nu då, en doktor kan väl inte bli sjuk?

Jo, det är tydligt det.

Det absolut sista som händer i "Lilla Lena är doktor" är att vi förstår att hon ska kräkas.

Svenne är visst lite håröm. Men lilla Lena kammar så fint och försiktigt.
När det gäller Lilla Lena leker frisör, som jag alltså inte ens fått läsa för Ava, gillar jag först att Lenas kompis Svenne har långt hår. Men det görs tydligt att han har det för att han inte vågar gå till frisören och när han får kort hår på slutet är allt som det ska. Vägen dit är faktiskt inte så trevlig. Kolla bara på bilden. Ser det ut som att ”Lena kammar så fint och försiktigt”? Och Svenne ber faktiskt Lena att bara klippa på låtsas, men så blir det inte. Den här boken slutar åtminstone med att båda är glada, men också med att vi fått veta att långt hår inte är riktigt rätt för Svenne, vilket man lätt tolkar beror på att han är kille. Inte för att det uttalat står så, men för att det följer normen så väl.

Nalle-böckerna är helt underbart charmiga och tillhör nu hela familjens favoriter. Lilla Lena, nä. De är inte ett dugg charmiga. Och varför ska förresten Lena prompt kallas lilla hela tiden?

Så ja, jag håller faktiskt med min treåring.

FLIPP: Nallen
FLOPP: Lena


GRATTIS!
Författare & illustratör: Anna-Clara Tidholm
Förlag: Alfabeta (2011)
ISBN: 9789150113372
Antal sidor: 32
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

OKEJ!
Författare & illustratör: Anna-Clara Tidholm
Förlag: Alfabeta (2011)
ISBN: 9789150113365
Antal sidor: 32
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Lilla Lena är doktor
Författare & illustratör: Åsa Karsin
Förlag: Alfabeta (2011)
ISBN: 9789150112870
Antal sidor: 24
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Lilla Lena är frisör
Författare & illustratör: Åsa Karsin
Förlag: Alfabeta (2011)
ISBN: 9789150113150
Antal sidor: 24
Köp: t.ex. hos Adlibris eller Bokus

Kanske gillar du också:

Författare: Helena Ferry

Jag heter Helena Ferry och gillar att läsa, skriva och dricka te. Barnböcker läser jag med mina barn Ava och Sander (födda 2008 och 2012), ungdomsböcker läser jag helt och hållet för min egen skull. Jag tycker att vuxna borde läsa mer ungdomsböcker! Det händer att jag lobbar för det lite diskret genom att ge bort ungdomsböcker i present. Till vardags arbetar jag som systemutvecklare på ett konsultbolag. Jag tycker det är roligt med webbutveckling och det praktiska arbetet med bloggen bakom kulisserna faller därför på min lott. Mer om mig finns att läsa på min vardagslivsblogg Helenas dagar.

14 reaktioner till “Flipp och flopp enligt treåringen”

  1. Gillar också Anna-Clara massor! Vi läser ”Knacka på” varje kväll minst en gång för Juni. Ut och gå har vi också läst fler gånger än jag kan räkna. Hon har så mycket fina och underhållande detaljer i sina böcker.

    Men jag måste ändå ifrågasätta en sak… Vad är vinsten med ”som dessutom är röd, medan den kvinnliga är blå”. Varför blir den ena färgen bättre eller sämre för att man vänder på vem som bär den? Det är en sådan klassisk feministisk grej som jag aldrig förstått.

    Leksaker är olika bra beroende på vem som leker med dom. Lugna lekar är olika bra beroende vem som leker dom. Våldsamheter är olika bra beroende på vem som utöver dom. Färger är olika bra beroende vem som bär den.

    Krig är fred. Frihet är slaveri.

    För mig är sådant tänk så ojämställt det kan bli. Hela poängen är ju att behandla alla lika. Då kan man ju inte skuldbelägga en grupp för ett beteende som man samtidigt uppmuntrar hos en annan. För att inte tala om hur det begränsar individen.

    // Johan

  2. Jag ska försöka förklara hur jag tänker:

    Rött är precis lika bra som blått. Blått är precis lika bra som rött. Oavsett vem det är på. Ändå förknippas en viss färgskala med flickor och en annan med pojkar. Därför tycker jag att det är bra med exempel som visar att det inte måste vara enligt normen. Inte för att det skulle vara dåligt om mannen var blå och kvinnan röd utan för att det visar att det absolut inte spelar någon roll om det skulle vara tvärt om.

    Jag menar absolut inte att det traditionella bör motarbetas eller att någon ska skuldbeläggas så att flickor slutar ha rosa kläder eller pojkar slutar leka med bilar. Jag håller helt med om att alla ska ha samma möjligheter. Men hur ska vi komma till det? Idag funkar det ju inte så. Visst, du straffas knappast med döden om du gör något normbrytande, men du har lärt dig från barnsben hur det ”ska vara” och det begränsar dig.

    Jag tycker att ett steg på vägen är att ge förebilder som visar det normbrytande. Om till exempel en flicka aldrig sett en annan flicka leka med bilar och en pojke aldrig sett en annan pojke bära rosa kläder, tror du inte att det påverkar deras syn på hur pojkar och flickor ska vara?

    Som författare eller illustratör är man med och påverkar normerna i samhället. Man kan välja att svälja hela normpaketet och ytterligare förstärka hur det ”ska vara”, eller så strider man mot det och gör total revolt (vilket är svårt att göra utan att det känns utstuderat eller pånäsanskrivet), eller så pillar man in små detaljer som egentligen inte gör någon skillnad men som ändå visar att ja, det kan vara så här också. Precis lika gärna. Killen är röd. Världen gick inte under.

    Många tycker idag att det är otänkbart för en kille att ha kanske inte röda, men i alla fall rosa kläder. Vuxna såväl som barn. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på att de aldrig ser killar med rosa kläder? För att vända det (eller valfri annan begränsande norm) måste man ju börja någonstans. Ju oftare man ser det normbrytande, desto mindre konstigt blir det. Därför tycker jag det är bra med normbrytande detaljer i barnböcker.

    Och bara för att jag hyllar att nallen är röd innebär det inte att jag skulle göra detsamma med verkliga människor. Karaktären i boken är på låtsas, den påverkas inte av att jag har åsikter om dess beteende eller färgval. Verkliga människor har rätt att välja som de vill, normbrytande eller icke normbrytande, utan att folk kommer och tycker.

  3. Jag tycker också att vi ska få bort ”så här ska du vara”-stämplarna. Det är jätteviktigt!

    Jag har varit på pedagogerna på Mejas förskola om hur mycket de aktivt försöker få med barnen i andra lekar än de som de ständigt leker, att få leka i nya grupper än de vanliga bästisarna, etc. Känner mig ibland som en riktig genuspedagog…

    Men det som ofta provocerar mig i genus-sammanhang (har inget med vare sig Anna-Clara, dig eller din text att göra) är att man så ofta begränsar snarare än tillför.

    Ex:
    Jag tycker det är underbart att se att det är en manlig pedagogik på Nalles dagis. Det tillför något bra! Önskar att det var fler män som ville jobba där och att de som gör det inte misstänkliggjordes som pedofiler.

    Jag tycker det är skrämmande när en killes största minnen från ett av de första genusdagisen var att de inte fick leka med bilar (och att massagen var skön). Då begränsar man och skuldbelägger.

    Jag har sett flera som skrivit om Nalle-böckerna och just lyft upp att det är så fint att HAN är röd tröja och HON har blå. För mig skapar det mer osäkerhet kring vad ”man får och inte är får”, än en helt naturlig inställning till att välja färg efter vad man trivs och passar i.

    Jag tycker de här påpekandet om vad han och hon har för färg bara stärker budskapet om att det är något laddat och viktigt med de här färgerna. Jag tror att de skapar lika mycket förvirring och osäkerhet som det skapar positiv medvetenhet om att ”jaha, så kan man så klart också göra”.

  4. De allra, allra flesta feminister och genusaktivister vill samma sak som du, att alla ska få slippa normernas begränsningar – INTE att man ska införa nya begränsningar.

    För vem menar du att påpekandet av normbrytande detaljer skapar osäkerhet kring vad man får och inte får?

    Det handlar ju inte om att vi ska förmedla till BARNEN att det är fint att HAN har röd tröja och HON har blå. Jag vill förmedla att det inte spelar någon roll, genom att visa så många varianter som möjligt utan att göra en grej av det. Då tycker jag det är tacksamt att få tips på böcker som hjälper mig med detta. Det är ju FÖRÄLDRARNA vi riktar oss till när vi påpekar att här finns en bok som kan ge lite variation i allt det rosa-blå.

    Färgerna ÄR ju laddade. Det ÄR ju uppdelat. Håller du inte med om det? Vi vill inte att det ska vara så, men idag finns det flickfärger och pojkfärger.

  5. >> De allra, allra flesta feminister och genusaktivister vill samma sak som du,
    >> att alla ska få slippa normernas begränsningar – INTE att man ska införa
    >> nya begränsningar.

    Ja, det stämmer med all säkerhet, men de som syns mest i media lyckas inte direkt förmedla den bilden.

    >> För vem menar du att påpekandet av normbrytande detaljer skapar
    >> osäkerhet kring vad man får och inte får?

    Tänk dig att du är tjej och sitter och leker med bilar (för att ta ett uttjatat exempel). Du sitter där och pysslar för att du tycker det är kul och har inte en tanke på att det skulle vara något speciellt med det, det är ju bara en kul leksak bland alla andra.

    Sedan kommer någon och säger ”nä men vad bra att DU leker med bilar! Det är ju så bra när tjejer leker med bilar. Och så NORMALT! Du behöver absolut inte tänka på att det vore konstigt för en tjej att leka med BILAR…”.

    Skulle du inte då börja fundera på och ifrågasätta vad du lekte? Skulle det då inte skapa mer osäkerhet än självklarhet kring din lek?

    >> varianter som möjligt utan att göra en grej av det

    EXAKT! EXAKT! Men när flera personer så aktivt lyfter fram just samma sak gör man ju en stor grej av det. Jämför t ex med Lill-zlatan. Ingenstans nämns eller förklaras eller ens poängterar en morbror Tommy och Steeeeveeeee är homosexuella. Tommy är ju bara världens bästa morbror Tommy som blivit kär i Steve. That’s it. No big deal.

    Jag tror den typen av normbrytande skapar mer lugn och trygghet än ”det här är morbror Tommy. Han är kär i en annan KILLE!”.

    >> Färgerna ÄR ju laddade. Det ÄR ju uppdelat. Håller du inte med om
    >> det? Vi vill inte att det ska vara så, men idag finns det flickfärger och
    >> pojkfärger.

    Jag håller med om just färgen rosa. Det ironiska är bara att den nästan är lika förbjuden för både killar och tjejer. Undrar om den inte är allra värst för småkillar och allra mest rätt för brattiga östermalmskillar som lånar pappas båt och aldrig någonsin haft en vettigt jobb i hela sitt liv.

    Men jag har nog aldrig stött på någon reaktion över att mina tjejer skulle ha blått (junis favvofärg) eller att andras killar skulle ha rött.

    Då tycker jag det generellt är ett större problem med motiven på barnkläderna.

    Om man nu ändå är inne på att göra en stor sak av små detaljer… Ska man lägga någon speciell värdering i att HON stor framför HONOM? Ytterligare ett normbrytande statement?

    För övrigt tror jag att jag ska köpa boken i julklapp till Juni.. :)

  6. Johan, jag tror vi är mer överens än vad det verkar. :)

    Jag skrev ju ”Det handlar ju inte om att vi ska förmedla till BARNEN att det är fint att HAN har röd tröja och HON har blå….” Jag håller helt med dig om att tjejen som leker med bilar ska få göra det ifred utan att någon kommer och säger att det är BRA att hon gör det. Klart hon blir osäker då. Det är ju vi VUXNA som diskuterar normerna, precis som att du nu nämnde Lill-Zlatan som ett bra exempel. VI VUXNA gör en grej av det, men inte inför barnen. Vi vuxna tar upp bra exempel på böcker vi kan läsa för barnen UTAN att göra en grej av de normbrytande detaljerna inför dem. Vi gör det för att hjälpa varandra att hitta dessa böcker.

    Och angående färgers uppdelning så menar jag inte att man blir utfryst om man som tjej har blått. Jag menar att de kläder (m.m.) som säljs i de flesta butiker är tydligt uppdelade i tjej- och kill. Inte så enkelt som att rött alltid finns på flickavdelningen och blått alltid på pojkavdelningen, men det är stor skillnad i färgskala, ton, mönster, utsmyckningar och inte minst storlek. De flesta barn har kläder från ”sin” avdelning, vilket både begränsar deras personliga urval och förstärker den allmänna normen i och med att de visar upp för resten av världen ytterligare ett exempel på hur det ska vara.

    Och visst, man kan tolka in normbrytande statements lite här och var om man vill. :)

    Köp boken, Juni gillar den säkert!

  7. >> kläder (m.m.) som säljs i de flesta butiker är tydligt uppdelade i tjej- och kill

    Ja, det är oerhört fånigt. PoP och outdoor-butikerna är föredömliga där.

    Jag tror också vi är rätt överens. Du är ju en klok typ och ibland får jag för mig att jag också är det.. :)

  8. Ja, lyckligtvis finns det ju bättre alternativ!

    Hehe, klart vi är, båda två!

  9. Herre gud. Du tror inte att du övertolkat budskapet i Lilla Lena böckerna? Att det snarare det är du som tänker invecklade tankar om att Svennes frisyr är rätt eller fel innan och efter?
    Min 3 åring älskar de 2 lilla Lena böckerna som vi har. Speciellt kräket tycker i alla fall hon är extra spännande. Jag kan dock hålla med om att det blir lite fel att lillebror kallas ”syster” i boken. Därför brukar jag läsa sjuksköterska istället.

    Hälsn Anna

  10. Anna, jag menar inte att jag tror att författaren medvetet ville propagera för att killar ska ha kort hår. Dock blir det så att berättelsen stärker den normen. Jag tycker inte att frisyren är rätt eller fel, men det är bara att titta på barnen på vilken förskola som helst för att se att det finns en frisyrnorm. Med få undantag är det tjejer som har långt hår och killar som har kort. Och många barn lär sig ju fort att vissa saker går an om man är tjej och andra om man är kille. Därför tyckte jag att det var synd att när det nu var med en långhårig kille i en barnbok förklaras det med att han är rädd för frisören.

    Kul att din 3-åring gillar böckerna. Jag skaffade ju böckerna för att jag trodde att de skulle passa min 3-åring också, eftersom ämnesvalen var lovande. Men hon gillade inte alls kräket. Jag vet inte, kanske var det för nyligen som hon själv kräkts för att hon skulle vilja bli påmind om det.

  11. hur faan kan du säga att det finns någon speciell norm om hur en kill frisyr respektive en tjej frisyr ska se ut. Du kan ju inte hålla på att jiddra om att tjejer ska har långt hår och killar kort när du själv på din bild har en ful kill frisyr. Det är ju fantastiskt att det finns sådana här böcker som visar att det är okej att man kan ha olika stilar.

    sluta jiddra och lyft upp det som är bra i boken istället för att snöa in på att det är ÄCKLIGT att man kräks det är helt naturligt.
    jag är 100% säker att du också gjort det någon gång.

    själv tycker jag att lilla lena är en underbar karaktär och det är fantastiskt att det finns böcker som lilla lena.

  12. steffe… Du missförstår mig eller läser inte vad jag skriver. Och personpåhopp rörande mitt utseende, ja det var väl moget av dig.

    Vet du vad ”norm” betyder? I så fall kan du knappast förneka att det är en norm att småpojkar har kort hår. Det betyder att de flesta har det och att det därför skapas en underförstådd och ofta omedveten förväntan att de ska det. Att det blir något avvikande om en kille har långt hår – som i ”mindre vanligt”, helt neutralt konstaterat utan värdering.

    Och min poäng var ju att jag inte tycker att boken visar att det är okej att ha olika stilar.

    Och jag kritiserar inte att de kräks i boken och ingenstans säger jag att det är ÄCKLIGT. Jag säger att boken slutar på ett obehagligt sätt och att min treåring inte tyckte om att läsa om att de kräktes.

    Och för att inte gilla dessa böcker tycker jag att jag lyfter fram ganska många positiva saker med dem.

    Så vad jiddrar DU om?

  13. Oj viket fokus det blev på frisyrer! Långt eller kort hår?? Vad spelar det för roll? Huvudsaken är väl att Svenne är nöjd. Och det blir han ju! Saken är ju den att han inte vågar gå till frisören. Men en vacker dag måste man ju faktiskt klippa sig. I varje fall toppa sitt vackra långa hår. Nu var det ju inte meningen att Lilla Lena skulle klippa på riktigt. Det bara råkade bli så. (vilket är väldigt vanligt att barn provar på någon gång i livet). Sen att håret blev kortare är ju inte så konstigt. När lilla Lena gör något då gör hon det kraftfullt. Tittar man på slutbilden där Svenne är nyklippt har han ju en halvlång frissa. Jämfört med Lilla Lena med sina fyra hårstrån så är det ju värsta hårsvallet. Hade jag använt mig av en flicka med långt vackert hår hade det väl blivit ramaskrik.

    Synd att hela humorn i historierna går dig förbi.

    EN BOK TAR OERHÖRT MYCKET TID OCH KRAFT ATT FÅ TILL MEDAN EN HASTIGT NEDKRAFSAD SÅGNING GÅR PÅ ETT ÖGONBLICK.

    Det kan man sitta och tänka på en stund.

    Vänligaste hälsningar

    Åsa Karsin

  14. Jag håller med om att det inte spelar någon roll vad man har för frisyr och att det enda viktiga är att frisyrbäraren själv är nöjd. Men jag tyckte ändå det var trevligt att få se en långhårig liten kille, eftersom långhåriga små killar är ovanliga i barnböcker. Grejen med normer är ju att de lätt får människor att vilja anpassa sig snarare än att göra som de själva vill. För många är det lättare att vara som de själva vill om man inte är helt ensam om det. Blir man då anklagad för att ha ”tjejfrisyr” (för ja, det händer att normbrytande detaljer uppmärksammas på ett negativt sätt) kanske man känner ett stöd i att man faktiskt sett någon annan långhårig som inte är tjej. Frisyrskräckförklaringen får dock Svennes frisyr att framstå som ett misstag och den är alltså inget att stödja sig mot.

    Det är inte alla böckers uppgift att stödja normavvikelser, men den här snubblade på mållinjen till att göra det, enligt min personliga reflektion. Utan detaljen om frisörskräck hade det ju varit en helt annan sak.

    Jag förstår att det ligger mycket arbete bakom böckerna och att mitt ”hastigt nedkrafsade” inlägg inte motsvarar den arbetsinsatsen. Men som bloggare anser jag det min uppgift att ärligt förmedla min personliga upplevelse av en bok, snarare än att lovebomba allt som kommer i min väg.

    En personlig upplevelse av en bok byggs av många olika faktorer: Boken i sig är grunden, men sedan fylls upplevelsen av associationer till egna erfarenheter, omständigheter under läsningen, med mera. Min utgångspunkt till recensionen är vad min dotter tyckte om böckerna när vi båda två för första gången läste dem tillsammans. Lilla Lena-böckerna gick inte alls hem hos henne, men om de hade gjort det hade jag säkert sett dem i ett annat ljus och fått en mer positiv upplevelse. ”Lilla Lena är frisör” tror jag att jag hade kunnat uppskatta om omständigheterna hade varit annorlunda. Med lite välvilja hade jag kunnat strunta i att läsa det där med frisörskräck, så hade ju det varit löst. Och jag hade säkert kunnat se det komiska i kammandet, om jag inte varit färgad av den olustiga känsla jag fick av ”Lilla Lena är doktor”. För det slutet gillade varken jag eller min dotter och det har aldrig hänt tidigare att hon sagt åt mig att inte läsa en del av en bok (jag fick som sagt i inlägget bara läsa boken igen om jag lovade att ingen skulle kräkas, så jag läste halva boken andra gången). Givetvis färgades jag av det.

    Dessutom lyfter jag faktiskt ett par positiva saker också… :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *