”Kom vinden!” är en bok med få ord och färgstarka bilder, där vinden nästan känns mot huden.
Vi får följa med på en upptäckfärd från stan till strand, från skog till berg, från hav till land. Det är svårt att säga vem som är huvudkaraktären i boken – är det vinden, den snabba hunden eller den rosa-lila ballongen? Min fyraåring skrattar, pekar och viftar med armarna. ”Vad händer här? Fick han håret i munnen? Oj!”
Texten är sparsmakad, med bara några få ord på varje uppslag. Det är ett modigt grepp av författaren som fungerar bra, särskilt vid högläsning där rösten kan bli en del av berättelsen.
De ord som finns bildar en egen dramaturgi, nästan som en parallell berättelse:
”Åh, vinden. Oj, vinden! Nämen vinden!…
… Försiktig vinden! Akta vinden! Vänta vinden!”
För den som gillar ordlösa bilderböcker erbjuder Kom vinden! något liknande – men där ordlösa böcker lämnar hela berättelsen åt läsaren, ger den här boken en röd tråd och struktur. Det gör den särskilt bra för högläsning där man kan kombinera språk, rörelse och dramatiserad läsning.
Illustrationerna är bokens hjärta; de är färgsprakande, fulla av rörelse och fantasi. Bilderna bär berättelsen och skapar en stark känsla av närvaro – man nästan hör susning på stranden och känner håret fladdra. Varje uppslag är en ny plats, ett nytt landskap och en ny årstid.
”Kom vinden!” fungerar bra för gemensamma lässtunder med barn i åldern 3–6.
Berättelsen följer tolvåriga Hedda som just flyttat till sitt sjätte familjehem på sex år. I den nya skolan finns Sire, en mystisk och självständig klasskompis som verkar ha ett särskilt band till naturen – och kanske till Hedda själv. I byn finns flera märkliga inslag: ett träd som ingen får röra, ett hemligt rum och en magisk källa — Björnkällan. Allt verkar på något sätt kopplat till Märil, en kvinna som levde där för länge sedan och blev utpekad som häxa.
