”Pappa Pa och Tassen” är en fin berättelse om vänskap och frihet, med en dos magisk realism. Pappa Pa reser från Sverige för att hälsa på sin dotter i Gambia; han längtar efter värmen och sin familj. Väl framme i Gambia träffar han Tassen, en talande hund – de blir snabbt vänner och ger sig ut på äventyr tillsammans.
Det jag gillar mest med Pappa Pa och Tassen är att det är en vardagsskildring, men en vardag som säkert är annorlunda från vad många läsare är vana vid. Gambia skildras med stor värme – här finns gatumyller, strandliv och hönsgård. Man kan sitta under mangoträdet och dricka sött te, äta akara (friterade bönbollar som säljs på gatan) till frukost.
Pappa Pa är synskadad och ibland behöver han hjälp, men det är också en del av hans vardag. Den talande hunden Tassen gör att berättelsen kliver in i sagans värld, men precis som i en Gabriel García Márquez-roman står ena foten kvar i verkligheten.
Illustrationerna blandar jordiga toner med starka färger och skapar en levande känsla av plats. Det visuella samspelet med texten är inte alltid balanserad men tillsammans bygger de en berättelse som väcker nyfikenhet.
Pappa Pa och Tasse är en bok som öppnar dörrar till nya platser och perspektiv som lämnar läsaren med en varm känsla i hjärtat.
Berättelsen följer tolvåriga Hedda som just flyttat till sitt sjätte familjehem på sex år. I den nya skolan finns Sire, en mystisk och självständig klasskompis som verkar ha ett särskilt band till naturen – och kanske till Hedda själv. I byn finns flera märkliga inslag: ett träd som ingen får röra, ett hemligt rum och en magisk källa — Björnkällan. Allt verkar på något sätt kopplat till Märil, en kvinna som levde där för länge sedan och blev utpekad som häxa.
