Boken handlar om elvaåriga Thomasine som befinner sig i ett gammalt stort hus tillsammans med sina kusiner. Hennes pappa vårdar en äldre släkting som ligger för döden.
Men så börjar underliga saker ske. Varför finns det ett rum där alla speglar förvaras? Vem är flickan de möter där, som verkar komma från en annan tid?
Just denna baksidestext fick mig att vilja läsa boken. Jag såg framför mig ett spännande och mystiskt äventyr. Man kommer snabbt in i handlingen då barnen leker kurragömma bland alla skrymslen och vrår i huset. Thomasine glömmer bort att leta efter sin femåriga kusin då middagen utropas och när hon väl finner henne senare så berättar flickan att hon inte alls varit ensam. Hon har lekt med någon.
I mitten av boken börjar jag känna en smått besvikelse över handlingen. Jag har kanske förväntat mig ett hisnande Narnia-äventyr men jag tar mig förbi dessa känslor pågrund av Mårten Sandéns vackra och målande sätt att skriva på. Bilderna i boken gick även de stick och stäv med min känsla för texten i början och det störde något men sedan börjar det förändras.
Jo, så är det. Liksom karaktärerna i boken så förändras även jag som läsare. Jag vet inte när det sker men det kommer smygande. Plötsligt känns Moa Schulmans ödsliga och surrealistiska svart-vita bilder mycket passande till bokens vackra vemod och själ.
Och i slutet gråter jag. Det kommer oväntat men texten och allt jag läst tidigare blir väldigt begripligt och jag förstår att jag blivit lurad in i ett äventyr, kanske inte i ett storslaget sagoäventyr utan om att födas, leva och dö. Och det är mycket vackert. Jag torkar tårarna med ett milt leende när jag slår igen boken.
Ett hus utan speglar
Författare: Mårten Sandén
Illustratör: Moa Schulman
Förlag: Raben & Sjögren
Utgiven: 201203
Antal sidor: 155
ISBN: 9789129680157
Bokus eller Adlibris