Under bokmässan hölls flera intressanta föredrag och seminarier under afrikatemat. I det här inlägget, som du börjat läsa nu, kommer jag att referera föredraget De ensamkommande barnen, som hölls på Internationella Torget, och till viss del koppla ihop det med Beverley Naidoos bok På andra sidan sanningen.
Under det här föredraget möttes författaren Christina Wahldén, Christina Heilborn, som är barnrättsjurist på UNICEF och moderatorn Mark Levengood, som är ambassadör för UNICEF.
I Beverley Naidoos bok På andra sidan sanningen tvingas tolvåriga Sade och hennes lillebror att åka till ett helt nytt land ensamma. Även om det är en fiktiv berättelse finns det många barn i världen som delar hennes öde. Sade och hennes lillebror har en pappa att vänta på, men i verkligheten finns det barn som inte har någon att vänta på och några av dessa barn kommer till Sverige.
Christina Wahldén har skrivit en ungdomsroman om just en sådan flicka, som förlorat allt och som till slut kommit till 
Sverige. Även detta är en en fiktiv roman, men Christina Wahldén berättar att hon träffat flera flickor som haft ett likande traumatiskt liv som bokens huvudkaraktär och att det är dessa livsöden som hon vävt samman till berättelsen om Ombeni från Kongo. Under föredraget läste Christina Wahldén högt ur den här boken och det var en fruktansvärd bild som spelades upp inför oss. Jag kan inte minnas när jag rös så mycket senast.
Ett barn med bilder av brända byar, mördade familjemedlemmar och brutala våldtäkter i sitt minne borde få tillgång till bästa möjliga stöd, kan man tycka, men såväl Christina Wahldén som Christina Heilborn pekade på en verklighet som ser helt annorlunda ut, även då dessa barn kommer till ett demokratiskt land där barns rättigheter sägs skattas högt. Påståendet att Sverige är ett bra land att leva i för barn, stämmer i ganska hög grad, men vårt lilla land, som inte varit i krig på på 200år, är inte alltid så väl förberett för att ta emot barn med fruktansvärda traumatiska upplevelser i sin ryggsäck. Dessutom pekade Wahldén och Heilborn på en grupp barn i Sverige, som nästan helt saknar rättigheter: de barn som lever som så kallade illegala invandrare.
Christina Heilborn talade om tre huvudpunkter för att kunna tillgodose alla barns rättigheter i Sverige. För det första borde FN:s konvention om barnets rättigheter skrivas in som lag för att kunna fungera som en grundläggande bas för alla barn i Sverige. För det andra behöver även den enskilda lagstiftningen ändras för att barns rättigheter ska kunna tillgodoses. Till exempel räknas personer över 18år som vuxna och ett ensamkommande barn står därmed inte under något beskydd i lagens mening och förväntas klara sig själv från en dag till en annan. I Wahldéns bok går Ombeni på gymnasiet och bor ensam i en lägenhet i ett kallt land där inte någon förstår vad hon har varit med om. Den tredje punkten är inte lika konkret, men berör oss alla, och handlar om att uppmärksamma ensamkommande flyktingbarn. Detta är något som faller på oss alla och handlar om att vi ska våga ta kontakt och låta de här barnen bli synliga. Kanske kan I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig hjälpa oss att förstå lite mer om vilka erfarenheter ett barn som flytt från ett annat land kan tänkas bära på och kanske gör boken att det känns lite lättare att ta kontakt med den där personen som verkar så främmande.
Barnkonventionen i Sin Helhet
De böcker jag refererat till i detta inlägg är:
På andra sidan sanningen
Författare: Beverley Naidoo
Svensk text: Peter Törnqvist
Förlag: Natur och kultur
Antal sidor: 252
ISBN: 9789127105973
Köp: jämför priser eller låna på bibliotek
I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig
Författare: Christina Wahldén
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 146
ISBN: 9789129673708
Köp: jämför priser
Läste Wahldéns bok i helgen och fick krama mina elever lite extra i måndags. Jag arbetar med nyanlända flyktingar där flera kommit helt själva, inte just från Kongo men de har helt klart varit med om saker som man inte önskar någon. Det jobbigaste i boken tyckte jag dock var hur skolan beskrevs, där ingen brydde sig alls. Så hemska hoppas jag att vi inte alltid är.
Jag förstår att dina elever behövde extra kramar! Christina Wahldén talade om att det kunde vara känsligt att läsa boken för ungdomar med liknande erfarenheter som Ombeni. Men samtidigt får man ju inte vara rädd för att ta tag i alla de svårigheter som ungdomarna bär på och en berättelse måste ju vara en ganska bra grund till att beröra det som kan finnas under ytan.
Det största felet vi gör här i Sverige är väl oftast att vi har svårt att sätta oss in erfarenheter som är olika våra egna. Så föds en främlingsfientlighet som gör att ett parti som föraktar vissa människor kan komma in i riksdagen. Men det finns förmodligen jättemånga bra lärare och andra personer som engagerar sig i ALLA elevernas välbefinnande.