Huvudpersonen Jojo i Cecilia Lidbecks En odödlig vänskap är ingen vanlig 12-årig flicka, utan en android, en mänsklig robot. I bokens värld lever barnandroider i ett slags barnhemsliknande anläggningar och hyrs ut till vanliga människor. Deras uppdrag går ofta ut på att hålla mänskliga barn sällskap eller agera statister på olika tillställningar. Något vidare utrymme för självbestämmande finns inte. Det som gör allt det här särskilt intressant är att dessa barnandroider inte är helt känslobefriade automater utan har ett psyke och känsloliv som vilket mänskligt barn som helst.
Det är först när Jojo träffar den jämnåriga människan Cordelia, en flicka som till en början inte verkar särskilt trevlig, som hon med tiden börjar ifrågasätta hur människorna använder sig av, eller rent av utnyttjar, androiderna. Jojo och Cordelia utvecklar ett starkt band men vad skulle hända om Cordelias föräldrar skulle sluta hyra Jojo? Skulle de i så fall någonsin få träffas igen? Och om de får fortsätta träffas, vad skulle hända när Cordelia börjar åldras medan Jojo förblir samma ålder för evigt?
En odödlig vänskap är en medryckande berättelse med välutvecklade och intressanta karaktärer och en tematik som känns högaktuell i en tid då AI och de stundvis livliga diskussionerna därom blir allt vanligare. Hur skulle det se ut om datorer och maskiner kunde utveckla ett känsloliv likt människors? Det jag själv tyckte mest om med boken var att den verkligen fick mig att sympatisera med andoriderna som på många sätt känns mer mänskliga än bokens mänskliga karaktärer. På så sätt får boken mig att tänka på Mary Shelleys Frankenstein där läsaren på ett liknande sätt får tillgång till en icke-människas inre liv och perspektiv på tillvaron och sin relation till de ofta orättvisa människorna.
En rolig detalj i sammanhanget är att bokens omslagsillustration är AI-genererad.
En odödlig vänskap
Berättelsen följer tolvåriga Hedda som just flyttat till sitt sjätte familjehem på sex år. I den nya skolan finns Sire, en mystisk och självständig klasskompis som verkar ha ett särskilt band till naturen – och kanske till Hedda själv. I byn finns flera märkliga inslag: ett träd som ingen får röra, ett hemligt rum och en magisk källa — Björnkällan. Allt verkar på något sätt kopplat till Märil, en kvinna som levde där för länge sedan och blev utpekad som häxa.
