Det händer inget roligt alls på festen som Alvas föräldrars har i trädgården. Alva bestämmer sig för att gå ut i skogen istället. Där verkar det som att träden pratar med henne, och kanske någon mer…
När en vanlig skog, som vem som helst kan känna igen, börjar få ögon och röster, blir det genast väldigt spännande. Jag minns själv hur jag som barn fantiserade om trollskogen och kalasängen (som jag en gång faktiskt hade kalas på) hemmavid, och vad som skulle kunna hända där. Det är något särskilt med skogar, där få människor, men desto fler djur, ser och hör vad som händer. Mycket av det fångar Olofsson upp i denna bok och skapar igenkänning och ett spännande och mysigt äventyr.
Alva är modig, nyfiken, fundersam och bestämd. När det krävs är hon koncentrerad, lite försiktig inför det nya ibland, men tar gärna för sig. Olofsson ägnar sig inte åt det stereotypt flickaktiga, vilket är skönt.
Bokens stora format ger plats för många helsidestäckande illustrationer. Ibland finns det mycket vitt på sidorna, vilket ger mig en känsla av tomhet och som om jag tappar lite av den magiska, mystiska skogskänslan. Vad händer där i det vita? Vart tog skogen och allt runtomkring vägen? Därmed uppskattar jag uppslaget utan ord eller uppslagen med få ord. Bilderna och texten turas om att berätta, och det är roligt. Genom att enbart läsa texten får vi inte med hela berättelsen, vi måste se vad bilderna svarar, och likadant tvärtom. Det blir ett spännande slalomlopp mellan text och bild, och ett barn som hör berättelsen kan vara med och fylla i textens luckor.
Alva och de borttappade djuren
Författare och illustratör: Jan Olofsson
Förlag: Recito Förlag (2017)
ISBN: 9789177650072
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris