”Långt, långt ute på havet, på toppen av en liten vindpinad ö, låg ett ensamt radioobservatorium.”
I Bjarke Stenbæk Kristensens nya bilderbok Biografen vid världens ände får vi stifta bekantskap med uppfinnar- och vetenskapartypen Nadine. Ensam i sitt observatorium, omgiven av högteknologiska apparater och instrument, lyssnar hon efter tecken på liv i universum.
När en vårstorm förstör en oundgänglig säkring slutar all apparatur att fungera. När lagret därtill visar sig tomt på ersättningssäkringar är Nadine nära på att ge upp med sitt projekt. Då finner hon oväntat en trappa som leder ner till öns fot där några barn är i full färd med att bygga en biograf. Barnen lyckas dock inte riktigt få sin biograf att fungera. När havsvattnet sjunker undan i ebb följer Nadine med barnen för att leta efter användbara saker och bland skroten hittar de Nadines gamla bil som innehåller en filmrulle till barnen och en säkring till Nadine. Allt verkar bra och Nadine återvänder till sitt observatorium men barnen lyckas fortfarande inte få igång sin biografprojektor.
När all apparatur hos Nadine väl fungerar igen är det likväl något som skaver. På natten inser Nadine plötsligt vad som känns fel. ”Hur dum får man lov att vara?” utbrister hon och rusar åter ner till barnens biografbygge. Det som saknades för att kunna få igång biografen var en säkring och Nadine skänker därför barnen sin. Snart är projektorn igång och folk börjar flockas kring filmduken. När barnen undrar vad det ska bli av Nadines jakt på liv i rymden svarar hon: ”Jag tror att jag redan har hittat liv i universum”.
En intressant aspekt av Biografen vid världens ände är hur pärmarnas insidor och bokens baksida också bidrar till berättelsen. Den första pärmens insida pryds av ett slags kollage av maskinskrivna dokument, foton och illustrationer av verktyg som tillsammans kan ses som en bild av Nadines vetenskapliga värld i observatoriet. Uppslaget vid den bakre pärmens insida är mycket likt det första, men här finns också inslag av barns tusch- och kritmålningar samt en teckning av barnens biograf utförd i ett barns stil. Baksidebilden är en färgglad illustration av biografen i lekfull barnteckningsstil i vilken de vetenskapliga elementen reducerats till knappt urskiljbara ritningar och siffror i tunna linjer. I ljuset av bokens berättelse kan denna bildsekvens alltså förstås peka på en övergång från Nadines strikt vetenskapliga värld där blicken vänds bortåt mot stjärnorna till en värld där barnens färgstarka kreativitet släpps in och blicken istället vänds mot gemenskapen och livet som finns precis i närheten. Så sett bidrar pärmarnas och baksidans bilder till ett tematiskt spår som handlar om vetenskapens och teknikens roll i samhället och deras relation till det mänskliga livet. Att Nadine överger sitt observatorieprojekt för biografens skull kan ses som en kritik av en syn på teknik och vetenskapliga framsteg som ett självändamål.
Biografen vid världens ände är Bjarke Stenbæk Kristensens andra bilderbok och innehåller härliga bilder i samma stil som i Ålens nyckel och Emma Karinsdotters Det sista killregnet. Tematiken rör sig likt i Ålens nyckel också kring relationen mellan samhörighet och ensamhet. Där Ålens nyckel visar på vikten av att kunna dra sig undan och vara för sig själv handlar Biografen vid världens ände istället om en ensam person som söker sig till en gemenskap och inser att det hon letat efter hela tiden funnits närmre än hon trott.
I den här boken får barnen (och deras föräldrar) lära sig om hur saker och ting uppfanns. Hur kom människan på att man kunde göra upp eld? Hur såg de första böckerna ut och vem uppfann antibiotikan?
Något har hänt i stadens hamn. Flera båtar har kantrat och gått sönder. Kan det vara ett monster? Mino skyndar sig till uppfinnar-Micke, lånar hans undervattensfarkost och tar sig ned i havet. Vad kommer hon att möta?
